Smulor av en familj

Att stå vid tröskeln till mitt nya kök och mötas av okänd mark med dofter av passerad närvaro. Pulverkaffet på bänken har jag köpt. Torrmjölk i skåpet. Inget där verkar passa ihop, är inte riktigt mitt. En doft, en färg ett träslag, alla har de tillhört någon annan, flera andra. Familjer i strävan att nå harmoni med begränsad budget. Det har funkat för ett tag men nu gör tiden det tiden alltid gör, lossar, repar, tar sönder och över. Jag har inte fått välja att inget passar ihop och det stör min eviga morgontrötthet. Vill sälla mig till tiden och rasera. Sätta foten i sandslottet! Men köket är för nytt och de som gjort valen har inte hunnit långt nog, hasar i stegen, vill men kan inte stanna.

Jag stiger över tröskeln som gömmer familjesmulor i springorna. Jag kan känna deras närvaro under mina tofflor, min pansar. Familjer är min oönskade fiende, i synnerhet min egen, den drömda aldrig bortglömda. Precis som tiden blir jag nyfiken och kikar under ytan. Pillar undan den översta spy-grön-gul-gråa våden och möts av blommor på en kvist. En bräcklig sådan med röda hemliga knoppar längs sidorna. Var de lyckliga de som levde här? Tiden håller upp fliken och jag träder in i stillhet och värme. Känner vördnad och längtan, blir ett med blomman och doften av ros. Jag kan känna den! Jag brister snart, men inte i blom. Släpper all iver och står blickstilla, en fot över tröskeln. Tofflorna på. Andas.

Dagen är ny och allt är sömndrucket. Träden utanför rör sig med en suck och sträcker ut. Skakar fram fåglar ur ärmarna. De hamnar förvånat på pinnarna längst ut och burrar fjädrarna tätare omkring sig. Tittar, vänder och vickar. Ivrigt hungriga. De små uppenbarelserna blir till praktfulla rörliga insynsskydd för mitt fönster. Än är det tyst, andäktigt. Så stilla att jag förnimmer en kylig droppe som letar sig nedåt längs kylskåpets eviga ansträngning. Hör den landa.

Solen letar färg och spränger på ett ögonblick fåglarna i sång. Grön-gula körer där sångarna ständigt byter plats för att undgå fjolårets skuggande höstlöv, de få som ännu vägrar släppa sin gren. Jag känner med löven, vill greppa den hösten och stanna där. Men de lyriska körsångarna säger med irriterad ton att jag måste fortsätta någonstans. Vrider och väcker mitt avstannade liv. Jag griper en mugg och häller pulver däri. Min mugg. Mitt kaffe. Mitt främmande kök. Jag undrar om de blev lyckliga här? Jag undrar om vi, och vart? Inget passar längre ihop.

.