Konserverad kärlek

Våra döttrar blir aldrig längre än 25 respektive 24 cm långa. Ganska långa om man beräknar den korta tiden i livet och samtidigt kastar ett öga på 25-cm-strecket på måttstocken. Längre än så blir de aldrig. Inte ens i drömmen, eller i utdömda försök att måla en framtidsvision av det som inte fick bli, går det att se döttrarna i en vuxnare skepnad. Jag håller i Ruth ibland. Plockar fram ett tetrapack ekologiska linser á 380 g, väger i min hand. Nästan så vägde vår förstfödda. Astrid som en burk laxfilé i tomat- och basilikasås á 190 g tillsammans med en grekisk burk anchovis i vegetabilisk olja á 100 g. Jag håller och blundar, ser en sista rörelse. Grammen överensstämmer aldrig.

Ibland när jag tittar på pappa M i profil, där han sover med det tjocka bruna virvelhåret på den vita kudden, kan jag för mitt inre ana en liten Astrid som vuxit. En Astrid med känslig vattenblå blick mot ett tjockt glänsande brunt hår. Lite blek. Speciell. Henne kan jag ana mig till men det är svårt med Ruth. Hon ser för alltid ut som den för lilla bebis hon blev. Vacker och egen. Min nyfikenhet går bortom förståndet, och jag letar efter Ruth i alla de människor jag möter. En förnimmelse av det som skulle, borde, drömdes. Den rinner alltid undan. Finns ingen som hon.

Jag tänker på föräldrar som förlorat sina barn i vågen. I Khao Lak. I ett monsunregn i Bangladesh. Armar som sträcks i desperation, röster som bryter i smärta och blir överröstade av det oförklarliga, ofattbara. En liten hand som glider undan och tappar fästet. Skräckslagna blickar som inte vill ta farväl, eller ens vet vad farväl innebär, hänger kvar i luften. Bara en förnimmelse av små fingertoppar kvar mot handflatan. Borta. De som blev kvar blev så grymt kvar, så uppenbart levande att smärtan kunde klyvas i kompakta skivor. Halva människor fast i en evighet de aldrig önskade.

Vattnets styrka är övermäktig. Det lärde jag den 24:e september när vattnet gick. När vatten forsar med flodens styrka rinner livet undan, det visste jag. Jag hade inga små fingrar att greppa utom de redan kända och jag gav upp alla räddningsförsök. Jag koncentrerade mig på att föda fram våra döttrar i det sipprande varma vattnet som dränkte alla drömmar. Våra liv. Öppen 5 cm, öppen 7. Vatten gör det oundvikliga mer oundvikligt. I stormen som rasar därefter famlar jag efter okända grenar att hålla mig fast i, och bristen på minnen efter små levande fingrar i min handflata är det enda som skiljer mig från klyvna människor i Khao Lak. Bara våra egna skräckslagna blickar riktade mot öppet rasande hav. Farväl är för alltid.

Så jag plockar med mina burkar och letar rätt tyngd, rätt rundning på burken mot handflatan. Vill stoppa magen full med Ruth och Astrid. In med kärleken! Men det blir fel, kallt och inte i närheten. Sparar, lagrar, hamstrar som efter ett skeppsbrott uppspolad på ej kartlagd mark.

.