Grollig saga

Som små brända kuvert har de kommit med kvällsposten. Bråken. Jag och Kärleken förstår varandra sämre än sämst under behandlingsfasen och det kan inte enbart bero på hormonsvallningar. Vi får på något märkligt vis svårare att förhålla oss till varandra och de aldrig så viktiga samtalen uteblir. Gammalt groll puttrar till ytan med nytt groll på toppen och man får vara en duktig geolog för att mäta vilka lager som hör till vilka groll, från vilka år de härstammar och vem som hade rätt.

Plötsligt blir allt viktigt att reda ut under ett och samma bråktillfälle vilket gör att bråket växer sig stort som ett stormigt sädesfält. Det sprider sig och tar aldrig riktigt slut, blir till nya fält. Mellan andhämtningar och jobbdagar är det tyst som i våra döttrars grav. Ingen vill svälja stolthet och ingen vill spy färdigt sina hårbollar. De bara fortsätter komma när den siste att lämna jobbet klivit innanför dörren. Det blir så viktigt för oss att ha rätt när frågor som ej går att greppa surrar i bisvärmar runt vår bräckliga svarslöshet. Härifrån och framåt blir en overklighet vi måste leva, med eller utan kommunikation.

Jag känner igen bråken från föregående behandlingar och kan inte säga att jag är förvånad. Det är som om allt står på spel och vi leker den leken dåligt. Alltet går inte att förhålla sig till. Det är en ofattbar sorts existens. Bråken är bevis på att behandlingen inte går att genomlida i det tysta, inte heller skulle vi försökt. Men just då, i startgroparna efter den svartaste sorgen, kändes det som det enda rätta att genomlida den under största möjliga tystnad.

Ignorera, förminska och rycka lite på axlarna. Jag får stå mitt kast i det förtvivlade ordhaglet och när jag ser mina ord på håll, här i mitt reningsverk, är det kanske jag som ska be om förlåtelse. För vad spelar det för roll? Någon gång har vi båda haft rätt och fel i vår grolliga saga.

Nu går jag och blottar magen...imorgon plockar vi ca 10 ägg ur densamma!

.