I Zodiaken

Vi bibliotekarier läser ibland. Det händer. Inte sällan ger kafferasten utlopp för vårt uppdämda behov att släppa skräplitteraturen lös. När veckotidningsskvallret haglar kring kaffekoppar och knäckemackor vaknar de flesta av oss till liv.

Jag har funderat över när och hur jag vaknade till liv efter traumat, och när och hur jag började se mina döttrars födelse och död som något berikande och vackert, också. Hur kan jag ännu inte svara på, om vi bortser från att det krävdes blod, svett och tårar, men jag tror livet började återlevas under sommaren. Kroppsliga smärtor i mage och bröst avtog och jag blev långsamt förvandlad från träsk- till skogstroll i det strilande sommarregnet. Dagens uppvaknande hände sig mellan en kopp rykande choklad-té och ett i högen av skräphoroskop:

Kräftan (22/6-23/7)

Du är mästerlig på förvandlingsnummer. Nej, inte som en figur i en serietidning, även om du besitter en sorts superkraft när du tänker efter. Tänk bara på den där besvärliga händelsen för länge sedan och hur du lyckades vända utvecklingen till din fördel. Använd dig av det minnet för att samla krafter den här veckan.

Element: vatten Nyckelord: Intuition, anpassning, känslighet, impulsivitet, hem, familj, minne, månen...Positiva karaktärsdrag: varsam, försiktig och har stark släktkänsla. Negativa karaktärsdrag: lättrörd och överaktiv. Människokroppen: mage och bröst.

Om vi byter orden "besvärliga" mot fruktansvärda och "händelsen" mot prematura födseln, samt nyckelordet "minne" mot förvirring stämmer det hyfsat. Efter lite vidare research om västerländsk astrologi läste jag att det förr i tiden ansågs att människornas själar härstammade från kräftans stjärnbild...betänk då att just jag fick tidig vattenavgång som ledde till att två döttrars själar nu vilar bland molnen, och att döttrarnas element i vågens tecken är luft! Tur ändå att den måne jag styrs av befinner sig nära den luften, och att min starka släktkänsla gör att drömmen om syskon får skjuts av IVF nr 4. Den som gör att krafterna behöver samlas i veckan...

Vår vistelse i Zodiaken är stjärnklar!
.

Övergång

Jag och en vän, som är en av många ofrivilligt barnlösa, talade om min och Kärlekens eventuellt eventuella, möjligen möjliga, potentiellt potentiella graviditet som kanske, kanske, i bästa fall kan leda till ett barn som andas och mår någorlunda bra. Det är svårt att ens tala om saken som annat än "kanske" och "om"... Min vän är för övrigt oändligt mycket mer än ofrivilligt barnlös. Hon är bland de finaste människor jag vet! Just därför är jag rädd att den där avlägsna miljonvinsten till graviditet och levande fött barn ska komma att skada vår vänskap. Rädslan att inte orka hela vägen. Vi vet för väl hur det känns att stå övergivna bland blöjsnackande, nyfrälsta småbarnsföräldrar. Med rädslan att bli alldeles ensam kvar utan tillstymmelse till förståelse eller viljan att...

Därtill kommer rädslan att det ska tyckas synd om. För hur hur mycket man än intalar sig, och arbetar för att ett liv utan barn kan bli ett bra liv finns tankarna där... att när timman är slagen och alla går till sitt tycks det synd om. Att välja livet barnlöst är inte trovärdigt, och särskilt inte om valet gjorts efter en lång tids IVF-försök med återvändsgränd framför näsan! Det hade varit enklare att inte ha någon barnlängtan alls. Vara något av de par som ställer sig utanför för att de vill. De blir aldrig offer, på sin höjd "konstiga". Vi talade om det.

Och vi talade om att vi måste vara ärliga mot varandra i vår värld av svallande, oresonliga känslor kring barn. Kanske klarar vi oss på den? Hon svarade:

"Jag skäms nästan att jag är så ärlig mot dig och låter dig veta mina svartaste känslor. Det är så svårt bara, har varit med så många gånger nu, där jag står kvar på fel sida livet. Jag är rädd för det där dubbla, jag vill dela allt med vänner även när de blir gravida, men orkar oftast inte hela vägen ut. Jag känner mig utanför den där hemliga glädjen som man vet att de har hemma och som jag inte vet något om och inte kan dela. Att det tycks synd om mig när man kommer hem till sitt och sin gravidbubbla...

Jag har blivit sårad av vänner som på något vis bara kör sitt race, som man också ska göra när man är gravid, samtidigt som jag på något vis önskar den där ödmjukheten för livet och min situation. Då drar jag mig undan istället i mitt skal, där livet blir mer hanterbart och kontrollerbart...och där jag förhoppningsvis än en gång inte ska tappa tilltron till livet och människor.

Jag önskar av hela mitt hjärta att du och M ska få bli mamma och pappa och att vi kan hitta ett sätt att fortsätta vara vänner på! Jag är övertygad om att vårt första möte på övergångsstället betydde något mer än det år som gått! "

Ärlighet, ödmjukhet, tilltro och delade tårar...kanske klarar vi oss på det? Ett magiskt möte på ett övergångsställe vid en busskur betyder mycket mer. Så jag hoppas och försöker mitt bästa, precis som jag vet att du gör min vackra vän. Vi får tala om saken...

Hundratals obarn mot två döda flickor

Att befinna sig ofrivilligt barnlös är en svår tillvaro för de allra flesta, ibland så svår att både familj och vänskaper tar stryk och slutar fungera. Jag har varit där, och finns där fortfarande på ett sätt. Ruth och Astrid, de fanns och finns i våra hjärtan och bilder. Men jag står ändå där, som "ofrivilligt levande-barnlös". Känslan innan flickorna, skiljer sig från den att vara ofrivilligt levande-barnlös. Nu har ett lugn lagt sig över barnlängtan och jag misstänker att den handlar om att jag trots allt fick bli en sorts mamma tillslut. Jag blev tvåbarnsmor och det kan inte ens döden ändra på! Jag kan aldrig vara barnlös mer!

Kanske är det därför jag nu reagerar mildare på den många gånger oförstående omgivningen och kanske är det därför jag traskar igenom IVF nr 4 utan att drunkna med huvudet högre. Inget spelar längre så stor roll då mycket jag tidigare kunde reagera på ter sig som rena bagateller. Sorgen över alla drömda obarn, tiden innan flickorna, var mer segdragen. Den hade ingen riktig början eller synligt slut, den befann sig i ett limbo med bitterhet som piska. Det var tärande att känna den där bittra avundsjukan gentemot andra familjer, som de inte var skyldiga till men som ingen kunde rädda sig undan. Jag visste aldrig vilket ben jag skulle stå på eller vilka grenar att luta mig mot, om de skulle ge vika.

Men jag är säkrare nu. På mig och min förmåga att leva under hot och ändå röra mig framåt, på de härliga vänner som stannat kvar trots min ständiga frånvaro. Jag är säkrare på kärleken inom mig och var jag ska ödsla den. Det är fantastiskt vad två döda barn kan hjälpa till med! Ruth och Astrid har visat mig ett mer påtagligt sätt att sörja och leva vidare. Jag ser bättre! Innan fanns bara ovisshet, bitterhet och den svartaste avundsjukan. Blind och galen. Vad skulle jag sörja? Drömmar om hundratals obarn? Vilket skulle jag välja? Tiden innan flickorna var som ett smaklöst tuggumi som tuggades månad efter månad. Den gjorde mig till någon jag inte ville vara. Nu vill jag!

.

Familjen Saknads hjärta

Ni är många som tänkt på oss idag! På flickorna som skulle fyllt ett och på deras föräldrar som ville torka smultrontårta. Några bara i tankarna, vilket är vackert nog, och andra mer påtagligt.

Vi har fått de vackraste av ord genom lyxtelegram, velourhjärtan, blogginlägg, kommentarer och utstansade kort. Fina meddelanden på diverse telefoner och överraskningar vid graven. En present i form av ett vackert änglamamme-smycke letade sig snabbt runt min handled och många ljus har tänts. Alla unika ord och handlingar varsamt beundrade.

För Ruth. För Astrid.
Från er som minns vid vår sida.

Tacksamhet är hjärtats minne, och Familjen Saknads hjärta växer sig allt större.

.

Happy birthday på spanska 24/9-09

Vid kalasgraven sken solen i det ständigt blåsiga Göteborg. Vi hade småpresenter, storballonger och vanliga såpbubbleflaskor i en påse. Jag hade under dagen funderat över en passande sång, men insåg att alla var allt annat än passande. I alla fall de svenska..."uti hundrade år". Jag försökte tillverka en egen variant som lät mindre "Ja må dom leva" men fann inte orden. Jag fann däremot en skatt i min språkgömma, "Happy Birthday" på spanska! Jag sjöng och Kärleken nynnade vacker rappakalja, en för Astrid, en för Ruth.

Cumpleaños feliz
Cumpleaños feliz
Te deseamos todos
Cumpleaños feliz

Lite fnissiga i vinden som blåste bus i ballongerna, torkade vi fågelbajs från stenen. Det förefaller vara en och samma fågel som bajsar på samma bokstäver. Alltid! Vid varje besök samma, samma. Vi putsar, den bajsar. Stenen glittrade snart ikapp med glitterkulan (en sån man skakar) innehållande hundratals flytande små silverhjärtan och ballongerna som sprakade kitschigt i solen.

Höjdpunkten blev ballongsläppet. När vinden mojnade för en bråkdels sekund, släppte vi "Happy Birthday" och "Hello Kitty" i luften. De kunde knappt bärga sig innan de var högt och långt borta! Det var så vackert och lyckligt just då, vid döttrarnas glittriga grav.

Jag spanade efter de två blänkande ballongprickarna i den höga, blå, kvällsluften och märkte att de styrde riktning sjukhus. Vårt sjukhus! Jag önskade ballongerna mot de dystraste av salar för att sakta sväva förbi någon i behov av ett minne att greppa. Någon i vår situation, någon som precis förlorat sina drömmar. Jag hoppades att Ruth och Astrids "Happy birthday" och "Hello Kitty", med sina svansar av snören och etiketter med vackra ord, kunde gro ett hoppfullt minne i någon annans svarta jord. Att minnas som magi en födelsedag om ett år där sången kan bli "Happy birthday" på ett passande språk...