Twilight

På mitt boksprängda nattduksbord ligger vampyrromanen Om jag kunde drömma fortfarande oläst. Filmen, Twilight, som baseras på boken blev sedd igår. Om det är som de säger att böckerna brukar vara bättre än dito filmer ska jag ge mig i kast med boken snart, för filmen blev mest ett romantiskt "åhåå". Tonårig äckelromantik a la Titanic, och jag blev fast! Är man romantiskt lagd och vurmar för vampyrer blir det lätt så.

På omslaget till boken finns två händer som håller ett rött äpple - den förbjudna frukten. Och jag funderar på om min önskan att få ett levande barn är min förbjudna frukt? Min omöjliga kärlek? Inte riktigt meningen, men kanske kan det hända...ska vi...nej...men nu då...nästan...och sen...Ja, hur ska det gå? Får mamman och pappan ett levande barn tillslut?

I dunklet av Twilight hörde jag en intervju med författarinnan Stephenie Meyer. Flerbarnsmodern som berättade hur otroligt svårt och frustrerande det var att få tid att skriva med ett barn här, två barn där och som sedan färdigställde hela romanen på bara tre månader! Hon fortsatte med hur överväldigande boken togs emot och hur framgångssagan blev ett faktum, hur det kändes att hamna på New York Time´s bestsellerlista med efterföljande strålkastarljus längs familjeuppfarten, vilken grej det var att befinna sig i allt det där stora för: "hemma är jag ju bara mamma!"

Hemma är jag ju bara mamma...

Orden fick mig att se den tydliga skillnaden mellan jag och andra. Mellan norm och annat. Mellan det förgivet tagna och det ouppnåliga. Mellan vitt och svart, dröm och verklighet. Många som själva har barn kan säkert känna igen sig i att bara vara mamma för att bli mamma är något man bara blir. Därute i den vindstilla normen. Det är karriären, drömmarna om något större, som drar längst. Det är högst vanligt att bli mamma, ingen berömmelse i det. Det är högst vanligt att bli mamma, vara mamma och längta efter annat. Bort. Vanligt och därmed bara.

I den dunkla skymningen går mina strålkastare andra vägar. De söker sig mot en önskad familj som inte finns. För mig kan ingen karriär mäta sig med det stora i att bli mamma. Det är dit jag vill rikta ljusen. Det är där berömmelsen finns. Jag räds "det vanliga" som tar udden av "det unika", det som gör att människor som lever normen längtar bort från det mest magiska som finns i sina barns tillblivelse. Bara är för mig en förminskande term.

I den dunkla skymningen längtar jag bara efter ett barn, inget märkvärdigare än så! Jag biter i det sura äpplet trots att jag minns hur det drar i käkarna och önskar att jag kunde göra mer än drömma. Jag önskar jag kunde sluta drömma! Jag förstår yrvaket att det som är svårfångat är allas förbjudna frukt.

Twilight Sweden, om någon vill veta mer.