När konsten att vila är att sluta

Min frånvaro här är bara delvis självvald. Jag kan inte hjälpa att bredbandet dröjer, inte heller att orken tagit slut. Jag rår inte över att sorgen tagit ut sin rätt och skickar hälsovådliga signaler genom kroppen. Ber mig sluta med allt. Jag rår inte på att saknaden efter döttrarna och drömmen om liv slår mig blå, att jobbet måste jobbas, magisteruppsatsen skrivas, hemmet renoveras, samtal ringas, livsviktiga beslut om framtiden tas eller att jag måste förhålla mig till en livstid med Diabetes Mellitus, en sjukdom som pockar på en helt ny livsstil. Jag har Kärleken vid min sida och vi måste lära oss tända nya lågor, tillsammans! Det duger inte med närvaro på håll. Så jag väljer att inte skriva om jag inget har att berätta eller om orken uteblir. Eller när bloggen blir en påflugen bekant som inte vågar vara själv.

Svårt att andas
Ont i bröstet
Sömnlös
Orkeslös
Gråtmild
Överkänslig
Irriterad
Handlingsförlamad
Glömsk
Idélös
Beslutslös
Orolig
And it goes on...

Ni förstår redan att jag drabbats av utmattning och att jag måste skala bort en del "måsten" men även ett och annat nöje. Jag har bestämt mig för att låta bloggen vila trots min kärlek till skrivandet. Kärlek är inte sällan hälsovådlig. Jag har tröttnat på den sorgfyllda tillvaron hemma hos mig, som spiller över i allt jag gör. Något som bara ska bli ett kort inlägg blir till helkvällar framför datorn. Jag kommer på nya infallsvinklar, läser hos medsystrar och bröder, engagerar mig, kommenterar, ännu fler idéer, gråter, fnissar, tappar taget och kan bara inte sluta! Men ibland orkar man inte engagera sig hur mycket man än skulle vilja. Det är då det är dags att göra motsatsen. Så jag slutar på obestämd tid, om en liten liten stund...

.