Vår son vill inte vända sig för allt smör i Småland! Och vill han inte har han säkert fog för det. Ca 3% av barnen sitter i säte när det beger sig och jag kan inte påstå att vi blev det minsta förvånade. Vi befinner oss ofta på den lilla sidan procenten.
Läkaren, som hade bästa intentionerna och en stark tro på att verkligen lyckas vända Mille, lyckades alltså inte. Hon både svettades och stånkade i vånda över den lille rackarens bångstyrighet. Hon fick ett bra tag kring Milles rumpa och huvud (ty jag har "en nätt liten mage och bär en nätt liten bebis") men när han tryckts halva varvet vek huvudet undan som en nickedocka. Tre tappra försök klarade vi av.
Vändningsförsöket var allt annat än behagligt. Först fick jag en dos Bricanyl, astmamedicin, i armen med påföljden hjärtklappning och allmän ångestkänsla. Som bakfylla. Bricanyl ges för att minska förvärkar och om man har ordentliga sammandragningar där man misstänker påverkan på livmoderhalsen. Jag minns hur jag bönade och bad om denna medicin under graviditeten med flickorna, men vägrades.
Vid ett vändningsförsök skulle sammandragningar göra jobbet omöjligt. Då jag vanligtvis har en ständigt sammandragen livmoder bjöd därför resten av dagen på ovanligt lugn i den regionen. Bricanylen var alltså inte det värsta, utan det alltför kraftiga trycket mot den jag älskar som mest. Inte ofta man kan se konturen av hela bebisen under skinnet, manglas framåt i tunga knådningar. Inte ofta och inte igen.
Mille ligger gott i sitt säte.
Vi fogar oss därefter.
.
tisdag 1 februari 2011
onsdag 26 januari 2011
Huvudstupa
Jag sneglar mot en spjälad liten säng som ännu känns främmande. Den lockar till sig drömmar som aldrig blivit drömda och ser ut att lova saker, men tilliten till dess löften uteblir. Jag tror på saker när jag ser dem, när de hänt, när de visar sig, och löften finns det egentligen inga sanna.
Sorgen, den syns i mina ögon varje gång jag minns min förlust och den ärvda sängen i mjukt trä triggar olika sorters tårar på kinderna. Mest handlar de om förhoppning, förväntan och de varma bilder som passerar mitt trötta vaken-sen-fyra-på-morgonen-huvud. Men sorgen, den finns också där. Alltid där, så nära inpå. Intill allt som är jag.
Kalufsen som en tovad boll där mitt sömnlösa huvud misshandlat kudden. Jag undrar om den där sängen som står bredvid makens plats i vår stora, verkligen är vår? Får den det? Alla grejerna däri? De ser så övergivna ut i väntan på sin pyttiga härskare. Jag fyllde 35 när härskaren flyttade in. Nu har även härskaren fyllt 35. Vi är båda 35 + där vi ligger. En sover en är vaken. Kanske undrar och drömmer vi båda kring den där sängen bredvid makens plats i sängen. Kanske är självaste maken vaken och undrar han också?
Han har flyttat våningen upp nu. Maken. Sängen rymmer inte alla tre tillsammans med sex kuddar och det hoprullade täcket som stöttar och lindrar hård mage, krampande ben, onda fogar och mardrömmar. Inatt har oron över morgonens stundande vändningsförsök härjat i den redan överfulla sängen. Härskaren ligger med huvudet upp! Tror han föredrar ljudet av mitt längtande hjärta framför den oroliga magen en bit ner, där hans huvud borde befinna sig. Jag klandrar honom inte men önskar för allas vårt bästa att nedåt är nu.
Imorgon fyller han om mig härskaren och blir förhoppningsvis 36 huvudstupa veckor.
Jag tror det knappt och ser mig om efter någon som kan intyga att den där spjälade lilla sängen är vår. I väntan på någon slags sömn och infriade löften.
.
Sorgen, den syns i mina ögon varje gång jag minns min förlust och den ärvda sängen i mjukt trä triggar olika sorters tårar på kinderna. Mest handlar de om förhoppning, förväntan och de varma bilder som passerar mitt trötta vaken-sen-fyra-på-morgonen-huvud. Men sorgen, den finns också där. Alltid där, så nära inpå. Intill allt som är jag.
Kalufsen som en tovad boll där mitt sömnlösa huvud misshandlat kudden. Jag undrar om den där sängen som står bredvid makens plats i vår stora, verkligen är vår? Får den det? Alla grejerna däri? De ser så övergivna ut i väntan på sin pyttiga härskare. Jag fyllde 35 när härskaren flyttade in. Nu har även härskaren fyllt 35. Vi är båda 35 + där vi ligger. En sover en är vaken. Kanske undrar och drömmer vi båda kring den där sängen bredvid makens plats i sängen. Kanske är självaste maken vaken och undrar han också?
Han har flyttat våningen upp nu. Maken. Sängen rymmer inte alla tre tillsammans med sex kuddar och det hoprullade täcket som stöttar och lindrar hård mage, krampande ben, onda fogar och mardrömmar. Inatt har oron över morgonens stundande vändningsförsök härjat i den redan överfulla sängen. Härskaren ligger med huvudet upp! Tror han föredrar ljudet av mitt längtande hjärta framför den oroliga magen en bit ner, där hans huvud borde befinna sig. Jag klandrar honom inte men önskar för allas vårt bästa att nedåt är nu.
Imorgon fyller han om mig härskaren och blir förhoppningsvis 36 huvudstupa veckor.
Jag tror det knappt och ser mig om efter någon som kan intyga att den där spjälade lilla sängen är vår. I väntan på någon slags sömn och infriade löften.
.
onsdag 27 oktober 2010
Blå himlar
Jag hade förståndet i behåll ganska länge.
Nog förvånades jag över hur efter omständigheterna enkelt det kändes att vara glad. Psyket styrde jag med lätthet bort från realismens käftar mot naivitetens blåa himlar och tänkte tankar jag verkligen trodde på, sådana jag aldrig skulle drömma om att ta i med tång! Självaste gubben Gud kunde inte sagt det med större självklarhet: Vi ska få barn. Vi SKA få barn. Det där "ska" har jag inte tålt sedan barnlöshetens begynnelse, och i bebisvecka 16 kom de första jobbiga symptomen från min intolerans.
Sammandragningarna - som förvisso inte gör ont men får mig att vikas lätt framåt i kramp. Precis som med flickorna, som vi aldrig fick veta varför de dog. Vissa dagar är värre än andra men fri är jag aldrig. I mitt fall vet man inte om dessa kramper är ofarliga Braxton Hicks, eller om de faktiskt utplånar min livmoderhals. När jag inte vet står jag inte kvar med min moderliga blick mot den blå himlen. Den vrids sakta inåt. Än så länge är allt ok och jag kollas noga av min allra bästa Spec.mvc-läkare en gång i månaden, ibland varannan. Vi ska dit idag.
Under tiden passar jag på att berätta för Mille hur älskad h´n är, in mot den osäkra verkligheten uttalar jag orden högt och tydligt för att nå min älsklings nyutvecklade hörsel. Jag berättar om den blå himmel jag vill visa nerifrån jorden. Den där Milles systrar kanske bor.
.
Nog förvånades jag över hur efter omständigheterna enkelt det kändes att vara glad. Psyket styrde jag med lätthet bort från realismens käftar mot naivitetens blåa himlar och tänkte tankar jag verkligen trodde på, sådana jag aldrig skulle drömma om att ta i med tång! Självaste gubben Gud kunde inte sagt det med större självklarhet: Vi ska få barn. Vi SKA få barn. Det där "ska" har jag inte tålt sedan barnlöshetens begynnelse, och i bebisvecka 16 kom de första jobbiga symptomen från min intolerans.
Sammandragningarna - som förvisso inte gör ont men får mig att vikas lätt framåt i kramp. Precis som med flickorna, som vi aldrig fick veta varför de dog. Vissa dagar är värre än andra men fri är jag aldrig. I mitt fall vet man inte om dessa kramper är ofarliga Braxton Hicks, eller om de faktiskt utplånar min livmoderhals. När jag inte vet står jag inte kvar med min moderliga blick mot den blå himlen. Den vrids sakta inåt. Än så länge är allt ok och jag kollas noga av min allra bästa Spec.mvc-läkare en gång i månaden, ibland varannan. Vi ska dit idag.
Under tiden passar jag på att berätta för Mille hur älskad h´n är, in mot den osäkra verkligheten uttalar jag orden högt och tydligt för att nå min älsklings nyutvecklade hörsel. Jag berättar om den blå himmel jag vill visa nerifrån jorden. Den där Milles systrar kanske bor.
.
tisdag 26 oktober 2010
Under den vita månen
Jag gråter mig rödögd under den kalla nattmånen.
Det här att vara gravid igen är inte enkelt, det kan Mångubben intyga. Han kan också intyga att min gråt handlar om så många saker. Själv vet jag inte vilken tår som hör hemma var.
Kanske gråter jag inte enbart för att vi bråkar här hemma, utan också för att jag förstår varför vi bråkar. Det handlar om förluster i storlek större, flera stycken och fler än man kan bära, och om att ändå tvingas bära dem. På fyra bräckliga axlar där ingen av oss har plats för den andres tunga last. Vi har inga val, ingen möjlighet att underlätta, inget att gå runt eller hoppa över. Fler klarar vi inte. Och vi bråkar som om våra näsor sträcker sig längre än synen. Rädda.
Min gråt kanske betyder att jag inte orkar kastas bakåt i tiden. Obarmhärtigt är jag där ändå. För två år sedan i ett blödande förlossningsrum. Jag gråter precis som då, i detalj. Hulkar mig genom snåriga minnen av flickorna...den där sista sparken, den första och sista rörelsen utanför livmodern, min skräck och mitt avståndstagande. Vetskapen om hur ont det gör att födas och vilket trauma det innebär. Två flickor som aldrig blev tröstade... De skulle aldrig få bli stora och jag skulle för alltid veta, vara skulden till det! Jag vet fortfarande inte hur jag ska bära dessa minnen.
Min gråt kanske betyder att jag är tacksam men orolig. Med rätta kanske tårarna hör hemma. Väl medveten om det stora i att vara en på miljonen-gravid (gravid alls!) och realistisk nog att inse hur nära tjuvarna rör sig vår stora vinst. Jag kan inte förlora fler barn! Det går inte på något enda sätt! Ändå vet jag att det går, och att jag kan. Vi är i veckor där liv inte går att rädda. Med tidiga sammandragningar och graviditetsdiabetes går jag aldrig fri, mönstren upprepar sig och jag tvivlar på den kropp som sviker när jag behöver den som mest.
Det handlar inte om att inte glädjas, för shit vad tacksam jag är och ibland helt lyrisk över mitt överraskande tillstånd! Jag rörs till tårar över omgivningens uppriktiga glädje. Jag ser inte längre mina fötter och jag fnissar över naveln som blivit en knapp med riktiga syhål (!) från gamla piercings. Och de ljuvliga rörelserna...Min gråt finns även i den lyckan och kanske är det därför mina tårar smakar sött och salt under den vita månen.
.
Det här att vara gravid igen är inte enkelt, det kan Mångubben intyga. Han kan också intyga att min gråt handlar om så många saker. Själv vet jag inte vilken tår som hör hemma var.
Kanske gråter jag inte enbart för att vi bråkar här hemma, utan också för att jag förstår varför vi bråkar. Det handlar om förluster i storlek större, flera stycken och fler än man kan bära, och om att ändå tvingas bära dem. På fyra bräckliga axlar där ingen av oss har plats för den andres tunga last. Vi har inga val, ingen möjlighet att underlätta, inget att gå runt eller hoppa över. Fler klarar vi inte. Och vi bråkar som om våra näsor sträcker sig längre än synen. Rädda.
Min gråt kanske betyder att jag inte orkar kastas bakåt i tiden. Obarmhärtigt är jag där ändå. För två år sedan i ett blödande förlossningsrum. Jag gråter precis som då, i detalj. Hulkar mig genom snåriga minnen av flickorna...den där sista sparken, den första och sista rörelsen utanför livmodern, min skräck och mitt avståndstagande. Vetskapen om hur ont det gör att födas och vilket trauma det innebär. Två flickor som aldrig blev tröstade... De skulle aldrig få bli stora och jag skulle för alltid veta, vara skulden till det! Jag vet fortfarande inte hur jag ska bära dessa minnen.
Min gråt kanske betyder att jag är tacksam men orolig. Med rätta kanske tårarna hör hemma. Väl medveten om det stora i att vara en på miljonen-gravid (gravid alls!) och realistisk nog att inse hur nära tjuvarna rör sig vår stora vinst. Jag kan inte förlora fler barn! Det går inte på något enda sätt! Ändå vet jag att det går, och att jag kan. Vi är i veckor där liv inte går att rädda. Med tidiga sammandragningar och graviditetsdiabetes går jag aldrig fri, mönstren upprepar sig och jag tvivlar på den kropp som sviker när jag behöver den som mest.
Det handlar inte om att inte glädjas, för shit vad tacksam jag är och ibland helt lyrisk över mitt överraskande tillstånd! Jag rörs till tårar över omgivningens uppriktiga glädje. Jag ser inte längre mina fötter och jag fnissar över naveln som blivit en knapp med riktiga syhål (!) från gamla piercings. Och de ljuvliga rörelserna...Min gråt finns även i den lyckan och kanske är det därför mina tårar smakar sött och salt under den vita månen.
.
lördag 9 oktober 2010
Receptet
En sorts sammanfattning av min frånvaro känns på sin plats, men också ett recept! Mitt andra i den här bloggen, för en etikett rymmande bara ett recept duger inte. Ni ska få ta del av Rrrrreceptet utan dess like!
Sommaren började med ett tydligt välmående kring det brustna hjärtat. Stora bitar av all möjlig krafs föll på plats och mitt hårda slit hos terapeuten gav äntligen utdelning. Jag fick klapp på axeln och ett ögonblick av nåd. Min livsväg blev rakare och jag såg bakom krön och bortom kurvor med mina nya X-Ray Glasses. Det var dags att släppa taget, öppna ögonen och bli stor.
Jag fyllde 35. Och bakade tårtor.
De kunde inte bli många nog och de fylldes till brädden med Lemon Curd. Det blev en sötsur sommar i långväga gästers lag och ett och annat magknip. Jag fick exem i present , brännande och kliande skorpor på ögonlock och läppar som vägrade försvinna. Kanske för att jag levde ganska osunt, utan att det riktigt kändes så. Jag njöt av att hälla i mig kaffe, snusa snusar stora som huggkubbar, sola aningen för länge och dricka det där för myckna glaset vin. Jag glömde bort att tiden skiljer de som älskar varandra åt och att inget varar för evigt.
Jag gjorde slut med min institution, väl medveten om att jag aldrig tar examen. Jag såg grundligt till att raderas ur samtliga register och försäkrade mig om aldrig bli påmind genom att slänga eländet i pappersinsamlingen. Jag tog farväl av sömnlösa nätter över rättstavningsprogram och aldrig sinande hänvisningar till böcker där allt jag försökt förklara redan förklarats 1000 ggr bättre. Farväl magisteruppsats som blivit en vagel i ögat, ett onödigt magsår, ett ogripbart halmstrå, farväl...
Så tog vi några gemensamma beslut Kärleken och jag. Det blev med ens så självklart! För hur länge till skulle vi orka vända skinnet ut och tömmas över golven? Vi tackade nej till vårt kvarvarande skitdyra privata IVF-försök nr 5 och begärde en del av pengarna tillbaka. Lika självklart började vi adoptera. Både i hjärtat och hos kommunen. Lilla livet som vi visste skulle bli. Vi började älska ett barn som rent fysiskt växte utanför oss. Det hade heller aldrig varit viktigt. Jag drömde att jag bar ett tummat passfoto klistrat mot hjärtat, där två bruna ögon kikade på mig i smyg. Hon undrade om hon fick älska mig tillbaka.
Jag läste The Secret och visste inte vad jag skulle tycka. Men en nyfiken bibliotekarie tjuvtestar gärna böcker. Den här behandlade lagen om attraktion. En sorts psykisk bumerang-effekt. Be om, tro på och få! Den var irriterande amerikansk, men slutade med att jag satte upp en symbol för min högsta önskan på kontorsväggen, ifall... En repro-skatt ur kommunens gömmor: Marc Chagalls - Gladiolen. Den föreställer en öm moder med ett barn i famnen, gömda bakom en väldig blombukett. En skyddsängel cirklar över deras huvuden och nedanför galopperar en munter häst. Jag önskade barnet!
Så till receptet. Vissa ingredienser är svåra att få tag på, för att inte säga omöjliga. Det kan dock finnas ersättningsprodukter som jag inte har någon kännedom om. Jag tar inte ansvar för att vissa inte tål eller önskar någon av ingredienserna. Inte heller nämns de specifika köksredskap som krävs för tillagning.
Alltså:
- Sikta ned valfri mängd acceptans i basen av några väl avvägda beslut
- Ta 3 till 5 rejäla nypor kaffe, snus, Lemon-Curd, sol och skorpiga exem
- Adoption tillsätts under kraftig omrörning
- Sätt lagen om attraktion på 200 grader och tro att det räcker
- Rör välvispat välmående försiktigt i smeten
- Grädda mitt i ugnen
Namn på receptet: Hembakad bulle
Tillagningstid: 9 månader
Lagom till midsommar förstod vi att en ny hyresgäst intagit Ruth och Astrids gamla etta. "Mille" som är en på miljonen (!) kom till spontant (!) efter 6 år av sinnessjuk barnlängtan. H´n är idag en 20 veckors (!) individ som älskar att åka bil och ställa till buller sent om kvällarna. Hyresvärden klagar inte. Nej, hon knackar försiktigt i väggen och ber hennom höja volymen.
En tidig profil på vinkande Mille
Sommaren började med ett tydligt välmående kring det brustna hjärtat. Stora bitar av all möjlig krafs föll på plats och mitt hårda slit hos terapeuten gav äntligen utdelning. Jag fick klapp på axeln och ett ögonblick av nåd. Min livsväg blev rakare och jag såg bakom krön och bortom kurvor med mina nya X-Ray Glasses. Det var dags att släppa taget, öppna ögonen och bli stor.
Jag fyllde 35. Och bakade tårtor.
De kunde inte bli många nog och de fylldes till brädden med Lemon Curd. Det blev en sötsur sommar i långväga gästers lag och ett och annat magknip. Jag fick exem i present , brännande och kliande skorpor på ögonlock och läppar som vägrade försvinna. Kanske för att jag levde ganska osunt, utan att det riktigt kändes så. Jag njöt av att hälla i mig kaffe, snusa snusar stora som huggkubbar, sola aningen för länge och dricka det där för myckna glaset vin. Jag glömde bort att tiden skiljer de som älskar varandra åt och att inget varar för evigt.
Jag gjorde slut med min institution, väl medveten om att jag aldrig tar examen. Jag såg grundligt till att raderas ur samtliga register och försäkrade mig om aldrig bli påmind genom att slänga eländet i pappersinsamlingen. Jag tog farväl av sömnlösa nätter över rättstavningsprogram och aldrig sinande hänvisningar till böcker där allt jag försökt förklara redan förklarats 1000 ggr bättre. Farväl magisteruppsats som blivit en vagel i ögat, ett onödigt magsår, ett ogripbart halmstrå, farväl...
Så tog vi några gemensamma beslut Kärleken och jag. Det blev med ens så självklart! För hur länge till skulle vi orka vända skinnet ut och tömmas över golven? Vi tackade nej till vårt kvarvarande skitdyra privata IVF-försök nr 5 och begärde en del av pengarna tillbaka. Lika självklart började vi adoptera. Både i hjärtat och hos kommunen. Lilla livet som vi visste skulle bli. Vi började älska ett barn som rent fysiskt växte utanför oss. Det hade heller aldrig varit viktigt. Jag drömde att jag bar ett tummat passfoto klistrat mot hjärtat, där två bruna ögon kikade på mig i smyg. Hon undrade om hon fick älska mig tillbaka.
Jag läste The Secret och visste inte vad jag skulle tycka. Men en nyfiken bibliotekarie tjuvtestar gärna böcker. Den här behandlade lagen om attraktion. En sorts psykisk bumerang-effekt. Be om, tro på och få! Den var irriterande amerikansk, men slutade med att jag satte upp en symbol för min högsta önskan på kontorsväggen, ifall... En repro-skatt ur kommunens gömmor: Marc Chagalls - Gladiolen. Den föreställer en öm moder med ett barn i famnen, gömda bakom en väldig blombukett. En skyddsängel cirklar över deras huvuden och nedanför galopperar en munter häst. Jag önskade barnet!
Så till receptet. Vissa ingredienser är svåra att få tag på, för att inte säga omöjliga. Det kan dock finnas ersättningsprodukter som jag inte har någon kännedom om. Jag tar inte ansvar för att vissa inte tål eller önskar någon av ingredienserna. Inte heller nämns de specifika köksredskap som krävs för tillagning.
Alltså:
- Sikta ned valfri mängd acceptans i basen av några väl avvägda beslut
- Ta 3 till 5 rejäla nypor kaffe, snus, Lemon-Curd, sol och skorpiga exem
- Adoption tillsätts under kraftig omrörning
- Sätt lagen om attraktion på 200 grader och tro att det räcker
- Rör välvispat välmående försiktigt i smeten
- Grädda mitt i ugnen
Namn på receptet: Hembakad bulle
Tillagningstid: 9 månader
Lagom till midsommar förstod vi att en ny hyresgäst intagit Ruth och Astrids gamla etta. "Mille" som är en på miljonen (!) kom till spontant (!) efter 6 år av sinnessjuk barnlängtan. H´n är idag en 20 veckors (!) individ som älskar att åka bil och ställa till buller sent om kvällarna. Hyresvärden klagar inte. Nej, hon knackar försiktigt i väggen och ber hennom höja volymen.
En tidig profil på vinkande Mille
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
