En blivande förälder

En god vän med familj har ansökt om att bli fosterfamilj! Det är stort, väldigt stort! Den 12:e december blir de granskade för första gången och jag ska blåsa lyckliga tankar åt deras håll den dagen. Det finns människohjärtan därute som inser vad kärlek är, och inte är! Det handlar föga om gener eller biologi utan om att mot alla odds finna varandra. Människor som ömsesidigt behövs och är bra den ene för den andre. Kärlek behöver inte börja med fyra celler i en burk eller ett niomånaders liv i magen. Det går att älska förbehållslöst om man bestämmer sig för det, var och när i livet man än råkar träffas. Att välja kärleken. Det kräver bara lite extra förberedelse. Det övergivna barn som hamnar hos min vän kommer att tacka sin lyckliga stjärna!

Det är förvånande i ett upplyst land som Sverige att barn till varje pris skall återförenas med sina föräldrar! Ha tillgång till ja, men inte självklart återförenas. Efter blåslagen uppväxt med droger i nappflaskan? Barnen hamnar ofta i en flyttkarusell som gör dom rotlösa och olyckliga. Lyssnas det alls på barnen ifråga? Barn behöver frid och trygga händer som klarar av att ge de förutsättningar som krävs för att klara fortsättningen på livet. De har rätt till en frisk familj! Att få tillhöra och finnas...Fram för fosterhem som blir ett hem för livet!

Min vän undrar om det inte finns ett bättre ord än Fostermamma? Förälder skulle jag vilja kalla det! En förälder är den som ger kärlek, trygghet, tålamod och sätter gränser. Förälder är vad hon blir...varför krångla till det?

En sten är en sten är en sten

Jag vill inte alls verka gnällig, missunnsam eller avundsjuk, men nu är jag det och får därför stå för dessa mina förkastliga sidor. Jag kan bara be om ursäkt!
Såhär är det. Den otur som drabbar just oss är fullständigt sanslös. Det är ok så länge det handlar om just otur, men numera tror jag att det finns något/någon därute som vill oss ont, som riktar sina sjukliga psykotiska fantasier på, över och kring oss. Psyk-strössel! Undrar vad vi gjort för att förtjäna dennes ohyggliga elakhet? Visst har vi festat ibland, svurit ibland, och haft sex innan vi blev gifta ibland, men...har inte de flesta det ibland?

M varnade mig sedan länge för att han var en olyckskorp. Jag fnös oftast till svar att olyckor drabbar de flesta. Jag tyckte att han skulle lägga energin på att leta efter de bra och fina sakerna i vardagen och se vilken tur vi ändå har med det mesta. Jag var blind och hade fel! Missledd av min naivitet. Vi är olyckans samlade fåglar och jag ger efter...

Idag skulle gravstenen vara klar. Den vackra stenen i form av en hand som så varsamt burits ned från norska högfjället av min far. En sten med karaktär som kändes som en kär gammal vän. Den hade spruckit vid gravering och en tredjedel av stenen hade limmats fast! Tvärs över namnen på våra små. Inte en chans att försöka lura oss till att tro att det är en naturlig ådring. Så kan vi inte ha det! Vi fick en ny sten med ny gravyr utan extra kostnad...även om de inte kunde stå till svars för stenens dåliga skick. Visste inte att stenar kunde vara i dåligt skick! En sten är väl en sten? Ledsen är förnamnet och just nu skiter jag i hur den nya kommer att bli. Så länge namnen är rättstavade! Var ställer man förresten en trasig gravsten hemmavid? "Välkomna hem till oss", och ni möter döden i farstun...

Rämnad gravsten över döda barn...när andra får en läcka får vi två...när andras anhöriga överlever cancer dör våra...när vi flyttar från en högljudd lägenhet får vi en ännu ljudligare...när andra blir gravida på första IVF-försöket blir vi det på sista...när andra föder sina barn dör våra...när andra har alla chanser i världen att få syskon är våra försök förbi...när andra adopterar har vi blivit för gamla...när andra får typ2-diabetes i ålderdomen får jag det vid 30...när andra går ner i vikt känner de sig vackra, jag blir ful...när andra drabbas av foglossning drabbas jag av allt...när andra sover är vi vakna...när andra firar jul firar vi att vi orkat ännu en dag...när andra dansar munter salsa dansar vi tragisk tango...när andra...när andra...när andra...

Jag kan bara be om ursäkt!

För oss själva, men aldrig ensamma

Jag har funderat över den tröst vi stött på under vägen, och jag häpnar över de fantastiska vänner vi har! Vilket stöd och engagemang ni så osjälviskt visat oss. Tro mig, vi har behövt varje litet ett av dom! Jag häpnar också över de okända människor som korsat vår väg och som visat sig oumbärliga i sorgen, i hanterandet av sorgen. Medmänniskor vi behövt förlita oss på och som vågat ge bitar av sig själva till oss, för vår skull men förhoppningsvis även för deras...

Jag vill inte rangordna livräddarna utan visar ett utsnitt av godbitarna, först som sist ingen skillnad:

• I vår första chock när vi bad om att bli lämnade ifred respekterades detta. Dock smög sig en och annan nybakad kladdkaka in genom porten till trappuppgången, vackert inslagen och det godaste vi smakat!
• Trots att vi bad om att vara själva, utan blommor, besök, och telefonsamtal nästlade sig bror och svägerska in för att ta del av vår historia. Ett besök som öppnade vår vaktade dörr lite på glänt och som betydde allt. Det bjöds på kladdkaka, pratades och gräts. De behövde få träffa oss och känna sig delaktiga. Ni fick oss att förstå att sorgen inte bara är vår.
  
• Min kära vän lovade att skriva ett mail om dagen så att jag hade något att leta efter, en uppgift. De trillade in som hon lovat och det blev starten på mitt skrivande, min räddning. Jag delgav mina döda barn och hon sin vardag! Jag lusläste varje litet ord.
• Mail, sms, och små handskrivna kort kom till oss i trygga små svärmar och de lästes om och om och om. Och sparades som minnen. Något vackert att knyta flickorna till och små bevis på att vi inte var ensamma. För oss själva men aldrig ensamma.
• Mamma, som vet vad det betyder att sörja ett barn, kom till oss och satt vid vår sida i flera veckor. Lyssnade, fick oss att skratta (jag minns tydligt det första förlösande skrattet) och att överleva fysiskt. Mat! En mamma som kan den stora konsten att vara just mamma.
• Blommorna (vi trodde oss inte vilja ha) kom till dörren med glada bud och vi öppnade. En till kontakt med omvärlden! Vi njöt av de vackra grupperna och blicken fick vila från det svarta. Buden däremot gick med mindre glada steg nedför trappan...
  
• Vår vackra barnmorska släppte oss inte utan tog flera gånger kontakt och gav oss även sitt hemnummer. Det var viktigt för henne att veta att det skulle ordna sig för oss framöver. Vi pratade mycket och länge om henne den första tiden och hon kom att bli föremål för fina och varma minnen förknippade med förlossningen. Livsviktiga sådana!
  
• Sjukhuskyrkan gav oss en kontaktperson som så innerligt och ärligt hjälpte oss med det praktiska kring minnesstund och begravning. Precis som vi ville ha det! Hon skickade en liten present i form av små anteckningsblock. Den bästa av gåvor för såna som oss!
• Jag skrev långa "brev" om det inträffade till kollegor, vänner och bekanta och jag vet att de lästes omsorgsfullt. Dessa brev samt vetskapen om att de blivit lästa bidrog till att kontakterna inte kändes fullt så skrämmande.
• Genom Tvillingklubben, Spädbarnsfonden och Familjeliv kom vi i kontakt med andra änglaföräldrar. Dessa modiga osjälviska människor som omfamnade oss sådana vi var. Föräldrar vi kan prata om våra barn med! Föräldramöten...
  
• Det finns guldkorn bland våra bekanta som säger våra barns namn, det finaste vi vet att lyssna till! Och som önskar ta del av våra barn genom att följa med till graven eller se på bilder. Vänner som vågar fråga och som fortsätter fråga och prata om våra barn! Sådana initiativ gör dagarna till dagar att minnas när vi annars helst glömmer...
  

Listan tar inte slut där, men det gör jag! Natten är här och rycker. Jag ska lägga mig på lättare fjädrar med sinnet inställt på tacksamhet. För er våra vänner. Till er.
Tack!

Upp till ytan

Nog för att träsket är väl så trevligt att klafsa i, men kommer ett paket på posten blir man lite glad, fast man inte riktigt vill erkänna! Min livs första egna postorder-leverans! Efter en del mätningar på min krympande kropp lyckades jag förstå de franska storlekarna. Och med hänsyn till den stadigt nedåtgående vikten tog jag en storlek mindre än brukligt...e voilá! Klänningen skulle vara 70-talinspirerad men färgerna motsvarar inte mina förväntningar utifrån produktfotot. Men jag är nöjd, och glädjen gör att jag orkar ta mig mot våtmarkerna för att sörja lite till...stannar alldeles vid kanten, för i den skapelsen traskas inga träsk!

Vi är vid sjön nu
balanserar,
som vi alltid gjort,
på den tunna ytan mellan himlen och dyn
som vattenspindlarna under bryggan,
fötterna vitt isär.

(Maria larsson)

Skyddsrum under sängen

Jag och M är överens, båda på varsitt håll. Efter kramar så krampaktiga att de blev outhärdliga enades vi om att dessa dagar (kvällar speciellt) varit de värsta sedan flickorna försvann, hittills... Jag hade god lust att krypa mig in i hans vackra trygga kropp och stanna där resten av veckan, men han tyckte det verkade besvärligt.

Efter gårdagskvällens panik och sorgattack ringde klockan imorse, som vanligt för tidigt för en panisk nattuggla. Snooze-knappen våldförde jag mig på såpass att den inte ringde mer och jag vaknade den tid jag skulle ha varit på jobbet, när bussen rullar in! Jag steg upp, ringde min kollega och hasplade ur mig att jag kände mig "väldigt konstig" och inte kommer idag. Orden vek sig och konstig var alldeles rätt i sammanhanget! Sa att jag inte sovit och behövde lägga mig igen. Nästan som berusad! De senaste veckornas nätter har innehållit; 4 timmar sömn, 2 hela paket mardrömmar, ett stort knippe tårar och en gnutta bitterhet. Knappast en hållbar kaka! Mer en sockerkaka som gräddats i låg ugnstemperatur, med flytande mitt och krakelerad yta. Osammanhängande.

Jag vaknade nästa gång kl 14.00! Med rätta behövde jag min sömn men jag vaknade lika trött och sliten, och ännu mer ledsen. Jag ringde M för lite tröst och lyckades dra honom ner i träsket som är min nya hemvist. Det blir bara värre! Och jag undrar hur det ska sluta? Antingen följer ett par excellenta dagar där jag slår över och blir omänskligt social eller så bygger jag ett skyddsrum under sängen, med micro, tékopp och ficklampa. Och Birro's Svarta Vykort som filt.