Karminröda minnen

Hösten var inte lika röd som för ett år sedan. När ni föddes och dog. Det var en höst att minnas, för er enbart och för just den hösten. En september som tog andan ur oss alla fyra. En höst med er i ett kylrum, i en balja, i en filt med små djur och blommor. Du Astrid, hade bajsat, och jag och din pappa tittade med förundran på vad du åstadkommit. Karminröda löv höll oss sällskap den där hösten när du hade bajsat.

Vi fångade några av de rödaste röda utanför sjukhuset, som pressades och sparades. De fångades i en varsam lek mellan fyra ivriga armar som behövde något i famnen. Den var så gruvligt tom. Vi ville fängsla allt det vackra i den hösten, allt som fanns runt omkring er då, när ni försvann.

När ni försvann, försvann vi. Vi höll oss undan och samlade, ordnade, plockade. Det var som att smyga kring husknutarna mörkvarma sommarnätter för att palla grannens rödaste äpplen. Vi fick inte synas när vi pysslade med den förbjudna frukten. Ville inte. Det var vår lek att samla minnen av er. En lek på liv och död. Minnena växte tillslut över sin röda papplådekant och svepte in i andra människors medvetande, de skapade ny förståelse för en svårsmält sorg och vänner för livet. Minnen vi aldrig vill eller kan vara utan. Vi talar om er.

Ni föddes idag, en karminröd höst för ett år sedan, och ni har visat oss ett liv efter döden. Ett vi vill leva i, utan er för att vi måste. Ett vi har er att tacka för! Ni fanns och ville finnas, vi älskade och ville fortsätta leva. Vi har era röda fångar kvar. De prasslar om frihet. Kanske släpper vi dem snart att skvallra om er i en höst som inte är lika röd...

Tack våra älskade barn, för ett magiskt år skapat kring röda minnen av er!

.