Look fine all nine

I den tröstlösa sörjan packade jag upp den sista kartongen med kläder och tyger från det avlägsna flyttlasset. Jag visste mycket väl vad som lurade däri. I mitten, varsamt inklämd mellan roliga loppistyger och en bunt mjuka sjalar, låg påsen med mammakläder. Jag vibrerade när jag plockade fram jeansen, snyggtröjan, festblåsan, linnena, tightsen...alla med mammaetiketter och tomma tygmagar. Den oöppnade förpackningen med tights blev för mycket.

Jag drog mig länge från att vistas bland mammor och blivande diton i butiker avsedda för desamma. Jag såg det som ett dåligt omen och lite kaxigt av mig att finnas där, för hur skulle jag veta att de där kläderna skulle komma till användning? Med mina komplikationer dessutom! Magvolymen gjorde det tillslut nödvändigt att beträda de förbjudna zonerna och jag fann mig närmast lyrisk efter det första köpet. Ett par baggy-jeans som satt snyggare än alla brallor i den befintliga garderoben! Jag kunde inte sluta och gick så långt som att köpa en snygg svart nyårsblåsa (i augusti!) för extra stor tvillingmage.

I efterhand, när allt blev svart på vitt och kläderna varsamt hopvikta i en liten våt hög, kunde jag tänka att jag inte borde rört mig så mycket, skulle inte böjt mig så mycket, skulle inte köpt den där festklänningen...vad hade hänt om jag bara legat still? Vad hade hänt...Jag har äntligen slutat tänka maniskt på vad som hade kunnat ske annorlunda om jag istället gjort si eller så. Det spelar ingen roll och jag får aldrig veta. Jag köpte de där kläderna för mammor och var lycklig, då och där.

Nu och här har jag lagt en vacker mammatröja i toppen av tröjhögen som fyller mittersta garderobshyllan. Det är en töjbar prickig variant som jag kan bära utan mage. Etiketten är det enda som avslöjar dess härkomst. Men tänker man på saken är jag faktiskt mamma, och tröjan är ju för mammor. Den ska användas! Har jag sett ut som ett spöke de senaste nio månaderna kan jag gott ta skepnad av ett småprickigt sådant de månader som följer. Och kanske, bara kanske, kan ett blivande frö få växa sig stort och starkt under de töjbara cirklarna.

Tröstebrödet

Den 4:e juni kl 5.28 föddes våra vänners dotter, vars liv berövats dagarna innan.

En liten som tvingades lämna här och nu alldeles för tidigt. Jämte sorgen för våra vänner, för den lilla vi aldrig fick lära känna, smög sig sorgen från vår egen olycka fram i säker och tilltagande styrka. Två sorger i samma skål gjorde smet av Johbur och jag har jäst över kanten en och flera gånger. Det blev kladdigt och har tagit tid att skrubba rent.

Det är förbanne mig inte rättvist i min del av världen! Säkert inte i andra delar av densamma heller, men min sorg begränsar mig i mitt vidseende och jag ser och känner alldeles tillräckligt av det som sker i min närhet. Mer får inte plats. Jag har inte orkat mycket dessa dagar, mer än torka upp tårarna jag lämnat i pölar kring fötterna.

Jag önskar jag kunde göra något mer påtagligt för våra vänner i nöd, mer än bara finnas där om de skulle behöva mig och Kärleken. Men allt blir så futtigt och banalt i tankarna. Inget förutom den tickande tiden hjälper ju egentligen. Jag minns väldigt väl den tröstfyllda kladdkakan de smög in i vår trappuppgång efter våra flickors för tidiga födsel. Det var på den tiden vi var i fullständig chock och pendlade mellan gråt, förtvivlan, ilska och tomgång. Vi pendlade också till och från sjukhuset för att hålla, pussa och viska kärlek i våra döda döttrars färdiga öron. Varje morgon blev ett blodigt slagfält och jag minns hur jag avskydde att vakna till den bistra sanningen morgon efter morgon efter morgon...

Deras kladdkaka värmde mer än jag kunde föreställa mig där vi fann den efter ett av de otaliga sjukhusbesöken, och den gjorde att vi inte kände oss fullt så ensamma i vår ensliga vrå. Vi hade plötsligt något som faktiskt smakade något (!) att bjuda våra förkrossade besökare på. Den gav oss också annat att tänka på och prata kring än döden x 2.

Jag hoppas de fått och får samma goda hjälp och stöd som vi. Kurator Marie, bästa Gudrun vid Sjukhuskyrkan, Doktor Sporrong... Jag hoppas de slipper gå hem med den värkande klumpen till hjärta utan uppföljning och mycket stöd, utan ödmjuka nära och kära. Jag tror inte det men jag oroar mig trots allt, för när det kommer till mänskliga förluster sker inte sällan mänskliga fel. I utsatta lägen är det svårt för de som drabbas att ta dessa brister, vi halkar bara längre ner och plattas till alternativt förvandlas till rabiata drakar som vill bränna allt i vår väg. Men det är också mänskligt.

Vi finns här och tar deras sorg precis för vad den är. På blodigt allvar och deras att styra riktningen på. Men vi väntar en stund. Kanske kan vår egen tröstlösa smet snart förvandlas till något ätbart, tröstande, eller bara till något annat att prata om. Jag jäser vidare, för våra vänner och liten som inte fick fortsätta bli.

.

Hemliga mamman

Mitt i allt det svarta händer det rosa! Och känslorna kastar lasso omkring sig...

Jag fick nyss ett festligt meddelande, och därefter ett hemligt samtal. Om en månad skall något magiskt ske som jag får lov att uppleva nära, med bleck i pennan. Men det är ytterst hemligt och jag viskar ner dessa ord med mjuka fingerslag.

Annat magiskt är också i görning...och något litet till!



(Ni kan sluta tänka graviditet...det är för mig mer än magi, det är trolleri!)

.

De förlorade barnens stad

Ett låga lyser alltjämt för våra vänner som ännu ej förlöst sitt barn. Sin skatt. Vi väntar med dem...i minnet ligger vi i samma salar där de nu befinner sig. I samma salar där Döden härjar pirat och stjäl allt guld. Samma salar. Samma rum? Vi låg där för snart nio månader sedan, eller var det ikväll? Jag känner hur vattnet går, hur fötter slutar sparka.

Våra minnen svävar osaligt i Östras korridorer och hemsöker allt oförstånd, smeker goda hjälpare och jagar efter pirater som stjäl av livets glitter. I natten lyser sig fullmånen stark, det är den dödspiraterna borde tråna. Det är den de borde vilja ha! Men dödspiraters kompasser visar alltid fel, med spetsen mot de förlorade barnens stad.

.

Dit jag orkar, inte dit jag vill

Nyblivna vänner därute! Om jag svarat dåligt på kommentarer eller om det var länge sedan jag gjorde avtryck hemma hos er är det inte för att jag försummar er med vilje! Jag läser, känner och delar. Ni är viktiga för mig!

Men sorgen är sådan att den tar mig dit jag orkar,
inte dit jag vill.

Vackra vänner i min närhet! Om jag ringer dåligt på era telefoner eller håller mig mycket för mig själv är det inte för att ni inte är betydelsefulla. Ni är min luft, och jag andas inte utan! Behöver ni själva nytt syre kryper jag tveklöst ur min hydda till förmån för era lungor.

För sorgen är sådan att den tar mig dit jag behövs.

Jag finns mitt ibland er även om jag är ljudlös i mina smygande steg och tysta rop. Precis som två förlorade barn finns tätt intill oss i vår undanstoppade vardag. Döda barns närvaro skiljer sig inte mycket från vår egen. De sörjandes. Vi är ljudlöst nära i vår frånvaro, och mitt ibland er!

Sorgen är sådan.

"Pat har blivit något starkare, minskad ångest, ngt bättre sömn. Friskskrivning efter sjukskrivningens utgång." (läses på försäkringskassans underlag till förlängd sjukskrivning juni ut, efter måndagens besök hos läkaren)

För livet är sådant att det ofattbart läker!

.