Trädsättning

Efter att vi trillat över de krulliga träden intill flickornas kyrkogård, köptes de på inrådan av det mysiga tvillingpar som äger gravblomsterhandeln. Ett tvillingpar som hade passerat och dessutom kommit ihåg Ruth och Astrids plats! De hade till och med stannat vid stenen efter en promenad längs den nyare delen av den vackra gamla kyrkogården! Våra små döda tvillingar mitt emot ett par som fick leva...jag tycker om den inre synen av mötet. Ödmjukhet och stillhet.

Efter sammanträffandet med tvillingar och träd gjorde jag och flickornas mormor såhär:

1. Luckrade upp, rensade och vände på jorden i en befintlig rosenrabatt, väl synlig från många håll. Gräv djupt!

3. Ställde träden i hinkar med vatten 20 minuter.

4. Grävde större gropar än jordklumpen med rötter.

5. Hällde vatten i groparna och lät sjunka undan. Upprepade.

6. Satte ner plantorna så att översta lagret hamnade i jämnhöjd med övriga rabattytan (inte under), men efter att ha strösslat en näve jord, samlad från flickornas grav, i botten på varje hål.

7. Öste jord med extra näring kring jordklumparna, tryckte till men inte för hårt. Kolla att jorden är av rätt typ för trädsorten!

8. Fyllde med vatten och lät sjunka undan igen.

9. Fyllde helt med jord, utan att trycka till för att underlätta vattning. Det översta jordlagret kom också från graven och ska få spridas i vinden och hamna precis där den vill hamna...

10. Lade stenar runt de späda stammarna samt förstärkte desamma med stöd i form av varsin bambupinne mot blåsten.

11. Vattna ofta den första tiden. Många liter vatten vid torka för att nå rötterna.















































Planteringen blev ett kärt minne för två mödrar, en mormor, tre döttrar och två barnbarn.

Corylus Avellana 'Contorta' x 2

Förr i tiden bodde hustomten eller gårdens vättar under det träd som skulle bära släktens lycka och välgång. Det var ofta stora utmärkande lövträd som utsågs till vårdträd. Ibland planterades ett ungt träd för att fira att ett barn blivit till och trädet skulle ha som uppgift att vaka över barnet under dess livstid.

Våra barns livstid har redan passerat och stora utmärkande träd är det som utgör hela vår trolliga skogsträdgård. Några hustomtar har jag ännu inte skymtat under ett enda av dem. Men vi ville ändå fira att våra döttrar blev till och planterade två stammade Trollhasselträd ( eg. Ormhassel men det står Troldhassel på den danska etiketten och det är ett namn som tilltalar mer) intill den stora trygga granen. Flickornas mormor hjälpte till att vända jorden i det som innan var en bråkig och trist rosenrabatt, utan rosor men med meterlånga rötter i sick-sack under spadtagen. Vi spadade och drog oss svettiga en solig eftermiddag, den då Ruth och Astrid återfördes till min trånande livmoder för ett år sedan.

Flickorna fick ett trollträd var som förhoppningsvis ska trivas och bli 2-3 meter höga och breda med snurriga burriga grenar som försvinner in i varandras. I den vita vintern kommer de vridna grenarna att bilda bruna skojiga snurror mot snön. En bonus är att de blommar med gula hängen i februari, tjejernas beräknade födelsemånad. Tillsammans med de hjärtformade bladens guloranga höstfärger blir hängena ett gyllene tårregn till minne av det som borde ha blivit...kunde, skulle ha blivit!

Jag kan se träden från alla de rum som vetter mot trädgården och allra närmast från sovrummets eviga God Natt. Sedan de planterades har ett större lugn sänkt sig över huset och mamma Johbur. Flickorna känns närmare nu och turerna till den avlägsna graven blir mindre kravfyllda. Ett litet rådjur av obestämt material, kvarlämnat av förra ägarna, ligger och vilar snett bakom träden. Jag har ännu inte vågat lägga den trasiga gravstenen där. Dels är jag rädd att det ska verka kusligt och dels vill jag inte att platsen skall bli gravlik. Flickorna har redan en vacker grav. Nej, platsen skall vara busig och livfull. Den skänker redan hopp och mod i mitt sjungande trollmorshjärta.

Flickorna är numera ägare till två afrikanska träd, förvaltare av en regnskog i Costa Rica och lyckobringare genom två Trollhasselträd hemma hos mamma och pappa Saknad. Hoppas de har tid att leka!

Tårar i Februari

Twilight

På mitt boksprängda nattduksbord ligger vampyrromanen Om jag kunde drömma fortfarande oläst. Filmen, Twilight, som baseras på boken blev sedd igår. Om det är som de säger att böckerna brukar vara bättre än dito filmer ska jag ge mig i kast med boken snart, för filmen blev mest ett romantiskt "åhåå". Tonårig äckelromantik a la Titanic, och jag blev fast! Är man romantiskt lagd och vurmar för vampyrer blir det lätt så.

På omslaget till boken finns två händer som håller ett rött äpple - den förbjudna frukten. Och jag funderar på om min önskan att få ett levande barn är min förbjudna frukt? Min omöjliga kärlek? Inte riktigt meningen, men kanske kan det hända...ska vi...nej...men nu då...nästan...och sen...Ja, hur ska det gå? Får mamman och pappan ett levande barn tillslut?

I dunklet av Twilight hörde jag en intervju med författarinnan Stephenie Meyer. Flerbarnsmodern som berättade hur otroligt svårt och frustrerande det var att få tid att skriva med ett barn här, två barn där och som sedan färdigställde hela romanen på bara tre månader! Hon fortsatte med hur överväldigande boken togs emot och hur framgångssagan blev ett faktum, hur det kändes att hamna på New York Time´s bestsellerlista med efterföljande strålkastarljus längs familjeuppfarten, vilken grej det var att befinna sig i allt det där stora för: "hemma är jag ju bara mamma!"

Hemma är jag ju bara mamma...

Orden fick mig att se den tydliga skillnaden mellan jag och andra. Mellan norm och annat. Mellan det förgivet tagna och det ouppnåliga. Mellan vitt och svart, dröm och verklighet. Många som själva har barn kan säkert känna igen sig i att bara vara mamma för att bli mamma är något man bara blir. Därute i den vindstilla normen. Det är karriären, drömmarna om något större, som drar längst. Det är högst vanligt att bli mamma, ingen berömmelse i det. Det är högst vanligt att bli mamma, vara mamma och längta efter annat. Bort. Vanligt och därmed bara.

I den dunkla skymningen går mina strålkastare andra vägar. De söker sig mot en önskad familj som inte finns. För mig kan ingen karriär mäta sig med det stora i att bli mamma. Det är dit jag vill rikta ljusen. Det är där berömmelsen finns. Jag räds "det vanliga" som tar udden av "det unika", det som gör att människor som lever normen längtar bort från det mest magiska som finns i sina barns tillblivelse. Bara är för mig en förminskande term.

I den dunkla skymningen längtar jag bara efter ett barn, inget märkvärdigare än så! Jag biter i det sura äpplet trots att jag minns hur det drar i käkarna och önskar att jag kunde göra mer än drömma. Jag önskar jag kunde sluta drömma! Jag förstår yrvaket att det som är svårfångat är allas förbjudna frukt.

Twilight Sweden, om någon vill veta mer.

Brännmärkt

Hösten är död men jag glömmer den aldrig. Gång på gång skall ni dö för mig. Höst efter höst efter tusen fallna löv...

Döden är det yttersta uppbrottet och kärleken dess brännmärke. Det osar sockervadd och het fuktig jord. Outhärdlig sötma. Älsklingsorden klibbar runt munnen och gör vokalerna otydliga. Men de uttalas med tålamod mellan allt och inget.

Kärleken är söt och farlig. Den dör ibland. Någonstans längs tiden så bara det händer. Gång på gång skall ni dö för mig. Men aldrig kärleken inom mig, den är brännmärkt. Ett R och ett A tatuerade längs pulsådern, jag finner den alltid. Behöver aldrig leta.

Karlssons klister

Ibland är det svårt att förstå hur kärleken ska orka. Hålla ut och ihop. Nog finns det en gräns för vad som är hållbart? Det låter så fint när människor nära gränsen för det som är uthärdligt berättar hur det oerhörda svetsat samman och stärkt. Men när det oerhörda aldrig tar slut? När den första stora sorgen följs av den andra. När den andra av den tredje. Eller när det oerhörda följs av det makabra och helvetiska? De där paren som "gått stärkta ur det hela"...hur starka hade de varit efter den tredje? Man hör sällan om sådana par.

Att klistra förlorade drömmar på pappret, när det man förlorat givit plats för en ny vinst, det kan man lära sig. Det är svårt men det går, med ömsesidig vilja och hårt arbete. Men när det starka klistret hårdnat i kanterna, utan att drömmarna fått nytt fäste, då får man dutta lite här och extra där. Det ger till slut ett osammanhängande collage som ser ganska slarvigt och kladdigt ut. Och det går inte att göra ogjort eller på nytt, det kan bara bli annorlunda. Tänk om annorlunda inte längre existerar...

När vet man att allt är så trasigt att annorlunda inte gör någon skillnad?

Det är fint när människor håller samman i motvind. Det är fint när människor kopplar grepp i storm. Det är fint när människor inser att de gör varandra bäst utan, när de vet att ge upp, och det är vackert när människor har gjort allt för att stormen ska misslyckas slita rötter ur jorden och står kvar på darrande ben. Krumma. Blottade.

Annorlunda gör fortfarande skillnad i vårt kladdiga collage. Det är inte finare än någon annans, men det är vilja och ett sjuhelvetes Karlssons klister. Ännu.

.