Är dom farliga?

Jag undrar det ibland. Och ibland, när man undrar som mest, får man oväntad hjälp till förståelse och tröst. Orchid delade med sig av sin erfarenhet som änglamormor en av alla de gånger jag undrat varför tystnaden lagt sig som ett lock kring våra tappade barnen.

Något förkortat:

ÄR ÄNGLARNA FARLIGA ?

Min dotter har en ängel. Jag har ett barnbarn, som är en ängel! Han hette Marcus och var född med HLHS, hypoplastiskt vänsterkammarsyndrom, vilket innebär att vänster kammare i hjärtat var underutvecklad med förträngda ådror runt omkring. Han var ett litet Hjärtebarn! Tänk bara ett så vackert ord! Han var ganska liten. Läkarna gav honom nästan ingen chans till operation, men han mådde så pass bra, att dom till slut beslöt att operera honom. Han klarade operationen fint, men fick en liten propp i hjärtat två veckor senare och dog i sin mammas armar.

Jag hade förmånen att få vara med om allt detta! Fast egentligen var det kanske så, att jag tog mig rätten att vara med, dels som stödperson för hans föräldrar och dels för att få träffa honom så mycket som möjligt! Jag har träffat honom, både levande och död och det är det största och viktigaste jag någonsin har gjort här i livet.

Sorgen pågår lång, lång tid därefter, släpper nog aldrig riktigt. Vi har talat mycket med varandra i telefon, sorgen har stundtals varit fruktansvärt svår. Otaliga tårar har rullat utför våra kinder. Man surfar runt på Internet bland hjärtebarnsänglar och andra små änglar, som av någon anledning dött alldeles för tidigt. Då har jag någon gång sett kommentaren att ”mormor och farmor eller andra släktingar förstår inte att vi sörjer vår lilla ängel”! ”Omgivningen vill inte prata om min ängel!” Hur är det möjligt?

Räknas inte de allra minsta som dött i så tidig ålder, några till och med innan dom fötts fram till vår värld? Räknas dom inte för att omgivningen inte hann träffa dom? Räknas dom inte för att dom var för små, då många inte ens var fullgångna små barn, d v s hade någorlunda normal födelsevikt? Var barnen inte ”på riktigt” då? Känner dom inte sorgen hos sitt eget barn, som förlorat sitt lilla barn? Saknar dom inte det egna barnbarnet, som dom aldrig får hålla intill sig och läsa sagor för? Har dom någonsin sett hur tidigt i livet ett litet barn ”ser färdigt ut”? Redan med några hektos vikt har de små både fingrar, tår och anletsdrag, det är ”bara” tillväxten kvar!...

...Är det så att omgivningen är rädd för de små änglarna? Klarar dom runt omkring oss inte av att hantera sorg? Är det enklast att dra sig undan och inte prata om den lilla ängeln? Att låtsas som om ängeln aldrig funnits? Hurtigt förklara att du får snart ”ett nytt barn”? Föräldrarna vill inte ha ”ett nytt barn”, möjligen ett barn till! Inget annat barn kan ersätta ängeln, man kan bara få flera barn!

Om ni någonsin skulle få en person i er bekantskapskrets, som har eller får en liten ängel, så kom ihåg att ängeln betyder minst lika mycket som dom andra barnen i familjen. Ängeln är visserligen inte med kroppsligt men i allra högsta grad i deras hjärtan! Fråga litet om deras ängel, föräldrarna berättar så gärna om det dyraste de har! Be att få titta på kort, det är inte farligt!...

...Det är när sådana här svåra saker händer, som man får reda på vem eller vilka som är ens riktiga vänner, dom där pålitliga som alltid kommer att finnas kvar. Några ”vänner” försvinner, dom orkar inte med att ta del av en liten ängel. Andra människor kommer nya, kanske någon som man inte hade en aning om, som kan och vill ta del av en ängels historia. Dessa personer är otroligt viktiga! Man har ingenting att förlora, jag lovar! Man vinner en vänskap, som ger en så mycket för livet. Man utvecklas själv, får en livserfarenhet, som inte alla har, och blir en bättre lyssnare. Man växer som medmänniska!...

...Jag hoppas att ni också någon gång kan stödja en änglafamilj. Den familjen har så väldigt mycket att ge tillbaka! Och man får vänner för livet! Och kom ihåg, det är fult att inte bry sig om!