På honungsludna ben

Det blev en underlig midsommar även detta år. Med sill, snaps, röda bär, blommor där blommor kan fästas, blåst, regn och sol. Det mest underliga med just denna midsommar var nog kvällen innan. Jag och svärfars nya kärlek hamnade ensamma i den sena soffan med vinglas storlek större i våra fnissiga händer. Efter tjatter och lära-kännande sade hon allvarligt att hon inte hade insett hur långt gångna vi var när vi miste Ruth och Astrid. Jag berättade hur stora de var och hur vi såg Astrids försök att fortsätta andas och leva intill sin livlösa storasyster. Svärfars kärlek upprepade bara "Oh, i did not know...I really did not know...Oh...

Hon blev förlåten och jag blev bakfull! Jag låtsades som om det regnade. Midsommar vid Läckö slott passerade i ett töcken och det var kanske bra för där vimlade av små "Rutor" och "Astridar" med för stora kransar som hasade ner i pannan. Jag tror yrseln och dimsynen gjorde mig mer avväpnad och mottaglig för alla andras små levande underverk. Annat underligt var SVT:s sändning på plats. Det svävade kameror överallt och gjordes oändliga omtagningar. Till och med midsommarstången fick resas två gånger! Den var inte liten och de som bar den såg mindre muntra ut vid andra tagningen.

Jag vimlade snubblande omkring bland sladdar, kameramän, Triple & Touch, Jessica Andersson (?), medeltida tält och folkdräkter från alla landskap. Imorgon, lördag, kl 12 visas reprisen på 1:an om någon är intresserad av en underlig midsommarrepris. Jag skymtar på några ställen i folkmassan, rödklädd och vimsig, men svärfar dessdå mer med kameran riktad mot dansen.

Och bien komma surrande på honungsludna ben
och det är sång och hurrande kring stånkorna av en.

.