I Skumtimmen

Program- och utställningsverksamhet ingår som ett par av de roligaste momenten i mitt arbete. Där får jag utlopp för kreativitet och kontaktskapande. Det är roligt, men det är också ansträngande. Särskilt nu med utmattning och sorg som givna konkurrenter för min koncentration. De slukar det mesta! Igår kväll var en sådan roligt krävande kväll. Vi hade författarbesök. Som vanligt när jag träffar människor som översatts till 17 språk och säljer mer än 300 000 ex av sina magiska böcker per år, blir jag lite fjantigt knäsvag över kändisskapet och för mig därefter. Anstränger mig till max och klistrar en extra-Johbur med extra av allt utanpå den ordinära. Givetvis fäster limmet dåligt på bar hud och mina nervösa ansatser till ett avslappnat välkomnande trillar av mitt framför geni och fullt hus. Men så kommer insikten oftast till min räddning. Det är inte mig publiken är där för att lyssna på!

I Skumtimmen på det Öländska Alvaret, i en mörk spänningsroman, fann jag en ödmjuk Johan Theorin som fick inspiration till boken genom en svår förlust. En nära vän som tog sitt liv och lämnade kvar sin sörjande vän med påföljden depression. Han gav smärtan olika karaktärer och persongalleri och historia började växa. Boken, som är en mörk årstidsbunden spänningsroman (nästan spökhistoria/deckare), behandlar förlust och sorg och hur en mors liv slås i spillror efter förlusten av en försvunnen son. Ur en artikel i DN läste jag det här inför besöket:

"Fast under den period då "Skumtimmen" skrevs var han ingen lycklig människa. Han säger det med urskuldande min, vill helst inte bli för personlig. Men mamman som förlorar sin son i boken berör honom djupt. Han har stor förståelse för hur lätt det är att fastna i sorgen efter en nära anhörigs död - vet att tiden inte läker alla sår, trots att det kanske har gått decennier sedan traumat uppstod.

- När jag skrev boken hade flera dödsfall drabbat mig. Och så hade jag läst mycket deckare och tyckt att ingen reagerade över morden i dem, att det liksom inte fanns plats för sorg. Dödsfallen var bara till för att polisen eller detektiven skulle få något att göra, säger han långsamt och fortsätter:

- För mig är det viktiga i en kriminalhistoria ändå traumat som dödsfallen skapar. Jag ville skriva en bok där döden får konsekvenser och skapar stor sorg."

Döden får onekligen konsekvenser.

Döden gör att jag knappt håller mig på benen efter en fantastisk kväll. Den gör mig lamslagen och andnödd. Den hjälper mig hålla en ask med 100 antidepressiva tabletter i min hand utan att våga börja. Den hjälper mig att se spår i snön som jag önskar tillhörde två levande flickebarn, och den har stoppat blödande minnen i en stor röd ask där locket ligger på glänt.

Där finns ingen plats för mer sorg så jag blickar ut över den snötäckta trädgården, struntar i klockslaget och lägger det som trillat över kant där, på det snögömda fågelbordet under tunga grenar i den skummaste timmen.

.