Memento mori

Det ligger något laddat i att visa bilder på de vackra två. Är inte på det klara med varför ännu. Kanske handlar det om en änglamammas enda sätt att beskydda sina änglar. Kan inte skydda mer än mot främmande blickar på varsamt tagna foton. Akta de små uppenbarelserna från ovänligt vassa ögon. Tror väl inte att dessa rör sig här inne, men om. Den här cybervärlden är inte att lita på och äckel som utnyttjar det som utnyttjas kan ges möjlighet att härja nästan fritt på heliga domäner. Vill inte ge dem en chans att utnyttja, speciellt inte mina barn!

Kanske gör jag det inte då jag tycker att de borde få ett ord med i leken. Välja själva om de vill synas för allmänheten. Nu kan små spöken inte välja, men jag kan välja för dem och tar därför det säkra före det osäkra. Kanske är jag bara nojig. Den enklaste förklaringen på bristen av bildbevis lyder så. Galen av sorg så till den grad att jag börjat tro på icke befintliga konspirationsteorier med siktet inställt på mig och döttrarna. Jag vet egentligen inte vad det beror på, alltså får det bero.

Jag kan visa bilder på ultraljud (levande bevis) och kista, grav och en sörjande Johbur, resten av de vackra bilderna på våra döda Ruth och Astrid får bara vänner se, om de vill. Då visar jag glatt och gärna det för mig vackraste. Mängder av detaljerade bilder! Jag förstår att många tycker det är svårt att se döda människor. De döda är särdeles dåliga på att agera annat än just döda och de påminner oss om livets bräcklighet. Små avlidna barn i synnerhet.

Jag minns från mina extraknäck inom vården att jag tvekade i stegen innan jag besökte de rum som hyste en avliden åldring. Jag tvekade men ville ta farväl av de människor jag mött och som lämnat avtryck hos mig. Jag steg med vördnad fram, lade en slät pulserande hand på en rynkig kall och viskade några valda ord på vägen. Jag brukade stå blickstilla efteråt, betraktande och känna in det lugn de avlidna visade i sina sista ansiktsuttryck, tycka det var vackert. Sorgligt vackert. Jag skapade en värdig sista bild för mitt inre. Så vill jag att de som vilar sin blick på flickorna ska uppleva det. Vackert och fridfullt. Men det är svårt att titta på liv som slutat leva, knappt börjat, det förstår jag.

Jag minns också en film som kommit att betyda mycket. Den första film jag och Kärleken såg när vi pirrigt rörde varandras händer. Förbjuden lycka. Jag var redan upptagen, inte han. Biljetten ligger kvar i sin plånboksficka. Att den var bra registrerade jag först andra gången den sågs på dvd. En oförutsägbar spökhistoria som skrämde skiten ur mig på ett ljuvligt sätt. Ni har säkert också sett The Others både en och flera gånger och förstår vad jag talar om. Någonstans i filmen hittas "The book of the dead" med fotografier på döda barn och familjer, arrangerade som om de levde. Jag fick kalla kårar och minns att jag undrade vem som skulle vilja ha ett sådant album hemma, och ännu värre visa!

Jag glömde att dessa böcker fungerade som minnesgömma för de som levt men förlorats, särskilt för föräldrar som mist sina barn och vars bild skulle bli det enda minnet som fanns kvar av den första lyckan. En "post-mortem" eller "memento mori" som bilden också kallades. Jag glömde men fick snart besök av det livsviktiga värdet i dessa bilder. Som filmens "tagline" lyder: "Sooner or later, they will find you."

Kanske omvärderar jag så småningom valet att inte visa mina flickor på bloggen, för när det kommer till kritan tycker jag det är modigt och vackert och mycket lärorikt när med-änglaföräldrar visar stolta bilder på sina förlorade barn. Vackert. Fridfullt. Oändligt sorgligt. Jag är inte lika bra på att visa hur vacker döden kan se ut. Jag är dödligt överbeskyddande.

Memento mori - "Be mindful of death"

**

.