Kinderägg

Jag fick en gång en välmenad fråga av en god vän. Han undrade försiktigt om sorgen kanske tar sig starkare uttryck då vi dessutom har svårt att bli gravida? Det ena svårsmälta på det andra, som en alldeles för stor sandwich med all världens pålägg. Hur biter man i en sådan? Jag svarade snabbt att jag inte trodde det och att de flesta änglapappor- och mammor jag kommit i kontakt med vittnar om samma stora sorg. IVF:are eller ej. Givetvis individuell, men ändå lika bestörtande. Jag minns att jag tänkte "det hoppas jag verkligen inte!" Undrade hur det skulle vara möjligt att sörja ett avlidet barn mindre än såhär. Oavsett tidigare olyckor.

Jag har fortsatt fundera kring frågan. Den dök upp som från ingenstans mellan bortslitna tapetvåder och mammas Janssons med tillbehör. När vi visste att det fanns två liv i mig såg vi det som en skatt större än någon. Två! Vi skulle aldrig behöva gå igenom väntans tider, med IVF som påfrestande medhjälpare igen. Vi skulle äntligen bli färdiga med vår barnlängtan. För djupt inom mig låg ett kinderägg med ljuva överraskningar vars innehåll vi suktade efter att lära känna. Två barn i en levande dröm...för oss...i samma förpackning! För stort för att ens begripa då. Det obegripliga har efter hand fått nya former, hunnit ifatt och visat färg. Det är två och inte en vi sörjer och det är dubbelt med drömmar som sluppit undan. Den att vi efter oändliga barnlöshetsår skulle bli fria vår barnlöshet och den efter två döda flickor, våra befriare. Vi står åter på tröskeln till IVF och adoption och vet inte om vi någonsin får passage till dessa rum igen. Orkar vi ens knacka på? För faktum är att det inte finns några garantier när det handlar om liv.

Det gäller att hålla isär begreppen då sorgerna är många. Och på olika sätt. En för vår ofrivilliga levande-barn-löshet, en för Ruth och en för Astrid. Jag behöver inte minnas länge för att inse att de i själva verket är fler...men vem har inte försökt tugga i sig en macka större än munnens spännvidd? Det som smakar mest är oftast det färggranna lager som ligger överst. Vi är knappast unika och sorger finns det lika många som människorna som bär dem. Men om sorgen är starkare för just oss om vi lägger det ena till det andra, om vi ser till överlappande sorger förknippade med våra barn och obarn (de drömda aldrig glömda). Kanske...för visst skulle luften bli lättare att andas om vi visste att det fanns hopp. Ett levande bevis för en fortsättning. Finns det liv finns det hopp, finns det liv kan nya minnen skapas och blandas med de som tillhör de döda, få nytt skimmer. Finns det liv blir stegen lite lättare längs den överraskande vägen, och finns det liv är det nog aldrig försent...

.