Vid världens ände

Jag kan bli sittande i timmar och bara stirra i trädkronorna, inifrån och ut. Ett möte mellan likgiltighet och liv. Jag tittar som på en levande pausbild. I min pausbild rör sig tallar, bokar, granar, enar och asp. Över hundra spretiga individer. Två busiga ekorrar med vita hungriga magar. Oräkneliga fåglar. En grävling. Tre rådjur med vittring på knopp. Och myror. En stor familj i perfekt harmoni, sida vid sida. En regnbågsfamilj till trädgård och den fullständigt puttrar av liv.

Värre är det innanför fönstret.

Färgerna har runnit av och det puttrar bara i stekpannan när det måste ätas. Jag ser att det är vår, jag hör att det är påsk men sinnet har vaknat till smärta. Jag söker mig till melankolin och krattar löv som om de vore de sista bevisen från den hösten. Sparar, lägger på hög, inandas doften av förgängelse. Jag är delar av det liv de levde, av hösten då allt hände. Jag avundas till och med raderna i boken jag håller: "Magen är stor och böljande, fötterna svullna, hela kroppen är i spänd väntan...Det är vår i luften. Jag är våren"(En himmel för Elliott, Katarina Danielsson).

Jag är den 24/9. Före, efter och runtomkring. Vid större högtider regregerar jag. Återvänder till det trauma som utspelade sig mellan fyra kala sjukhusväggar. Orkar inget. Jag minns en ful bård och färgen gult. Allt annat var rött. Blod, smärta, kärlek, bultande hjärtan. Fyra bultande hjärtan som hörde ihop. Jag tror det är bra att återvända dit ibland men jag vet inte varför det alltid händer vid högtider? Julen var en annan.

Kanske bygger jag de förväntningar kring ledighet och tid för umgänge som jag brukade förr. När påsken visade mig mot ljusare nätter och barfota äventyr. När jag visste att det var så det skulle komma att bli. Och blev. Nu vet jag bättre och alldeles för mycket. Två förlorade barn kan aldrig bli igen. Kanske är det smärtsamt då varje liten del av högtiderna andas förväntansfulla barnaögon, nya graviditeter, lyckade förlossningar, levande barn, stolta mor- och farföräldrar, stojiga middagar, alla vill ses och alla ska vara extra lyckliga. Levande, lediga, lyckade. Allt växer och lever vidare. Jag är utanför och långt därifrån. Jag är vid världens ände, och den ligger alltid lika långt bort.

Påsken... jag blir andfattig och försöker låtsas mig igenom den illgula skiten. Jag låtsas hela tiden för att ligga på ytan av mina sorger, sjunker bara när jag hinner. Jag hinner så väldigt mycket ibland. Däremellan stirrar jag på pausbilden och tänker att elände söker sällskap. Jag väntar, apatisk och vet inte på vad, eller ens varför? Det enda jag önskar och någonsin önskat kan aldrig mer bli! Till och med graven känns hopplös där jag vankar och viskar kärlek. Ingen där. Jag letar fast jag vet att jag letar förgäves. Överallt.

De är på alla platser, och här. De är i dofterna, på ängen, de är grenar i höga tallen, i mitt hjärta, de är vattnet som flyter intill vårt hus. De är påsken och allt det gula, fräknar på kind. De är vemodig tango och skratten från husen intill. De är mina, våra och våren.
De är överallt och ingenstans.