I sorgen efter Ruth och Astrid har förståelsen för den varierat hos omgivningen. Oftast har den funnits, hos de allra flesta, och oftast har de som inte begripit haft vett nog att lyssna i takt med tystnaden. Men det finns små grupper (jag har amatörmässigt kartlagt dessa udda fåglar) som har ödmjukheten i armhålan.
Vårdpersonal är de som stöttat underligast. En klapp på axeln och ett "nästa gång går det bättre ska ni se, tappa inte sugen!" Eller: "det hade förmodligen inte varit möjligt att förhindra ett sådant förlopp" och med det slapp de samvetskval från uteblivna försök. Som speedade robotar i vita särkar som trasslar till det kring benen för de som är desperata. Förmodligen? Jag vet inte hur "nästa gång" skulle kunna bli en tröst, eller hur omöjligheten att ens försöka hjälpa kan lindra? Om man tar på sig den stora uppgiften att arbeta med kännande människor, borde då inte ödmjukhet, förståelse och medkänsla ingå i utbildningens kursplan? Vara ett karaktärsdrag?
En annan omisskännlig grupp är en viss typ av föräldrar till levande barn, som utan något som helst smärtsamt bagage i bakluckan vill tycka mycket och högt. Sådana som rör sig i fast-forward på ytan mellan dagis och tusen käcka aktiviteter. I den kommer man så långt i förståelsen som till: "jag känner många som fått missfall, min syster...en bekant till min syster...en bekants bekant...det är väl ganska vanligt att förlora barn!", och sedan hejar de snabbt iväg med ett: "det kan faktiskt vara ganska jobbigt med barn...ingen dans på rosor alla gånger."
Som om vårt fall skulle vara ett typiskt missfall! Som om det skulle höra till vanligheten att barn i v 20+6 föds! Som om vanligt för smärtan med vinden och jobbigt gör längtan mindre! Det är en svår grupp att förstå. För dels har de upplevt egna barn som förmodat varit efterlängtade och förmodas vara älskade, och dels har de väl en gång drömt den stora drömmen...
Jag kan ha fel i mina ovetenskapliga observationer. Kanske är det jag som överdriver tjusningen med livet. Kanske är drömmen bara stor för mig, för att den stannar där. Kanske har jag sörjt för mycket och för länge, ältat mitt "sena missfall". Jag lärde aldrig känna dem riktigt. Små fjärilslätta sparkar och fyra nagelprydda händer i mina. Kalla, livlösa, vackrast i världen. Min dröm och min verklighet.
.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Det är verkligen olika hur omgivningen bemöter en sorg, säkert beroende på deras egna erfarenheter.
Vissa vill nog inte ta del av den hårda verkligheten och avvärjer detta med en klapp på axeln, de kanske inte riktigt vet vad de ska säga. eller så är vårdpersonalen avtrubbad efter alla år på sjukhus.
Jag tror i mångt och mycket att man också är rädd att säga fel saker.
Saker som kan förvärra mer än hjälpa. Det är svårt att hantera sorg, både för den som är mitt uppe i den och de som är utanför.
Luddigt inlägg, men jag älskar det du skriver i alla fall! kramar!
Vilket bra uttryck -ödmjukhet i armhålan!
Och ja, de går faktiskt att kategorisera bemötanden på det sättet! Känner igen mig såväl!
Tack snälla du för allt idag:.) Sitter här med mitt egenskapade craving:.)) Barkis och cantadou:.))
Luddig och ironisk, eller kanske just därför...
Tack och Kram!
Melissa!
Bästa eftermiddagen med dig!
:D
Johbur!
Jag lärde "bara" känna min Mikael i magen. Ett tag efter att jag förlorat honom läste jag om ett föräldrapar som mist sin son och dom sa: "Där stod vi med vår längtan att lära känna honom".
Du står också där med din längtan att lära känna Ruth och Astrid...
Dom satte ord på det jag kände och det gav tröst för mig. Kanske kan det också ge dig något.
Varm kram!
Första gången jag är inne på din blogg - via Melissas. Jag älskar att läsa Melissas blogg, för hennes tankar, ordspel och språket. Likadant med din blogg. Dessutom, precis som Melissa, så har ni så mycket klokskap i all er sorg, så mycket erfarenhet av sorg och bemötande från andra, som behöver omtalas igen och igen och igen. Ja människor i allmänhet är väldigt ödmjuka och känslomässigt empatiska men inte alla. Jag kan bara beklaga att människor med friska och levande barn inte kan ge mer empati än vad dom gör. Jag beundrar dig och flera änglamammor som bloggar, för er styrka, er klokhet, er värme och humor (utan humor vore livet fruktansvärt)och ert fantastiska sätt att orka ta er vidare i livet. På ert eget sätt.Stor hjärtekram från en mamma till 4 söner - alla friska och välmående, som inte ens orkar tänka tanken på att förlora en enda av dom. Ändå kan jag aldrig, aldrig sätta mig in i er sorg helt och fullt.
Skicka en kommentar