Innovation

Dagen bjöd på marknadsföringskurs på Göteborgs Stadsmuseum. Trots att mina sovtimmar fortfarande inte sträcker sig längre än till 4 timmar per natt har något förändrats. Den hårda dippen känns inte fullt så hård längre. Jag gladdes åt att vara på besök i min gamla bo-stad och omgivningarna tedde sig något vackrare än vanligt. Visst lyste solen och visst är ett avbrott i rutinerna välgörande, men ändå. Staden liksom välkomnade mig åter, utan att jag kände mig förrädisk eller längtade tillbaka. Kort och gott på besök.

Det här med hoppet vill jag inte på något sätt överdriva. Dels lyser solen som har dokumenterat god påverkan på psyket, samt att den bistra sanningen är att rätt vad det är trillar jag av stegen igen. Det är så sorgen efter en Ruth och Astrid fungerar. Kanske gör den vetskapen att jag kan njuta aningen mer av de stunder som är just njutbara? Kanske.
Jag märker tydligare nu alla ögonblick som bör tas tillvara. Klyschigt så det förslår men ändå ett uppvaknande.

Sorgen är som den där "besvärliga kunden" vi fick höra mer om idag. Den som gör att jag får ett brådskande ärende till magasinet där jag letar böcker ännu ej skrivna. Den som får mig att gripa efter den trubbiga papperssaxen med förhoppningen att korta livet. Densamme som gör att jag med transparent hicka måste försvara min presens med "jag kan inte allt om allt". Kunde jag skulle jag i stundens hetta förstå att det är de besvärliga kunderna som lär mig något nytt, leder till innovation. Bekräftelsen, den att jag är bra, den ska jag lyssna på ofta men det är bara det besvärliga som leder till nytt. Sådan är sorgen. 10% hopp 90 % hårt arbete.

Jag ska motvilligt tacka den en dag.


Ps. Sparveln, är du där? Saknar dig!
.