Trött kort och gott

Barn tröttar. De kan vara levande eller döda, men tröttheten gör ingen skillnad. Jag kan bara ana mig till tröttheten i att lära sig leva med ett levande barn. Rutiner, eller brist på desamma, sömnbrist, en kropp som läker, gråt som behöver tolkas, mamma-/papparoller, vardag med inslag av en ny människa kort och gott.

Tröttheten efter döda barn har jag levt, och fortsätter leva. Ibland tror jag mina pigga dagar är över och jag är kvarlämnad i dess skugga med påsar under ögon och hängande axlar. Tröttheten är en kroppslig tinitus som berättar att något gick väldigt, väldigt snett. Det ringer inte bara i öronen utan hela kroppen signalerar smärta. Rent fysiskt. De första månadernas trötthet var bedrövlig och jag minns att jag glatt hade bytt min döda-barn-trötthet mot en levande variant.

Barn upptar hela ens tid. Deras fysiska frånvaro inget undantag. Jag tänker på våra Ruth och Astrid hundra gånger om dan. Pysslar om dem i deras frånvaro med det som pysslas kan. Tankarna pendlar snabbt mellan glädje och sorg och jag blir trött, så trött. Får jag en dag lära mig leva med ett levande barn måste jag få lov att uttrycka min trötthet utan risk att betraktas som otacksam. Precis som jag uttrycker min trötthet efter svår sorg. Trött är inte synonymt till otacksam, det betyder fysisk eller psykisk utmattning till följd av en eller annan orsak, kort och gott.

Länge har jag funderat över konsten att uttrycka barnrelaterad trötthet utan att låta gnällig. Jag har tänkt och tänker ibland som min lycko-trötta vän, att det kommer bli svårt att uttrycka utmattning när barnet lever och att jag hoppas få lättare att fokusera på annat. Under första IVF-tiden tyckte jag föräldrar som uttryckte sin utmattning var just otacksamma gnällspikar, och visst kan så vara fallet, men oftast tror jag den är ett tillstånd man mår bättre av att ventilera. Som andra av livets påtagligheter. Kort, och gott.

.