tisdag 8 september 2009

Jag tror inte på änglar

I Dödahavsrullarna kan läsas att människan har en god och en ond ängel som ser över ens steg, den första vill leda rätt på livets väg och den andra in på dödens. Dödens onda ängel har jag redan träffat. Den stal Ruth och Astrid i ett vingslag och lämnade oss öppna av sår och bortblåsta drömmar. Jag glömmer aldrig de vingslag som slog omkull våra fötter den första röda höstdagen.

Jag tror egentligen inte på änglar. Lika lite som jag tror på troll och spöken. Lika lite som jag tror på en Gud och att den guden kan vara god. Men änglar lockar till snälla fantasier om mjuka vita vingar på mjuka och vackra men döda barn. Jag ser änglar mer som symboler för högt flygande hopp i en höstklar septemberkväll, och mina barn är det hoppet. Döda till trots är de nu en anledning för mig att leva. Andas den luft som fattades dem. Bevingad luft som lovar liv och blåser vägarna fria från damm.

Jag säger hellre ängel än troll för att det låter finare och lockar till mjukare fantasier, tro åsido. När barn går förlorade behövs dessa fantasier för att sudda ut dödens skarpa konturer. Änglar ger en mer levande låtsasbild av barnen än den faktiska bild av skönhet som gick förlorad. För de tynade bort. Sakta men säkert förvandlades de till oigenkännlighet efter veckor i kylrum och skärande obduktioner.

De blev bilden av små änglar och inslag av dessa syntes för första gången i vårt annars änglafria hem. Vi fick dem som presenter, fann dem på webben, letade efter dem på loppis...överallt där speciella sådana kunde hittas. Räknar jag rätt har vi 12 par änglar som pryder våra hyllor, skåp och fönster. Oftast förekommer de i par men vid ett par tillfällen har jag funnit en där jag senare hoppats finna dess like.

En sådan ensling fann jag vid en träff med en speciell änglamamma. Det var i en trädgårdsbutik. Jag köpte den aldrig då den var utan sin tvilling men tittade på den varje gång jag på nytt besökte butiken. Likaså gjorde min änglamammevän. Hon tittade på den, tänkte på mig och sände den slutligen till Familjen Saknad med posten. Jag blev glad ut i vingspetsarna! Glad för vår skyddsängel och glad för att vingarna trillat av i posthanteringen! Änglar måste inte ha vingar, för jag tror inte på änglar utan på människorna framför.

Lagad skyddsängel









Loppisängel












Presentänglar












Köpta änglar

4 kommentarer:

Unknown sa...

Ja, det är just den tröstande tanken som är poängen med änglabegreppen tycker jag. Inte att det handlar om en egentlig tro, utan att det ger en mjuk, skön bild.

Jag hoppas att det är så det är. Men jag kan inte säga att jag tror på det.

tack snälla du för allt! gud vaknade och var helt mör efter våra skrattatacker:.))

Nilwa sa...

Du är så fantastisk på att skriva, man blir förtrollad, det är dina ord....något magiskt. säger det igen....Börja skriv ner allt till en bok!!! Du har sån talang. Många starka värmande kramar

Vida sa...

Din lek med orden gör att min tanke virvlar likt ett färgglatt höstlöv som kanske landar på den osynliga änglavinge som många bär här på jorden då de hjälper andra att förstå, sätta ord på sina känslor eller genom att bara finnas där..

Jag tror minsann jag ser en sån osynlig vinge bakom din rygg..

Kramen

Orchid sa...

Jag samlar också på små änglar och dom måste vara vackra, inte roliga! Jag tycker änglar är vackra även om jag inte heller tror på dom utan bara för att jag har en dotterson, som är en ängel!
Kram på er!
Ingegerd