De små svävande astronauterna jag berättade om tidigare i veckan har blivit fler och skapat stora landade drivor längs dikesrenen. Det kommer ständigt nya virvlar och hela grannskapet har undrat vad det är för naturfenomen som kastar fjäderlätta dunkapslar ut i majluften. Rent logiskt handlar det givetvis om träd men i mitt drömmande hjärta fantiserar jag om annat.
När fjädersnön började falla på riktigt var i fredags, 15/5, den dag vi återfick två små flickor i form av befruktade ägg för ett år sedan. Det har verkat som våra små strösslat lyckofjädrar från höga höjder och gjort sig omöjliga och lite bråkiga. Ett riktigt kuddkrig änglarbarn emellan. Det yrde så kraftigt under dagen att det inte gick att vistas utomhus men även inne hade de svävande dunen funnit sitt luftrum. Jag har nyst, viftat och skrattat av förundrar. Och jag har önskat att fyra ivriga pekfingrar hade fått jaga miljoner av vilsna astronauter omkring oss. Fått uppleva snö i maj.
1 kommentar:
Jag hittade din fina blogg via MammaMelissa och har suttit och läst nu en lång stund. Du skriver så vackert om det svåraste svåra.
Jag känner igen mig så mycket i dina ord och tankar, även om min lille kämpe klarade sig ut i livet. Men han har fötts med precis allt emot sig och vi vet inte om vi kommer att kunna få syskon till honom.
Kram
Skicka en kommentar