Doftförnimmelser

När man går med nakna fötter vid vattenbrynet, där sjöns vatten står svart mot vassen. Där sol och krusiga vågskvalp återskapar sommarlov och man förnimmer en barndom. Minns ni? Eller när den första snön smälter mot asfalten och dropparna från träden träffar marken i ett sött dripp-droppande. Smält snö och natur som kommer till liv far likt ett påskbrev genom inandningen. Känner ni?

Jag saknar doftförnimmelser att förknippa med mina saknade döttrar. Sådana som gör varma minnen. En doft av Ruth, en av Astrid. Jag vill drabbas av nostalgin efter deras korta närvaro där jag går på solvarm asfalt och genom snår av blommande Azalea. Men det doftar bara svart och gult och jag hamnar på andra kartor. Jag vill sila kustvarm sand mellan fingrarna och drabbas av dem, känna igen den vaga doften av mina flickor. Men jag fick ingen sådan. De var döda och doftlösa. I den värld som skulle bli deras stank det barnmorskor, blod och handsprit.

Det är en omistlig doft jag vill åt. Den jag förlorade i elden och askan. En näsa i ett fjunigt hår, doften av en svettig liten fot i mitt knä, barnmat i mungipan. Något! Något som kan få mig att i sinnet färdas till en plats och en tid där barnen fortfarande fanns. Ett ställe som är dem. Jag minns hur det kändes att sitta i skolmatsalen från en doft i en restaurang. Jag minns den första förälskade kyssen genom doften av en after shave jag inte vet namnet på. Eller hur det kändes att sova under stjärnorna vid Döda Havets rand när jag strör mitt havssalt över maten...

Jag blir ett med oersättliga minnen där jag vandrar min luft. Kanel är chai-té-fika på Café Marmelad med samtal om olycklig kärlek. Kokos är bränd hud under 80-talets solkrämskladdiga solarier. Våt jord är svamputflykter i trollskogar med gläntor av ljus. Pappa. Men vad är minnet av en Ruth och en Astrid? Doftlöst. I ett andetag vill jag drabbas av glädjen och kärleken till dem men dofterna är andra. I ett andetag minns jag stora pölar av svek.