Önskan om levande barn går bortom att vara en önskan, den har blivit vårt allt och kan liknas vid en haltande livsstil. Det är ett fult sätt att leva när känslan av missunnsamhet dyker på från alla håll. Jag vill inte ha det så och när lampan börjar lysa biter jag samman och försöker, försöker, försöker igen. Så går åren. Ständigt nya försök. Jag är ett med hormonrubbningar, gynstolar, smärtsamma ögonblick av förlorat hopp, avund och misstro. Jag vet inte längre hur man lever ett annat slags liv! Jag spelar charader med min omgivning och ingen verkar ana att det verkliga monstret är jag. Det handlar inte om andras barn utan om en tärande längtan som synliggör allt jag går miste om i deras närhet.
Jag kan bli avundsjuk genom möten med vilka barn som helst, helt beroende på dagsform. Brorsbarn, duktiga barn som uppträder på Idol, idioters barn, vänners barn, grannbarn, handikappade barn, stora eller små...bebisar i synnerhet får mig att bli ett elände till människa. Det är inte deras fel, men kanske heller inte mitt i den cirkus av omständigheter som jonglerar med våra livsöden. Ibland blir jag en bortskämd flicka som rusar runt och pekar på osynligheter jag vill åt, fast jag vet att barn inte är en rättighet. De är en ynnest de allra flesta förunnade. De allra flesta.
"Tycka synd om" är en annan förkastlig ovän. Ibland är jag offret som ligger utspridd i pölar av gråt med varför hängande runt halsen. Men jag vill inte bli tyck synd om av andra än mig själv. Det räcker bra att trycka sig själv full av självmedlidande och oftast är det inte synd om mig alls! Jag är välsignad med rikedomar som kärlek och vänskap, med fantastiska händelser som får själen att växa. Men när det är svårt och ensamt ligger offerkoftan längst fram i hyllan.
Jag är inte stolt över vare sig missunnsamhet eller självmedlidande, men de är en del av den livsstil jag tvingas leva och måste därför få plats som naturliga reaktioner på min (levande)barnlöshetssorg. Som offer gråter jag och som avundsjuk drar jag mig undan. Tycker synd om gör jag snabbt. En gråt och ett tvärt kast sedan slutar jag, för det är fult att tycka synd om. Avunden är mer utdragen trots att den också är ful som skam, den gör mig osynlig med vilje för det är mest humant att svära över subjektiv orättvisa när ingen hör.
Som en av de sju dödssynderna leder avund till evig fördömelse om syndaren inte ångrar sig. Jag ångrar mig varje gång.
Avund är en känsla av olust över att inte vara delaktig av någon annans förmån (Wikipedia)
.
5 kommentarer:
Det är synd att avund betraktas som något så fult när det är en så fullständigt naturlig reaktion, en så naturlig del av att sörja, av att längta. Istället borde det betraktas som en av alla "sorgekänslor", en som dyker upp när det man saknar blir alltför påtagligt, när livets besvikelser och sorger antar fysisk form mitt framför ögonen på den som saknar, den som vill, den som önskar.
Skäms inte för avunden, den finns där för att du är människa, för att du känner och längtar. Jag tror inte att monster känner någon avundsjuka alls, att människor gör det vet jag dock.
Du är en fin människa Johbur, den ledsna avunden har rätt att ta sin plats bland sorg och längtan, bland allt som är mänskligt att känna, mig skrämmer den inte det allra minsta.
Kramar.
Du är fantastisk...du sätter ord på det ajg itne kan få ur mig! Precis allt stämmer in på mig och ajg bara nickar instämmande och sväljer klumpen i bröstet medans jag läser vidare. vill så gärna citera det du skrivit i min blogg en dag. Får jag???
Massor med kramar en avundsjuk medsyster
Sparvel-vännen!
Tack för att du gör min avund lite mindre ful. Även om jag vet varför den finns där ibland (tack och lov bara ibland) skäms jag lite för den när den härjar...vill inte avundas mina närmaste.
Ska tänka på det du skrev nästa gång, att den har rätt till sin plats...
Största kramen till dig, J, A & T!
Mamma till *Nilwa*!
Jag är glad om jag lyckas hjälpa till att få klumpen i halsen lite längre ner, så att du kan andas.
Du får gärna citera kära medsyster!
Kramar och tankar!
Hej! Har varit härinne och smugit ett tag och eftersom jag länkade till ett av dina tidigare inlägg idag så tyckte jag att det var dax att skriva en liten hälsning också ;)
Du skriver så bra! Och jag håller med Nilwa om att det här inlägget uttrycker det jag själv känner men inte riktigt vågar prata om annat än med min man. Avundsjukan gnager i mig varje gång jag går utanför lägenheten, den går hand i hand med sorgen över vår dotter Alice som föddes nu i juni men inte överlevde sin första dag på jorden.
Så tack för att du delar med dig och är en inspirationskälla för dina olyckssystrar!
/Lina
http://livetefteralice.blogg.se
Skicka en kommentar