Zeppelinare

En enslig och uttjänt ljusslinga med fem fungerande lampor kring en lika uttjänt och gles enbuske. Intill stentrappan med för höga räcken och hal senvintersnö på stegen. Jag finns i den bilden. Men jag är knappast slingan av ljus som fortfarande lyser. Jag är knappast den enträget barrande enen som fortsätter leva. Jag är luften däremellan. Bara luft, som sällan andas. Jag fryser till is och lägger mig farligt under obarmhärtiga skosulor. De trampar stenhårt över min hala uppenbarelse. Jag måste lära mig andas igen och ta mig fram i en luftburen farkost som lättar från marken ibland. Som gör att jag är mindre utsatt. Lyfta, sväva, landa. Åtminstone ibland!