I perioder som bara blir längre och jämnare, befinner jag mig i en sorts vanlig värld. I den ryms inte den stora sorgens förlamning. Allt oftare går jag vilse på kartan över de ställen där allt gick snett, och jag börjar bli ganska duktig på att mota bort alla monster jag möter när jag inte orkar eller hinner strida. Dessa perioder är nödvändiga men konstiga.
Nödvändiga då jag legat på botten och tillåtit mig känna i väldigt många månader och behövde släppa taget om sorgen för att få livet att fungera. Konstiga då "vanligheten" blivit full av motsägelser. Jag tror jag leker en lek som går ut på att härma den jag var innan, med vissa modifikationer.
Jag bor i ett dockskåp där jag med fast grepp om huvudpersonen tvingar henne utföra sina sysslor med huvudet någorlunda högt. Klär henne, tar henne till jobbet, böjer hennes armar och ben i ergonomiskt riktiga poser, målar hennes väggar, hoppar upp och ner och allt annat en docka med lite hjälp kan göra.
I den reella världen sitter jag på avstånd och tittar in samtidigt som jag manövrerar mig till ett nästan trovärdigt normaltillstånd därinne. Jag gillar leken och leker den allt oftare, för jag måste och andas bättre i den. Vardagsleken är min terapi och precis som ett barn härmar krig och pang-pang för att bearbeta världens ondska, bearbetar jag min egen overklighetskänsla i den vardag som blivit lite av en främling.
Jag har lossat på handen som höll strypgrepp på alla minnen kring flickorna, för dessa minnen lever i varje uns av mina sinnen. Alltid. Jag är inte längre rädd att tappa dem. Jag har funnit vänner i saknaden och gråten då jag förstår att de vill mig väl och behövs. Jag har tvingats acceptera och förlika mig med det oacceptabla. Jag har låtit sorgen gå tung över och kring mig och levt de fasor som följer det fasansfulla. Nu återstår att rollspela mig själv i social träning, bort från de mest bråddjupa veckor och månader där jag var den drunknande i 'hela havet stormar'.
.
fredag 17 juli 2009
måndag 13 juli 2009
Terapi med Kärleken och Kamprad
Min snabbförkylning lade oväntat in nya växlar och det blev åter en soffpotatis av Johbur. Jag avskyr att inte orka ta mig utanför väggarna! En hel vecka där tid finns att stirra sig galen på allt som behöver målas och putsas i nya hemmet, utan tillstymmelse till ork. En hel vecka tillsammans med minnen och tankar på det som skulle och borde ha varit om det fått sin rättmätiga chans invaderade min ensliga sommarförkylning och jag tänkte att "nu har svininfluensan kommit för att ta mig, och tur är väl det!". I takt med regnet som snabbt fyllde vår regntunna blev jag allt mer deppig och ensammast i världen. Ju längre jag stirrade i den till synes bottenlösa tunnan, dessdå mer blev jag ett med den. Vi rann över nästan samtidigt.
Kärleken kastade snabbt till mig en flytring som räddning. Jag tog plats som skruvdragare! En utgående hallmöbel som köpts till fyndpris på IKEA hade målats, legat på tork i veckor (!) och behövde pusslas samman för att fungera som en sådan. M förklarade beskrivningen där han tolkade manualens bilder som sådana att:
Man ska inte vara ensam och ledsen, utan två och glad!
Kärleken pusslade, jag drog. Två komplicerade timmar senare var vi med ny halvstabil hallmöbel och två och halvglada igen. Och minnena av det som "skulle ha" tog formen av det som kommer att...
Kärleken kastade snabbt till mig en flytring som räddning. Jag tog plats som skruvdragare! En utgående hallmöbel som köpts till fyndpris på IKEA hade målats, legat på tork i veckor (!) och behövde pusslas samman för att fungera som en sådan. M förklarade beskrivningen där han tolkade manualens bilder som sådana att:
Man ska inte vara ensam och ledsen, utan två och glad!
Kärleken pusslade, jag drog. Två komplicerade timmar senare var vi med ny halvstabil hallmöbel och två och halvglada igen. Och minnena av det som "skulle ha" tog formen av det som kommer att...
Se upp till lekande barn!
Vi har två pojkar på 4 och 7 år som närmsta grannar. Jag minns deras stora ögon när vi bar våra flyttlass in i det som skulle bli flickornas hem. De letade efter potentiella lekkamrater och det riktigt spände i luften av förväntan. Efter några veckor pratade jag med bröderna för första gången och jag märkte att det fanns stora frågor som bubblade i den äldsta av dem. Vi pratade och skrattade men tillslut kunde han inte hålla sig.
"Har...har ni aldrig haft några barn?" Med allvar och tålmodig väntan stod den modiga pojken och ville prata om det hela grannskapet redan visste. Han inget undantag. Jag funderade lite över hur jag skulle förklara med hänsyn till pojkarnas unga ålder men valde tillslut den enkla vägen. Det självklara svaret. Jag berättade att vi fick en Ruth och en Astrid som föddes för tidigt men dog då de var för små (måttade med händerna), och att vi visst fick två barn som vi saknar mycket. Jag berättade också när de föddes.
"Ooj..." Blev det tunga svaret följt av tystnad och ett "Men ni kanske kan få fler barn...för...för då kan vi leka med det jag och lillebror!" En trösfull vändning och jag svarade att jag hoppas vi kan få fler barn men att det inte alltid är så enkelt, och att deras föräldrar haft tur som fått så fina pojkar. Det skulle vara jätteroligt om de lekte med det barn vi kanske får men att bröderna då är så mycket större och kanske inte kan leka på samma sätt. Lillebror bröstade upp sig och svarade snabbt "Men JAG kan leka med det då, för JAG är liten!"
Jag skrattade och nickade medan storebror ännu stod i tankar "Nej...man kanske inte bara kan få barn så lätt..." Jag blev varm av hans frågor och stora tankar och jag tror han kände ett lugn i att äntligen få utlopp för besvikelsen över att inte få nya grannbarn att leka med. Därefter blev vi goda vänner och pratar ofta om ditt och datt. Försiktiga frågor rörande oss och bebisar, ofta repetitioner, dyker upp med jämna mellanrum där vi står och rycker ogräs tillsammans eller snackar coola cyklar.
Jag visade honom av misstag en bild på våra döda flickor bäddade i kistan, när jag bläddrade åt fel håll då jag skulle visa ett snyggt kort jag precis tagit! Trots min kvicka manöver förstod jag oroligt att han registrerat bilden och självklart följde en lång frågestund kring flickorna. Jag blev lite rädd att han skulle tycka bilden var obehaglig då flickorna såg så "förstörda" ut efter obduktionen, och hoppas att mina svar räckte som bearbetning. Föräldrarna med fastgrodd avhållsamhet i vuxenskalet skulle ändå aldrig fråga.
Jag har två små nyfikna kompisar att vara glad för i grannskapet! Glad för att de vågar vara nyfikna och glad för att de tar mina svar på största allvar. Glad för att de ännu inte lärt sig att barn är något man "skaffar" och för att det inte hunnit växa skygglappar i deras pannor. Och inte minst är jag glad för alla självklara frågor där jag får svara med mina barn! De hjälper mig att förlika mig med de många "se upp för lekande barn"-varningsskyltar som pryder våra dikeskanter. De som aldrig kommer att varna för en Ruth och en Astrid.
.
"Har...har ni aldrig haft några barn?" Med allvar och tålmodig väntan stod den modiga pojken och ville prata om det hela grannskapet redan visste. Han inget undantag. Jag funderade lite över hur jag skulle förklara med hänsyn till pojkarnas unga ålder men valde tillslut den enkla vägen. Det självklara svaret. Jag berättade att vi fick en Ruth och en Astrid som föddes för tidigt men dog då de var för små (måttade med händerna), och att vi visst fick två barn som vi saknar mycket. Jag berättade också när de föddes.
"Ooj..." Blev det tunga svaret följt av tystnad och ett "Men ni kanske kan få fler barn...för...för då kan vi leka med det jag och lillebror!" En trösfull vändning och jag svarade att jag hoppas vi kan få fler barn men att det inte alltid är så enkelt, och att deras föräldrar haft tur som fått så fina pojkar. Det skulle vara jätteroligt om de lekte med det barn vi kanske får men att bröderna då är så mycket större och kanske inte kan leka på samma sätt. Lillebror bröstade upp sig och svarade snabbt "Men JAG kan leka med det då, för JAG är liten!"
Jag skrattade och nickade medan storebror ännu stod i tankar "Nej...man kanske inte bara kan få barn så lätt..." Jag blev varm av hans frågor och stora tankar och jag tror han kände ett lugn i att äntligen få utlopp för besvikelsen över att inte få nya grannbarn att leka med. Därefter blev vi goda vänner och pratar ofta om ditt och datt. Försiktiga frågor rörande oss och bebisar, ofta repetitioner, dyker upp med jämna mellanrum där vi står och rycker ogräs tillsammans eller snackar coola cyklar.
Jag visade honom av misstag en bild på våra döda flickor bäddade i kistan, när jag bläddrade åt fel håll då jag skulle visa ett snyggt kort jag precis tagit! Trots min kvicka manöver förstod jag oroligt att han registrerat bilden och självklart följde en lång frågestund kring flickorna. Jag blev lite rädd att han skulle tycka bilden var obehaglig då flickorna såg så "förstörda" ut efter obduktionen, och hoppas att mina svar räckte som bearbetning. Föräldrarna med fastgrodd avhållsamhet i vuxenskalet skulle ändå aldrig fråga.
Jag har två små nyfikna kompisar att vara glad för i grannskapet! Glad för att de vågar vara nyfikna och glad för att de tar mina svar på största allvar. Glad för att de ännu inte lärt sig att barn är något man "skaffar" och för att det inte hunnit växa skygglappar i deras pannor. Och inte minst är jag glad för alla självklara frågor där jag får svara med mina barn! De hjälper mig att förlika mig med de många "se upp för lekande barn"-varningsskyltar som pryder våra dikeskanter. De som aldrig kommer att varna för en Ruth och en Astrid.
.
torsdag 9 juli 2009
Våra, hans, mina, sina
En gemensam kompis satte för några år sedan griller i huvudet på min man. Han undrade varför jag med jämna mellanrum nämnde den gemensamma lägenheten i termer av min? Han ställde frågan bakvägen, till min man först, och fick tydligen det hela att framstå som mycket märkligt med tanke på den sårade min min älskade kom hem i sällskap med.
Leker man "finn fem fel" hittar man dem alltid. Letar man istället positiva och roliga sidor finner man givetvis även dessa. Men det är en svårare lek. Särskilt för de som själva vill verka perfekta och inte orkar finna de fem felen hos sig själva, då ligger omgivningen närmre till hands.
Då jag ställdes i dålig dager fick jag stora problem att förklara för M att jag givetvis sade "min lägenhet" i vissa lägen, för den var ju min lika mycket som den var hans. Det tar inte bort det faktum att vi köpte den tillsammans och därför var gemensam. Huset där vi nu bor är också vårt men jag utbrister gladeligen "mitt fina hus" ibland! Eller så kan jag tillsammans med en vän tycka att en maffig Chesterfieldsoffa helst inte kommer över tröskeln till "mitt hem", som för att understryka "inte i mitt tycke". Jag säger lika ofta "vårt". Ekonomin delar vi också och på frågan om jag vill följa med på bio svarar jag inte att jag inte kan för att vi har dåligt med pengar, utan för att jag har detsamma.
Jag undrar ibland vad vår kompis skulle svara om han fick frågan "Har du barn?" Förmodligen skulle det snabba svaret bli att "ja, jag har barn, jag har en...". Inte skulle jag skapa dåliga rykten om honom för att han pratar om barnet i termer av sitt! Jag förstår mig dåligt på den sortens onödigt letande.
Så, kära ni som läser och kanske undrar och letar. Tror ni är få. Jag talar om Ruth och Astrid som mina och våra. Men i bloggen syns mina döttrar eller flickor oftare då bloggen handlar om mig och min sorg efter flickorna. Hade jag delat sorgeblogg med min man, vilket vore häftigt, skulle det kanske se annorlunda ut. Mig, min och mitt spelar ändå så liten roll i sammanhanget. Ruth och Astrid är våra, hans och mina, men mest av allt är de sina!
.
Leker man "finn fem fel" hittar man dem alltid. Letar man istället positiva och roliga sidor finner man givetvis även dessa. Men det är en svårare lek. Särskilt för de som själva vill verka perfekta och inte orkar finna de fem felen hos sig själva, då ligger omgivningen närmre till hands.
Då jag ställdes i dålig dager fick jag stora problem att förklara för M att jag givetvis sade "min lägenhet" i vissa lägen, för den var ju min lika mycket som den var hans. Det tar inte bort det faktum att vi köpte den tillsammans och därför var gemensam. Huset där vi nu bor är också vårt men jag utbrister gladeligen "mitt fina hus" ibland! Eller så kan jag tillsammans med en vän tycka att en maffig Chesterfieldsoffa helst inte kommer över tröskeln till "mitt hem", som för att understryka "inte i mitt tycke". Jag säger lika ofta "vårt". Ekonomin delar vi också och på frågan om jag vill följa med på bio svarar jag inte att jag inte kan för att vi har dåligt med pengar, utan för att jag har detsamma.
Jag undrar ibland vad vår kompis skulle svara om han fick frågan "Har du barn?" Förmodligen skulle det snabba svaret bli att "ja, jag har barn, jag har en...". Inte skulle jag skapa dåliga rykten om honom för att han pratar om barnet i termer av sitt! Jag förstår mig dåligt på den sortens onödigt letande.
Så, kära ni som läser och kanske undrar och letar. Tror ni är få. Jag talar om Ruth och Astrid som mina och våra. Men i bloggen syns mina döttrar eller flickor oftare då bloggen handlar om mig och min sorg efter flickorna. Hade jag delat sorgeblogg med min man, vilket vore häftigt, skulle det kanske se annorlunda ut. Mig, min och mitt spelar ändå så liten roll i sammanhanget. Ruth och Astrid är våra, hans och mina, men mest av allt är de sina!
.
Välskött 2:a-handslägenhet uthyres
När vi träffade våra vänner som nyligen fått och förlorat sin dotter pratade vi om våra kroppars vara och icke vara. Mamman till den nya stjärnan på himlavalvet berättade att hon redan börjat träna och hur hon var fast benägen att bli ett med sin kropp igen. Hon menade att däri har barnet legat och hennes utflyttade bostad måste tas hand om, underhållas. Som en hyllning till att det var just där, innanför det yttersta skalet och närmast hjärtat, dottern levde sitt hela liv.
Jag har aldrig tänkt på det så och vår vän fick mig tacksamt att vända nya blickar inåt. Navelvägen in mot hjärtat som fortfarande slår saknad omkring sig. Där fann jag min egen kropp, den jag hyst sådant agg mot och kanske fortfarande gör. Den som släppte ut två flickor alldeles för tidigt, och kanske till och med var hela orsaken till deras död! Jag har svårt att förlåta mitt skal för det. Mycket svårt.
Kroppen blev snabbt min fiende och jag struntade i att ta den ut på promenader, ge den diabetesvänlig mat, eller äta alls! Jag struntade i att klä den i snygga förpackningar och jag struntade i att fixa med dess hår. Jag var så absorberad av själslig smärta att resten av mig kunde dra dit pepparn växte. Nu vet den tack och lov inte var den växer och jag dras fortfarande med densamma. Kanske är det dags att tänka om?
Min kropp var mina flickors boning i 21 fulla veckor, kanske borde jag hylla den för det? Den var deras allt under två korta livstider och kanske blir den återigen uthyrd? Lekplats, viloplats, restaurang, tröst- och konsertlokal. Kanske är den värd lite bättre och kanske är den värd det allra bästa? För en sak är klar, jag borde verkligen se efter mina utflyttade döttrars första bostad, på mellanplan, den jag och Kärleken snickrade varsamt tillsammans!
.
Jag har aldrig tänkt på det så och vår vän fick mig tacksamt att vända nya blickar inåt. Navelvägen in mot hjärtat som fortfarande slår saknad omkring sig. Där fann jag min egen kropp, den jag hyst sådant agg mot och kanske fortfarande gör. Den som släppte ut två flickor alldeles för tidigt, och kanske till och med var hela orsaken till deras död! Jag har svårt att förlåta mitt skal för det. Mycket svårt.
Kroppen blev snabbt min fiende och jag struntade i att ta den ut på promenader, ge den diabetesvänlig mat, eller äta alls! Jag struntade i att klä den i snygga förpackningar och jag struntade i att fixa med dess hår. Jag var så absorberad av själslig smärta att resten av mig kunde dra dit pepparn växte. Nu vet den tack och lov inte var den växer och jag dras fortfarande med densamma. Kanske är det dags att tänka om?
Min kropp var mina flickors boning i 21 fulla veckor, kanske borde jag hylla den för det? Den var deras allt under två korta livstider och kanske blir den återigen uthyrd? Lekplats, viloplats, restaurang, tröst- och konsertlokal. Kanske är den värd lite bättre och kanske är den värd det allra bästa? För en sak är klar, jag borde verkligen se efter mina utflyttade döttrars första bostad, på mellanplan, den jag och Kärleken snickrade varsamt tillsammans!
.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
