Där flod möter hav

Jag har alltid fascinerats av att resa. Gärna länge nog för att lära känna ett land och dess folk på djupet. En del resor har varit svaret på tristess, andra har långt ifrån handlat om verklighetsflykt utan verklighetsförankring. Att landa som mig själv i en annan del av världen och se det nya i ljuset av sin egen sol. Efter att Ruth och Astrid dog har lusten till resandet också dött och under IVF-perioden minskade den drastiskt. Mitt senare liv har varit så till bredden fyllt av överraskningar och påtvingad verklighet att resan inåt har tagit udden av självvalda semesteräventyr. De är inte lika intressanta längre, precis som allt annat. När jag hör om resor som gjorts eller ska göras kan jag på min höjd märka av ett litet inombordsligt "jaha". Vi var på väg till Japan när flickorna övade i den sköra magen, istället åkte vi på förlossning med dödligt utfall.

De senaste dagarna har överraskat mig. De har givit mig en glimt av den jag var innan. Jag har läst resemagasin och fantiserat mig och Kärleken upp på tiotusen meters höjd, på väg...vet bara inte om det är bort ifrån eller till? Jag har hört mig säga "vi drar och börjar om", lite på skoj men ändå klart och tydligt. Jag har hört mig själv tänka att "vi skulle kunna passa på att skapa något nytt, något alldeles eget, bara för oss. Där vi kan lära oss njuta igen, vara vi, de vi var." Jag saknar oss! Just nu, mest av allt, är det oss jag vill resa åter till.

Jag läser om vingårdar i Frankrike och alternativa seglatser med handelsfartyg. Jag läser om bilsemester på Kolahalvön och flodpaddling i Swaziland. Regnskogar här och bergsbestigning där. Men ingenstans läser jag om hur man reser tillbaka till svunna tider och återtar redan erövrad mark. Den resa som kommer närmast min längtan och som kunde ta mig närmre mina älskade ser ut att vara Guatemala. Där anordnas "de dödas festival" som namnet till trots är en färgglad högtid där man pyntar kyrkogårdar och flyger hysteriskt stora drakar. Där finns berg med aktiva vulkaner och mellan bergen och skogarna glider två vackra floder. Där kunde jag och kärleken ta skydd hos varandra och söka upp vår längtan. Bortom dramatisk hetta och fuktig tropik kunde vi speja med händerna sammanflätade och varsin högtflygande drake på jakt bland opålitliga molnbäddar, toppar och dalar.

Vi kunde speja mot två kuster, hålla ett öga på en var. Hålla tålmodig utkik mot den smala kust som möter Karibiska havet och den västra mot Stilla Havet. Två floder, två kuster, två försvunna flickor, två hav. Två människor med samma längtan.

Dit vill jag.

.