Sjätte dagen blev inte fullt så tokig efter att den tårögda, något bortgjorda, besvikelsen lagt sig tillrätta bakom en fasad av frukost, arbete, en mörk ruta choklad och några kärleksfulla "det visste vi ju" sms.
Inte tokig alls.
Gabrielle och Antonias mamma kom in på kontoret efter att kollegan meddelat mig att " det har kommit besök till dig, med en låda jordgubbar, som är gravid...ja, inte jordgubbarna! Ungefär så presenterades mitt besök och vi skrattade.
Jag och den gravida jordgubbsasken fortsatte skratta under besöket som spred ljuvligt röda dofter omkring sig.
Röd dag.
Röda bär.
Vi borde fira våra missar lite oftare!
.
söndag 28 juni 2009
På sjätte dagen
Jag var självklart inte gravid, men ändå så självklart gravid! 5 dagar hoppade menstruationen över och när jag satt där med det dyrköpta graviditetstestet i handen en kissenödig morgon på sjätte dagen, då kom den! Någon gång mellan det prassliga ytterhöljet och de första nödiga dropparna.
Det konstiga är inte att den dök upp utan att jag verkligen trodde, lååångt därinne, att jag var gravid! Att jag likt heliga Maria benådats med en gudomlig graviditet och att jag skulle tvingas bli troende för att lyckas uppfostra 'den gode' som på miraklers vis kommit till oss. Att just VI vunnit högvinsten av en miljon spelare. För folk vinner ju ibland. Det kan väl lika gärna bli vi!
Men det kan det inte.
På den sjätte dagen skapade gud människan.
Jag skapade syndafloden.
.
Det konstiga är inte att den dök upp utan att jag verkligen trodde, lååångt därinne, att jag var gravid! Att jag likt heliga Maria benådats med en gudomlig graviditet och att jag skulle tvingas bli troende för att lyckas uppfostra 'den gode' som på miraklers vis kommit till oss. Att just VI vunnit högvinsten av en miljon spelare. För folk vinner ju ibland. Det kan väl lika gärna bli vi!
Men det kan det inte.
På den sjätte dagen skapade gud människan.
Jag skapade syndafloden.
.
Hemliga mammans bekännelse 1
Jag berättade här att ett par-tre magiska saker är på gång. Ja, magiska för mig eftersom nio alldeles operfekt omagiska månader passerat och allt som gör mig lite glad är ren magi. Det första som ger lite glädje i mitt bubblande skräckslagna inre är att vi beslutat oss!
Jag och Kärleken stod vid diskbänken över ett glas vin med disklödder till armbågarna, en helt vanlig helgkväll. Vi hade med hjälp av min psykolog förstått att vi måste sätta ett datum för det stora beslutet och däremellan bara leva. Ett specifikt datum för att vi båda aktivt måste ta beslutet, ingen kan säga att det inte spelar någon roll och ingen kan slingra sig undan det svåra, utan ja eller nej. Vi hade kommit så långt som att förstå att det där datumet var viktigt och varför, men själva datumet fattades. Någon gång i juni var det sagt.
Så någon gång i juni beslutades det på några oförberedda sekunder, genom sten, sax, påse och ett "va´f-n!", att vi ska göra ett försök till. Eller tre! Vi köper ett trepack IVF-försök á 60.000 lånade kronor och vi startar i slutet av juli. 5 veckor och 5 dagar skall försök nr 1 ta om det lyckas. Ni kan säkert gissa ironin kring ordet 'lyckas'... 5 veckor tar behandlingen och i 5 dagar skall cellerna (om det blir några sådana) odlas för att öka chanserna till 50% att det fäster (om det fäster) och fortsätter växa (om det växer). Tidigare har de odlats 2 dagar innan återföring och givit ca 30% chans till graviditet.
Beslutet är stort och tankarna snuddar vid galenskap.
Överstimulering?
Dyrt!
Var tog den självklara adoptionen vägen?
Adoption är enkelt i jämförelse.
Adoption = barn!
Blastocyst istället för morula?
Jag älskar den där blastocysten!
Hur länge vill blastocysten bo kvar?
Diabetes och insulin?
Sammandragningar?
Förändringar i livmoderhalsen?
Ständiga besök hos specialistmödravården?
Njurstensanfall?
Oförstående vårdpersonal.
Gråt och panik!
Apati?
V 20 + 6.
Namn?
Färg på kistan?
Orkar vi?
Orkar vi?
Orkar vi?
Jag älskar den där blastocysten!
.
Jag och Kärleken stod vid diskbänken över ett glas vin med disklödder till armbågarna, en helt vanlig helgkväll. Vi hade med hjälp av min psykolog förstått att vi måste sätta ett datum för det stora beslutet och däremellan bara leva. Ett specifikt datum för att vi båda aktivt måste ta beslutet, ingen kan säga att det inte spelar någon roll och ingen kan slingra sig undan det svåra, utan ja eller nej. Vi hade kommit så långt som att förstå att det där datumet var viktigt och varför, men själva datumet fattades. Någon gång i juni var det sagt.
Så någon gång i juni beslutades det på några oförberedda sekunder, genom sten, sax, påse och ett "va´f-n!", att vi ska göra ett försök till. Eller tre! Vi köper ett trepack IVF-försök á 60.000 lånade kronor och vi startar i slutet av juli. 5 veckor och 5 dagar skall försök nr 1 ta om det lyckas. Ni kan säkert gissa ironin kring ordet 'lyckas'... 5 veckor tar behandlingen och i 5 dagar skall cellerna (om det blir några sådana) odlas för att öka chanserna till 50% att det fäster (om det fäster) och fortsätter växa (om det växer). Tidigare har de odlats 2 dagar innan återföring och givit ca 30% chans till graviditet.
Beslutet är stort och tankarna snuddar vid galenskap.
Överstimulering?
Dyrt!
Var tog den självklara adoptionen vägen?
Adoption är enkelt i jämförelse.
Adoption = barn!
Blastocyst istället för morula?
Jag älskar den där blastocysten!
Hur länge vill blastocysten bo kvar?
Diabetes och insulin?
Sammandragningar?
Förändringar i livmoderhalsen?
Ständiga besök hos specialistmödravården?
Njurstensanfall?
Oförstående vårdpersonal.
Gråt och panik!
Apati?
V 20 + 6.
Namn?
Färg på kistan?
Orkar vi?
Orkar vi?
Orkar vi?
Jag älskar den där blastocysten!
.
Sökandet fortgår
Jag ville älska er levande
Jag ville älska er leende
Jag ville älska och jag älskar
letande
.
Jag ville älska er leende
Jag ville älska och jag älskar
letande
.
lördag 27 juni 2009
Att andas liv
Solarplexus, egentligen plexus solaris, numera ganglia celiaca, är en samling nervceller i bakre bukhåleväggen i höjd med mellangärdet bakom bukspottskörteln. Punkten är lokaliserad i höjd med bröstet, strax under platsen där revbenen går samman. Ett slag mot punkten leder till stor smärta och ibland andningssvårigheter. (Wikipedia)
Sedan våra döttrar dog har jag levt med stor smärta just där, i det känsliga nervnystanet rakt under revbenen. Varje morgon och en stor del av den nya dagen har känts som ett slag mot punkten och andningssvårigheterna har varit ett faktum. Jag har andats nätt och jämt. Likt ett barn som simmar själv för första gången, utan muffar och simdyna, efter den stränga simlärarens instruktioner och med näsan precis ovanför den kalla och blåsiga ytan.
Att andas sådär, snabbt i övre delen av bröstet, kan inte vara hälsosamt. Jag har tänkt den tanken ofta men fortsatt att kippa över ytan. Rätt andning kan säkert hjälpa kroppen att läka eftersom den styr nästan alla funktioner i kroppen, eller påverkar desamma i någon sorts viktig och positiv anda. Alldeles säkert reglerar djupandning stress- och smärtnivåer i kroppen på ett effektivt sätt. Jag har saknat den lika länge som jag saknat mina döttrar.
Jag kunde konsten att andas mig rätt innan. Inte minst vid de omtalade äggplocken efter en IVF-behandling, där en mycket lång och ganska kraftig nål sticks in genom livmodertappens vägg för att sedan perforera äggstockar och nå äggblåsornas innehåll. Jag har andats mig igenom tre sådana plock och bara anat smärtan vid lokalbedövningens fyra stick runt livmodertappen. Andra har berättat hur de skrikit rakt ut. Jag andades.
Förlossningen andades jag mig också igenom och uppfattade den inte alls så fysiskt smärtsam som jag hade trott. Barnmorskan menade att den förslossningssmärta jag upplevde inte skilde sig från någon som föder i fullgången tid. Värkarna har inget med barnets storlek att göra även om krystningsvärkarna givetvis blir mer utdragna när barnet är större. I efterhand har jag förvånats över hur väl min kropp visste vad den skulle göra vid uppdrag 'föda barn till döden'. Jag hade knappast hunnit närvara vid en profylaxkurs! Ingen kurs alls om vi bortser från adoptionskursen. Men den visste. Jag säger 'den', för det var helt och hållet mitt skals förtjänst att flickorna föddes, själen sa nej. Nej, nej, nej alla 9 vedervärdiga timmar i det vit-blodiga förlossningsrummet.
Att andas blev svårt när minnen av liv gick förlorat. Det behövs liv för att andas och mitt eget försvann i den salen, det rummet. Det stannade när blodet frös till is och det blev vinter. Snabbt vinter. Hösten var förmultnad och över när minnesstunden och sista blicken lagts på flickorna, innan skruvarna på det röda kistlocket sade stopp. Nu får ni aldrig se era döttrar igen...
Jag önskar att vår Astrid, som andades tappert efter sitt snabba intåg i världen, hade fått chansen att få lite andningsgymnastik. Det hade ökat lungvolymen och motverkat att det som hände henne, att lungblåsorna föll samman och klibbade ihop, aldrig hade hänt. Hon hade levt med intubation och andningsgymnastik. Precis som sin mor hade hon levt om det fanns hopp om liv.
.
Sedan våra döttrar dog har jag levt med stor smärta just där, i det känsliga nervnystanet rakt under revbenen. Varje morgon och en stor del av den nya dagen har känts som ett slag mot punkten och andningssvårigheterna har varit ett faktum. Jag har andats nätt och jämt. Likt ett barn som simmar själv för första gången, utan muffar och simdyna, efter den stränga simlärarens instruktioner och med näsan precis ovanför den kalla och blåsiga ytan.
Att andas sådär, snabbt i övre delen av bröstet, kan inte vara hälsosamt. Jag har tänkt den tanken ofta men fortsatt att kippa över ytan. Rätt andning kan säkert hjälpa kroppen att läka eftersom den styr nästan alla funktioner i kroppen, eller påverkar desamma i någon sorts viktig och positiv anda. Alldeles säkert reglerar djupandning stress- och smärtnivåer i kroppen på ett effektivt sätt. Jag har saknat den lika länge som jag saknat mina döttrar.
Jag kunde konsten att andas mig rätt innan. Inte minst vid de omtalade äggplocken efter en IVF-behandling, där en mycket lång och ganska kraftig nål sticks in genom livmodertappens vägg för att sedan perforera äggstockar och nå äggblåsornas innehåll. Jag har andats mig igenom tre sådana plock och bara anat smärtan vid lokalbedövningens fyra stick runt livmodertappen. Andra har berättat hur de skrikit rakt ut. Jag andades.
Förlossningen andades jag mig också igenom och uppfattade den inte alls så fysiskt smärtsam som jag hade trott. Barnmorskan menade att den förslossningssmärta jag upplevde inte skilde sig från någon som föder i fullgången tid. Värkarna har inget med barnets storlek att göra även om krystningsvärkarna givetvis blir mer utdragna när barnet är större. I efterhand har jag förvånats över hur väl min kropp visste vad den skulle göra vid uppdrag 'föda barn till döden'. Jag hade knappast hunnit närvara vid en profylaxkurs! Ingen kurs alls om vi bortser från adoptionskursen. Men den visste. Jag säger 'den', för det var helt och hållet mitt skals förtjänst att flickorna föddes, själen sa nej. Nej, nej, nej alla 9 vedervärdiga timmar i det vit-blodiga förlossningsrummet.
Att andas blev svårt när minnen av liv gick förlorat. Det behövs liv för att andas och mitt eget försvann i den salen, det rummet. Det stannade när blodet frös till is och det blev vinter. Snabbt vinter. Hösten var förmultnad och över när minnesstunden och sista blicken lagts på flickorna, innan skruvarna på det röda kistlocket sade stopp. Nu får ni aldrig se era döttrar igen...
Jag önskar att vår Astrid, som andades tappert efter sitt snabba intåg i världen, hade fått chansen att få lite andningsgymnastik. Det hade ökat lungvolymen och motverkat att det som hände henne, att lungblåsorna föll samman och klibbade ihop, aldrig hade hänt. Hon hade levt med intubation och andningsgymnastik. Precis som sin mor hade hon levt om det fanns hopp om liv.
.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
