Jag fick äntligen tag på henne! Det brådskade. Jag framförde det lite försiktigt varpå hon började gråta! Jag förstod inte vad jag sagt för elakt, men behövde inte länge undra då hon började berätta.
Kvällen då allt hände fick hennes dotter besked om cancer.
Jag kippade efter luft, det blev tyst och jag beklagade sorgen. Nästan ljudlöst sade jag att det fattades ord och att jag givetvis skulle ombesörja det som ombesörjas kunde, så länge det behövdes. Under fortsatt tystnad kilade jag försiktigt in att jag kunde ana hennes förtvivlan då jag nyligen (för så känns det) förlorat två döttrar och att jag själv hade kastats mellan hopp och förtvivlan. Att jag hoppades turen skulle vara på deras sida.
Hon svarade lite otåligt att hon själv förlorat sin förstfödda i v 21...att det var hemskt...men inte på långa vägar hemskt som det här, att se sin dotter så sjuk...inte veta om hon överlever...efter 10 år av sprudlande liv...
Plötsligt kände jag mig dum som hade nämnt vår historia. Den hade inget med henne att göra där och då i hennes stora, ohyggliga stund. Jag kände mig dum som betett mig så idiotiskt. I den svåraste chocken ska man bara lyssna. Jag skulle bara ha lyssnat! Vår historia kändes plötsligt futtig när jag tänkte på hennes upplevelser. Trots att det inte var min mening förstod jag att hon tyckte jag jämförde men sorg är inte jämförbar, jag vet det och det var heller inte min mening! Jag kände mig som en av de där taktlösa som förminskade min egen sorg en gång, två gånger...är du färdig snart? De som inte höll tungan och lyssnade. Blev jag en taktlös för henne i sin svåraste stund?
Sorger människor emellan är knappast jämförbara.
De är bara otänkbara.
.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 kommentarer:
Det du gjorde var att visa på din förståelse för sorg, inte att jämföra... och kanske kan du nämna det för henne om du pratar med henne igen... för sorg är sorg och sorgen efter barn är alltid svår oavsett hur länge barnen levt. Ens barn är ens barn.
Men kanske blir det ytterligare en aspekt på sorgen när man svävar i ovisshet, när det är ett sjukdomstillstånd iblandat... för när jag har haft kontakt med alla mmäjliga föräldrar vars barn har dött så säger de alla samma sak... om barnen så var 21 veckor som 21 år... det är den största sorgen i ens liv.
Mamma Melissa uttrycker det så bra det jag vill säga... din intention var god och hennes sorg är så kaosartad just nu så hon såg inte det... varm kram till dig med det stora hjärtat
Liv
Nej, hur ska man kunna jämföra en människas sorg med en annans? På samma sätt som man inte kan jämföra sin egen upplevelse av fysisk smärta med någon annans.. Du handlade i godo, som säkert många av "oss andra" gjort i våra -ibland- klumpiga försök att trösta eller visa medkänsla i din sorg över dina förlorade barn.
Vi förstår ju att du menade väl. Den chockade och sorgtyngda mamma som du mötte kunde förstås inte se det som du egentligen ville säga.
Men förringa inte din goda vilja och din empati för hennes situation. Ibland kanske det inte finns några sätt att göra "rätt", hur väl man än menar.
Du ville dela med dig - hon orkade inte ta emot. Din sorg och förlust förlorar inte sin betydelse för det.
Kram till dig.
/Lina
Måste bara fråga hur du tänker kring att lämna ut dessa uppgifter om konstnären i din blogg. Om man vet vilket bibliotek du arbetar på och vem som ställt ut, vet man då inte lite mer om den kvinnan och hennes dotter än vad man borde utan deras godkännande?
Jag tänker på det som Vida sa om att mammans sorg var så kaosartad när ni talades vid. Det kan ju vara så att hon såg dina ord i ett annat ljus när hon kommit hem och hunnit vrida och vända på samtalet några varv i huvudet, och att hon förstod att du bara ville räcka ut en hand.
Jag hoppas innerligt att det går bra för dem!
Kram, Tildas mamma
Em...
Du har så rätt! För mycket information. I den välmenta ivern blir det fel ibland.
Tur saker går att ställa tillrätta!
Det var känslan som var viktig, inte datum eller person.
Så jag ändrade inlägget till det bättre!
Tack för din vänlighet Emi...
Ps. Ibland är dock personen viktig, och i de fall namn eller annat skrivits med klartext har jag först frågat vederbörande, eller deras föräldrar.
:) Johbur
Alla anonyma läsare!
Härligt att se er! Nu känns ni närmare och jag blir glad. Ett kryss på rätt ställe gjorde susen.
:)J
Jag tycker du gjorde rätt, men sen kan man inte på förhand veta motpartens reaktion. Jag har inte förlorat något barn, men hade många sorger innan vårt barn kom till oss efter lång tid och många behandlingar. Jag har lättare att ta någon på allvar som själv mött motgångar, än räkmacketyper som får allt vad de vill i rätt ordning. Jag tror inte man kan tävla i sorg, men det var kanske viktigt för henne just då att inte känna sig jämförd?
Skicka en kommentar