Hembesök hos natten

Jag är mörkrädd men söker skydd i natten. Jag är inte rädd när jag besöker natten självmant, när det är jag som släckt alla lampor. Men är det redan mörkt och jag råkar befinna mig i svärtan, vaknar där, hamnar där, då stannar jag under täcket och sammansvärjer fasor sällan drömda. Samma sak om jag går i upplysta utrymmen med svart natt utanför dörren, då stannar jag innanför och smyger förbi. Tror mig vara bevakad och påtittad. Någon lurar där! Så jag släcker ner och bjuder upp den kalla natten till dans, tar den i stadig hand. Då är den min och inte farlig längre. Då är den min att titta på, inifrån och ut. Den är stor och snäll. Jag vördas.

En grön flätad tröja gränslar en stol och håller sin klumpiga arm runt stolsryggen. Den är sviterna av en tvätt som aldrig blivit vikt. Jag lyfter den livlösa ärmen, trär den på min och värmen sprider sig genom flätorna. Långsamt över ryggen mot polohalsens puls. Jag smyger ut i min mörka vän och känner på uteluften som lämnar knarr under skorna. Huttrar och känner mig trygg. Husen intill har sänkt sina ögonlock med tunga rullgardiner som skydd från en harmlös nattvandrare. Men jag vill inte dit utan håller mig inom mitt revir. Där står en nyvunnen vänskap, en gran med obestämt antal åldersringar, högre än hustaken och från där jag står verkar den sträcka sig yvigt mot himlavalvet. Jag ser inte var den börjar eller slutar. Det är mörkt. Jag klappar den skrovliga stammen och undrar om den drömmer? Klappar den över ryggen och tackar för senast.

I natten är jag fri och aldrig ensam. Jag är aldrig så omhuldad som när jag är ensam vaken mitt i den. Små pyttiga spår leder kors och tvärs genom snön, prydliga små avstamp som inte kan bestämma sig. Som någon som stängt sig ute och letar efter nyckeln, fryser och vill in men vet inte hur och vet inte var. Det vet jag, jag är precis där jag vill vara, här och nu i den senaste timman innan morgonen letar upp mig för att påminna om kravfyllda men uteblivna resultat. Alla måsten och konsekvenser. Alla orimliga förväntningar och företaganden. I ljuset blir jag synlig och måste passa in. Passa mig för hungriga vargar, nyvakna. Jag måste bli varg jag också, snabbt och obarmhärtigt. Jag håller mig kvar i händerna på min vän ända tills fönstergluggarna stirrar med irriterad uppsyn på den trygga nattluffaren. Flätorna på magen går upp och jag snabbar mig in för att finna tråd att hålla ihop ändarna med.

I ljuset är jag aldrig fri och alltid rädd.