När jag pustade fram mot parkeringsautomaten skymtade en gravidmage fram mellan bilarna. Sådana registreras alltjämt med varierande känslosvallning. Den sysslade med något som jag anade var förbjudet. Jag tittade bort och låtsades att hon som bar magen hade plockat maskrosor. Men jag blev märkbart arg för att hon plockade maskrosor, jag blev märkligt arg av vad jag inte ville se. Hon rökte! Drog stora bloss på en fet cigarett! När hon och familjen på flera barn passerade mig, där jag stod och fullkomligt blängde, log hon sitt allra största skuldmedvetna leende mot mig och svassade undan med sitt förbjudna begär.
Jag stod kvar och stirrade tills ilskan hade genomsyrat varje por på min kropp. Jag blev så arg att jag hade svårt att behärska mig. Jag släppte alla mynt ur plånboken i automaten med följden att jag hade kunnat stå på parkeringen i ett dygn! Jag var så arg att jag svor så att förbipasserande stirrade på mig! Men jag, jag stirrade bara på henne...släppte henne inte ur blicken tills hon plötsligt vred sig obekvämt.
Hur i h-vete kunde hon med att röka med en så dyrbar last? Hur i h-vete kunde hennes graviditeter ändå gå vägen? Hur i h-vete kunde världen vara så grym att jag önskar henne mitt öde? Hur i h-vete kunde jag stå och bara se på? Och hur i h-vete oläglig var hennes passage framför just mig?
Oläget var ett faktum och jag minns alla de standardfrågor i början av graviditeten som rörde nikotin. Hur farligt det var och hur onödigt dess intag så självklart blev. Varför är inte ett växande barn motivation nog för vissa? Hur mycket är ett liv värt?
Jag blev så djävulusiskt provocerad av den galna mamman att det positiva diabetesbeskedet, att jag möjligen kan bli helt frisk, blev en piss i havet.
3 kommentarer:
Hej igen!
Jag känner igen mig och vet precis hur det kändes. En ilska, besvikelse, frustration och avundsjuka helt utan gränser och, i mitt fall, kontroll. Du hade dock bättre självkontroll än vad jag hade när det begav sig.
Jag skällde ut en gravid och rökande mamma på parkeringen utanför vårt sjukhus när jag åkte därifrån efter fem missfall och ett utomkvedeshavandeskap.
För något år sen mötte jag mamman på stan. Jag såg att hon kände igen mig men inte kunde placera mig. Antagligen såg jag inte så monsterlik ut som första gången vi träffades. Jag hejade på henne och hon hejade tillbaka. Ibland undrar jag om hon kunde placera mig senare och i så fall vad hon tänkte.
Kramar igen från Jämtland,
Katarina "amospersson"
Om jag motförmodan skulle vara tvungen att röka under min graviditet, inte f-n skulle jag göra det öppet, eller smygande, utanför sjukhuset. Gör man det får man faktiskt skylla sig själv om man får sig en ut skällning.
Att du inte nitade henne... oj... jag hade inte kunnat bita ihop så! Heder åt dig för att du bara tog ut ilskan på parkeringsautomaten...
Skicka en kommentar