Jag hade förståndet i behåll ganska länge.
Nog förvånades jag över hur efter omständigheterna enkelt det kändes att vara glad. Psyket styrde jag med lätthet bort från realismens käftar mot naivitetens blåa himlar och tänkte tankar jag verkligen trodde på, sådana jag aldrig skulle drömma om att ta i med tång! Självaste gubben Gud kunde inte sagt det med större självklarhet: Vi ska få barn. Vi SKA få barn. Det där "ska" har jag inte tålt sedan barnlöshetens begynnelse, och i bebisvecka 16 kom de första jobbiga symptomen från min intolerans.
Sammandragningarna - som förvisso inte gör ont men får mig att vikas lätt framåt i kramp. Precis som med flickorna, som vi aldrig fick veta varför de dog. Vissa dagar är värre än andra men fri är jag aldrig. I mitt fall vet man inte om dessa kramper är ofarliga Braxton Hicks, eller om de faktiskt utplånar min livmoderhals. När jag inte vet står jag inte kvar med min moderliga blick mot den blå himlen. Den vrids sakta inåt. Än så länge är allt ok och jag kollas noga av min allra bästa Spec.mvc-läkare en gång i månaden, ibland varannan. Vi ska dit idag.
Under tiden passar jag på att berätta för Mille hur älskad h´n är, in mot den osäkra verkligheten uttalar jag orden högt och tydligt för att nå min älsklings nyutvecklade hörsel. Jag berättar om den blå himmel jag vill visa nerifrån jorden. Den där Milles systrar kanske bor.
.
onsdag 27 oktober 2010
tisdag 26 oktober 2010
Under den vita månen
Jag gråter mig rödögd under den kalla nattmånen.
Det här att vara gravid igen är inte enkelt, det kan Mångubben intyga. Han kan också intyga att min gråt handlar om så många saker. Själv vet jag inte vilken tår som hör hemma var.
Kanske gråter jag inte enbart för att vi bråkar här hemma, utan också för att jag förstår varför vi bråkar. Det handlar om förluster i storlek större, flera stycken och fler än man kan bära, och om att ändå tvingas bära dem. På fyra bräckliga axlar där ingen av oss har plats för den andres tunga last. Vi har inga val, ingen möjlighet att underlätta, inget att gå runt eller hoppa över. Fler klarar vi inte. Och vi bråkar som om våra näsor sträcker sig längre än synen. Rädda.
Min gråt kanske betyder att jag inte orkar kastas bakåt i tiden. Obarmhärtigt är jag där ändå. För två år sedan i ett blödande förlossningsrum. Jag gråter precis som då, i detalj. Hulkar mig genom snåriga minnen av flickorna...den där sista sparken, den första och sista rörelsen utanför livmodern, min skräck och mitt avståndstagande. Vetskapen om hur ont det gör att födas och vilket trauma det innebär. Två flickor som aldrig blev tröstade... De skulle aldrig få bli stora och jag skulle för alltid veta, vara skulden till det! Jag vet fortfarande inte hur jag ska bära dessa minnen.
Min gråt kanske betyder att jag är tacksam men orolig. Med rätta kanske tårarna hör hemma. Väl medveten om det stora i att vara en på miljonen-gravid (gravid alls!) och realistisk nog att inse hur nära tjuvarna rör sig vår stora vinst. Jag kan inte förlora fler barn! Det går inte på något enda sätt! Ändå vet jag att det går, och att jag kan. Vi är i veckor där liv inte går att rädda. Med tidiga sammandragningar och graviditetsdiabetes går jag aldrig fri, mönstren upprepar sig och jag tvivlar på den kropp som sviker när jag behöver den som mest.
Det handlar inte om att inte glädjas, för shit vad tacksam jag är och ibland helt lyrisk över mitt överraskande tillstånd! Jag rörs till tårar över omgivningens uppriktiga glädje. Jag ser inte längre mina fötter och jag fnissar över naveln som blivit en knapp med riktiga syhål (!) från gamla piercings. Och de ljuvliga rörelserna...Min gråt finns även i den lyckan och kanske är det därför mina tårar smakar sött och salt under den vita månen.
.
Det här att vara gravid igen är inte enkelt, det kan Mångubben intyga. Han kan också intyga att min gråt handlar om så många saker. Själv vet jag inte vilken tår som hör hemma var.
Kanske gråter jag inte enbart för att vi bråkar här hemma, utan också för att jag förstår varför vi bråkar. Det handlar om förluster i storlek större, flera stycken och fler än man kan bära, och om att ändå tvingas bära dem. På fyra bräckliga axlar där ingen av oss har plats för den andres tunga last. Vi har inga val, ingen möjlighet att underlätta, inget att gå runt eller hoppa över. Fler klarar vi inte. Och vi bråkar som om våra näsor sträcker sig längre än synen. Rädda.
Min gråt kanske betyder att jag inte orkar kastas bakåt i tiden. Obarmhärtigt är jag där ändå. För två år sedan i ett blödande förlossningsrum. Jag gråter precis som då, i detalj. Hulkar mig genom snåriga minnen av flickorna...den där sista sparken, den första och sista rörelsen utanför livmodern, min skräck och mitt avståndstagande. Vetskapen om hur ont det gör att födas och vilket trauma det innebär. Två flickor som aldrig blev tröstade... De skulle aldrig få bli stora och jag skulle för alltid veta, vara skulden till det! Jag vet fortfarande inte hur jag ska bära dessa minnen.
Min gråt kanske betyder att jag är tacksam men orolig. Med rätta kanske tårarna hör hemma. Väl medveten om det stora i att vara en på miljonen-gravid (gravid alls!) och realistisk nog att inse hur nära tjuvarna rör sig vår stora vinst. Jag kan inte förlora fler barn! Det går inte på något enda sätt! Ändå vet jag att det går, och att jag kan. Vi är i veckor där liv inte går att rädda. Med tidiga sammandragningar och graviditetsdiabetes går jag aldrig fri, mönstren upprepar sig och jag tvivlar på den kropp som sviker när jag behöver den som mest.
Det handlar inte om att inte glädjas, för shit vad tacksam jag är och ibland helt lyrisk över mitt överraskande tillstånd! Jag rörs till tårar över omgivningens uppriktiga glädje. Jag ser inte längre mina fötter och jag fnissar över naveln som blivit en knapp med riktiga syhål (!) från gamla piercings. Och de ljuvliga rörelserna...Min gråt finns även i den lyckan och kanske är det därför mina tårar smakar sött och salt under den vita månen.
.
lördag 9 oktober 2010
Receptet
En sorts sammanfattning av min frånvaro känns på sin plats, men också ett recept! Mitt andra i den här bloggen, för en etikett rymmande bara ett recept duger inte. Ni ska få ta del av Rrrrreceptet utan dess like!
Sommaren började med ett tydligt välmående kring det brustna hjärtat. Stora bitar av all möjlig krafs föll på plats och mitt hårda slit hos terapeuten gav äntligen utdelning. Jag fick klapp på axeln och ett ögonblick av nåd. Min livsväg blev rakare och jag såg bakom krön och bortom kurvor med mina nya X-Ray Glasses. Det var dags att släppa taget, öppna ögonen och bli stor.
Jag fyllde 35. Och bakade tårtor.
De kunde inte bli många nog och de fylldes till brädden med Lemon Curd. Det blev en sötsur sommar i långväga gästers lag och ett och annat magknip. Jag fick exem i present , brännande och kliande skorpor på ögonlock och läppar som vägrade försvinna. Kanske för att jag levde ganska osunt, utan att det riktigt kändes så. Jag njöt av att hälla i mig kaffe, snusa snusar stora som huggkubbar, sola aningen för länge och dricka det där för myckna glaset vin. Jag glömde bort att tiden skiljer de som älskar varandra åt och att inget varar för evigt.
Jag gjorde slut med min institution, väl medveten om att jag aldrig tar examen. Jag såg grundligt till att raderas ur samtliga register och försäkrade mig om aldrig bli påmind genom att slänga eländet i pappersinsamlingen. Jag tog farväl av sömnlösa nätter över rättstavningsprogram och aldrig sinande hänvisningar till böcker där allt jag försökt förklara redan förklarats 1000 ggr bättre. Farväl magisteruppsats som blivit en vagel i ögat, ett onödigt magsår, ett ogripbart halmstrå, farväl...
Så tog vi några gemensamma beslut Kärleken och jag. Det blev med ens så självklart! För hur länge till skulle vi orka vända skinnet ut och tömmas över golven? Vi tackade nej till vårt kvarvarande skitdyra privata IVF-försök nr 5 och begärde en del av pengarna tillbaka. Lika självklart började vi adoptera. Både i hjärtat och hos kommunen. Lilla livet som vi visste skulle bli. Vi började älska ett barn som rent fysiskt växte utanför oss. Det hade heller aldrig varit viktigt. Jag drömde att jag bar ett tummat passfoto klistrat mot hjärtat, där två bruna ögon kikade på mig i smyg. Hon undrade om hon fick älska mig tillbaka.
Jag läste The Secret och visste inte vad jag skulle tycka. Men en nyfiken bibliotekarie tjuvtestar gärna böcker. Den här behandlade lagen om attraktion. En sorts psykisk bumerang-effekt. Be om, tro på och få! Den var irriterande amerikansk, men slutade med att jag satte upp en symbol för min högsta önskan på kontorsväggen, ifall... En repro-skatt ur kommunens gömmor: Marc Chagalls - Gladiolen. Den föreställer en öm moder med ett barn i famnen, gömda bakom en väldig blombukett. En skyddsängel cirklar över deras huvuden och nedanför galopperar en munter häst. Jag önskade barnet!
Så till receptet. Vissa ingredienser är svåra att få tag på, för att inte säga omöjliga. Det kan dock finnas ersättningsprodukter som jag inte har någon kännedom om. Jag tar inte ansvar för att vissa inte tål eller önskar någon av ingredienserna. Inte heller nämns de specifika köksredskap som krävs för tillagning.
Alltså:
- Sikta ned valfri mängd acceptans i basen av några väl avvägda beslut
- Ta 3 till 5 rejäla nypor kaffe, snus, Lemon-Curd, sol och skorpiga exem
- Adoption tillsätts under kraftig omrörning
- Sätt lagen om attraktion på 200 grader och tro att det räcker
- Rör välvispat välmående försiktigt i smeten
- Grädda mitt i ugnen
Namn på receptet: Hembakad bulle
Tillagningstid: 9 månader
Lagom till midsommar förstod vi att en ny hyresgäst intagit Ruth och Astrids gamla etta. "Mille" som är en på miljonen (!) kom till spontant (!) efter 6 år av sinnessjuk barnlängtan. H´n är idag en 20 veckors (!) individ som älskar att åka bil och ställa till buller sent om kvällarna. Hyresvärden klagar inte. Nej, hon knackar försiktigt i väggen och ber hennom höja volymen.
En tidig profil på vinkande Mille
Sommaren började med ett tydligt välmående kring det brustna hjärtat. Stora bitar av all möjlig krafs föll på plats och mitt hårda slit hos terapeuten gav äntligen utdelning. Jag fick klapp på axeln och ett ögonblick av nåd. Min livsväg blev rakare och jag såg bakom krön och bortom kurvor med mina nya X-Ray Glasses. Det var dags att släppa taget, öppna ögonen och bli stor.
Jag fyllde 35. Och bakade tårtor.
De kunde inte bli många nog och de fylldes till brädden med Lemon Curd. Det blev en sötsur sommar i långväga gästers lag och ett och annat magknip. Jag fick exem i present , brännande och kliande skorpor på ögonlock och läppar som vägrade försvinna. Kanske för att jag levde ganska osunt, utan att det riktigt kändes så. Jag njöt av att hälla i mig kaffe, snusa snusar stora som huggkubbar, sola aningen för länge och dricka det där för myckna glaset vin. Jag glömde bort att tiden skiljer de som älskar varandra åt och att inget varar för evigt.
Jag gjorde slut med min institution, väl medveten om att jag aldrig tar examen. Jag såg grundligt till att raderas ur samtliga register och försäkrade mig om aldrig bli påmind genom att slänga eländet i pappersinsamlingen. Jag tog farväl av sömnlösa nätter över rättstavningsprogram och aldrig sinande hänvisningar till böcker där allt jag försökt förklara redan förklarats 1000 ggr bättre. Farväl magisteruppsats som blivit en vagel i ögat, ett onödigt magsår, ett ogripbart halmstrå, farväl...
Så tog vi några gemensamma beslut Kärleken och jag. Det blev med ens så självklart! För hur länge till skulle vi orka vända skinnet ut och tömmas över golven? Vi tackade nej till vårt kvarvarande skitdyra privata IVF-försök nr 5 och begärde en del av pengarna tillbaka. Lika självklart började vi adoptera. Både i hjärtat och hos kommunen. Lilla livet som vi visste skulle bli. Vi började älska ett barn som rent fysiskt växte utanför oss. Det hade heller aldrig varit viktigt. Jag drömde att jag bar ett tummat passfoto klistrat mot hjärtat, där två bruna ögon kikade på mig i smyg. Hon undrade om hon fick älska mig tillbaka.
Jag läste The Secret och visste inte vad jag skulle tycka. Men en nyfiken bibliotekarie tjuvtestar gärna böcker. Den här behandlade lagen om attraktion. En sorts psykisk bumerang-effekt. Be om, tro på och få! Den var irriterande amerikansk, men slutade med att jag satte upp en symbol för min högsta önskan på kontorsväggen, ifall... En repro-skatt ur kommunens gömmor: Marc Chagalls - Gladiolen. Den föreställer en öm moder med ett barn i famnen, gömda bakom en väldig blombukett. En skyddsängel cirklar över deras huvuden och nedanför galopperar en munter häst. Jag önskade barnet!
Så till receptet. Vissa ingredienser är svåra att få tag på, för att inte säga omöjliga. Det kan dock finnas ersättningsprodukter som jag inte har någon kännedom om. Jag tar inte ansvar för att vissa inte tål eller önskar någon av ingredienserna. Inte heller nämns de specifika köksredskap som krävs för tillagning.
Alltså:
- Sikta ned valfri mängd acceptans i basen av några väl avvägda beslut
- Ta 3 till 5 rejäla nypor kaffe, snus, Lemon-Curd, sol och skorpiga exem
- Adoption tillsätts under kraftig omrörning
- Sätt lagen om attraktion på 200 grader och tro att det räcker
- Rör välvispat välmående försiktigt i smeten
- Grädda mitt i ugnen
Namn på receptet: Hembakad bulle
Tillagningstid: 9 månader
Lagom till midsommar förstod vi att en ny hyresgäst intagit Ruth och Astrids gamla etta. "Mille" som är en på miljonen (!) kom till spontant (!) efter 6 år av sinnessjuk barnlängtan. H´n är idag en 20 veckors (!) individ som älskar att åka bil och ställa till buller sent om kvällarna. Hyresvärden klagar inte. Nej, hon knackar försiktigt i väggen och ber hennom höja volymen.
En tidig profil på vinkande Mille
lördag 25 september 2010
Rapport från häret och nuet
Det har passerat 4 månader av liv sedan jag sist hörde av mig. Jag trodde inte tiden kunde gå så fort! Den överraskar ständigt. Kanske borde jag be om ursäkt för min oanmälda frånvaro och kanske borde jag ha satt sista punkten vid senaste inlägget. Kanske borde jag, men gjort är alltid gjort och jag är inte färdig.
Kanske borde jag besökt alla de bloggare som betytt och betyder så mycket för mig, och kanske borde jag skämmas en stund efter att jag tackat dem hjärtligt för hjälpen med att återfå livet, för hjälpen med det omättliga bekräftelsebehovet, att få skriva sorgen ur mig, få läsa och bli läst. Att få ge två döda flickor något slags liv! Jag kanske borde det nu, men jag är inte färdig.
Jag kanske borde förklarat att jag ingått en pakt med terapeuten om att sluta blogga, då det liv jag vill leva måste levas utan dåligt samvete och stressfyllda stunder, utan kravfyllda måsten och mer avskärmning. Utanför, i "häret" och nuet. Nog borde jag förklarat att blogglivet kändes så, verkade så. Den var en vän som blev fiende och jag flydde för livet.
Jag kanske borde vetat lite hyfs och jag kanske borde klarat att vara lite lagom. Men lagom var inte jag, jag var allt eller inget, blogg eller dimma. Jag visste och vet ännu inte hur jag avslutar min berättelse om det knepiga liv en Ruth och en Astrid lämnade efter sig. Men kanske borde jag. Jag borde allt det här, men än är det inte för sent och än är jag inte färdig.
.
Kanske borde jag besökt alla de bloggare som betytt och betyder så mycket för mig, och kanske borde jag skämmas en stund efter att jag tackat dem hjärtligt för hjälpen med att återfå livet, för hjälpen med det omättliga bekräftelsebehovet, att få skriva sorgen ur mig, få läsa och bli läst. Att få ge två döda flickor något slags liv! Jag kanske borde det nu, men jag är inte färdig.
Jag kanske borde förklarat att jag ingått en pakt med terapeuten om att sluta blogga, då det liv jag vill leva måste levas utan dåligt samvete och stressfyllda stunder, utan kravfyllda måsten och mer avskärmning. Utanför, i "häret" och nuet. Nog borde jag förklarat att blogglivet kändes så, verkade så. Den var en vän som blev fiende och jag flydde för livet.
Jag kanske borde vetat lite hyfs och jag kanske borde klarat att vara lite lagom. Men lagom var inte jag, jag var allt eller inget, blogg eller dimma. Jag visste och vet ännu inte hur jag avslutar min berättelse om det knepiga liv en Ruth och en Astrid lämnade efter sig. Men kanske borde jag. Jag borde allt det här, men än är det inte för sent och än är jag inte färdig.
.
torsdag 20 maj 2010
Den äkta maken, blixten och svarta skuggan
- Men har du sett! Det blommar ju här, precis just här! Pekar den euforiske äkta maken där en Förgätmigej nästlat sig genom plattorna för att stolt stå i kvällens sista solstrimma. Den lilla ljusblå står mitt framför flickornas trollhasselträd, med de krulliga nyspruckna löven som nyfikna åskådare.
Den äkta maken fortsätter gladlynt mot skogsgläntan där det kraxar förfärligt mellan stammar och nygröna grenar. En svartglansig trygghetssökande kattpojke följer hans steg, och plötsligt dyker den glansige ned bakom en tuva böljande majgräs. Tuggar i sig något med vingar och ser nöjd ut. Ett gult sökande öga mot balkongen och jag blinkar sakta tillbaka min kärlek.
Den äkta maken pinglar och ropar "Godis!", ovetandes om den svarta skuggan som följer, men jag ser. Jag följer dem med blicken från mitt varma hörn, hela vägen mot skogsråets boning bland björkarna. Hon som lockar och pockar, prasslar och viskar farliga härligheter för nyfikna öron. Han finner inte det han söker och förtvivlar. Pratar högt men otydligt. Pinglan ljuder snabbare och kraxandet accelererar. Är hon redan hemma? Den äkta maken och svarta skuggan försvinner till ljudet av mitt oros hjärta.
De nya utemöblerna, faktiskt de första riktiga jag någonsin ägt och förhoppningsvis de sista, är gjorda av "aintwood". Namnet säger en del om dess karaktär. Underhållsfritt, hållbart och kladdvänligt. Jag undrar vem som ska kladda, och om. Ingenting är givet i ett liv som vägrar löften och mitt hopp sträcker sig endast bortom skogsdungen där det låter nyutsläppt ungkatt. Håller huldran kalas? Ska hon locka mina sökare vilse?
En grå blixt far plötsligt genom gräset, och dess svarta skugga. Just som jag hör åskan mullra och ser den äkta maken skymta mellan raderna av fagra björkar. Det slutar kraxa och åskan stillar sig över den modiga Förgätmigejen, kärlekens och vänskapens blomma. Ett leende möter min avtagande oro och jag blinkar sakta tillbaka min kärlek.
.
Den äkta maken fortsätter gladlynt mot skogsgläntan där det kraxar förfärligt mellan stammar och nygröna grenar. En svartglansig trygghetssökande kattpojke följer hans steg, och plötsligt dyker den glansige ned bakom en tuva böljande majgräs. Tuggar i sig något med vingar och ser nöjd ut. Ett gult sökande öga mot balkongen och jag blinkar sakta tillbaka min kärlek.
Den äkta maken pinglar och ropar "Godis!", ovetandes om den svarta skuggan som följer, men jag ser. Jag följer dem med blicken från mitt varma hörn, hela vägen mot skogsråets boning bland björkarna. Hon som lockar och pockar, prasslar och viskar farliga härligheter för nyfikna öron. Han finner inte det han söker och förtvivlar. Pratar högt men otydligt. Pinglan ljuder snabbare och kraxandet accelererar. Är hon redan hemma? Den äkta maken och svarta skuggan försvinner till ljudet av mitt oros hjärta.
De nya utemöblerna, faktiskt de första riktiga jag någonsin ägt och förhoppningsvis de sista, är gjorda av "aintwood". Namnet säger en del om dess karaktär. Underhållsfritt, hållbart och kladdvänligt. Jag undrar vem som ska kladda, och om. Ingenting är givet i ett liv som vägrar löften och mitt hopp sträcker sig endast bortom skogsdungen där det låter nyutsläppt ungkatt. Håller huldran kalas? Ska hon locka mina sökare vilse?
En grå blixt far plötsligt genom gräset, och dess svarta skugga. Just som jag hör åskan mullra och ser den äkta maken skymta mellan raderna av fagra björkar. Det slutar kraxa och åskan stillar sig över den modiga Förgätmigejen, kärlekens och vänskapens blomma. Ett leende möter min avtagande oro och jag blinkar sakta tillbaka min kärlek.
.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
