Sedan Ruth och Astrid (älskar att skriva deras namn!) föddes har vi gått i terapi, varje vecka det första och nu varannan. Terapin fungerade bra till att börja med. Då beskrevs sorgeförloppet och pratades det om hur vi klarar vardagen: mat, sömn, stöd, möta omgivningen, läkarsamtal, kontakter...Hon är duktig vår terapeut och en livlina för trasiga föräldrar. Men nu hjälper inget längre. Sorgen förstår vi oss (nästan) på. Att flickorna är borta vet vi. Omgivningen är bemött. Vi äter och klär oss. Duschar likaså.
Bättre än terapi är kontakterna med drabbade föräldrar i samma situation. Skriva, ta del, gråta, och finnas för varandra. Alla förstår. Som salva på såren och mjuka bandage kring hjärtat. Men historierna räcker inte ända in. De kommer så långt som precis över tröskeln till vadderade rum i fil. Jag står längst därinne. De är hjärtligt välkomna. Alltid! Jag behöver att dom står där och gör sig märkbara. En ära och jag bugar. Men förlusten av just våra flickor är bara vår. Förlusten av deras bara sin. Inget räcker och inget hjälper.
"I´m drowning here! And you are describing the water!" (Ur filmen: Livet från den ljusa sidan)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
så bra, så exakt. krävs inget mer tillägg.
Skicka en kommentar