Graffiti vid Vänerhavet

Lite småfebrig, krasslig, allergisk och med ett svajande blodsocker i kombination med lågt blodtryck. Ingen bra prognos för en soloutflykt i bil omgiven av 22 våriga plusgrader. Men jag behövde bort och få en känsla av att vara på väg. Jag behövde vara ifred med mina döttrar på neutral mark, slå rot i det grundläggande. Jorden och vattnet. Jag packade bilen full med minnen och mjuka näsdukar och matsäcken med syrlig tonfiskbaguett. Var är man bäst ifred tillsammans med minnen av två döttrar om inte vid vatten!

De storslagna vattenvidderna mötte ett trött knippe människa med utsträckta armar. Det tiotusen-åriga deltalandskapet som andades hemligheter i den disiga solen tycktes komma med uppmaningar: "kom fram, tag plats, jag vill visa dig något..." Sanden blåste sina ljusa korn tvärs över de vågiga dynerna innan de tog plats intill min sloknande kontur. De fäste sig tätt, tätt intill och med ryggen mot varandra byggde jag och sandmassorna ny styrka med blicken fäst mot horisonten. Lyssnade på vågorna från Vänerhavet.













Måsarna slöt upp med hotfulla stämmor, rädda att deras livsverk skulle utsättas för attentat. Lugnade sig sedan i mötet med den sandtäckta milda varelsen vid vassen och återvände till sitt hedersvärda livsuppdrag. Den senaste istiden har repat djupa åldersstreck i hällarna och jag satt mjukt nedsänkt mellan visdom och välvilja. Min nya åldriga vän har 'förhoppning', 'förtroendeingivande' och 'vacker' i sitt namn och jag kände hur hon undrade hur det var fatt, ville lyssna till min saknad. Sandkornen lade sig som pyttiga plåster över skadad hud och fyllde igen mina hål i takt med att skymningen pyste mörker. I sinnet upprepades två namn likt ett mantra: Ruth & Astrid, Ruth & Astrid...namnen rullade ut över sandbäddarna och jag nästan såg två flickor komma till liv vid vattnet. Sandslott som byggdes av flitiga händer, kanaler som grävdes med beslutsamhet. Men jag hörde inga rullande små skratt, kände inga dofter av solvarma barn.










Jag sprayade sandgraffiti över den mjuka ytan och grävde med fingrarna efter det som förlorats, hoppades att flickorna fanns där någonstans i allt det vänliga varma. Ville få fatt i något som varit de. Jag blåste regnbågsfärgade bubblor som rullade över bergen och trillade ner i vattnet. De blänkte ikapp med tårarna som fyllde sötman med salt. Aldrig har jag saknat någon utöver allt förstånd, all begriplighet! Aldrig som nu när önskan nästan blev vår, nästan verklig. Nästan är ingenting. Nästan är ett hån och en bedragare! Jag blåste bubblor som yrde vansinnigt omkring mig för att sedan studsa mot vattnet och upplösas i små oljiga fläckar. Fläckar överallt. Jag den största.










Jag lämnade min vän med löften om att återvända och bygga verkliga sandslott på hennes rygg. Blåsa ivriga bubblor som åter ska kittla hennes yta. Klappas på med små brunbrända händer. Jag vill att hon ska få höra mer om min verklighet, inte min andnödda saknad. Jag vill att solvarma barn ska blanda dofter av lek i strandkanten. Levande, livliga dofter av verklighet.