Och grävaren!

Den ständiga striden av dödsfall kring mig och Kärleken är sanslös! Gamla rostiga sår poleras blanka och gör att vi snart inte ser för vem eller vad vi gråter och går sönder längre. Vi bara brister och att samla ihop bitarna har blivit till en eländig livsstil. Ohållbar.

Jag undrar hur många som vid en ålder av nyss fyllda 35 och inom loppet av 5 år mist sin mamma i svår sjukdom, fått diagnosen "infertil", genomlidit IVF-helvetets alla kval tillsammans med två tidiga och ett sent missfall, begravt två oförklarligt döda döttrar en meter under jord, för att därefter förlora sin pappa i svår sjukdom och snart tvingas stå ensam med grundinkomsten då hans fru, som fick diabetes genom tvillinggraviditeten, snart mister jobbet?

Till och med grävaren som höll på med vår nya parkeringsplats försvann under mystiska omständigheter och hann dö innan han färdigställde och fick betalt! Samma dag som jag läste in ett surt meddelande på svararen läste vi hans dödsannons...

Att stötta, trösta och vara stark är svårt när man själv bär stora tunga ärr, men jag försöker och det tar kraft. I sådana lägen får bloggen vänta. Ohållbart det också. När inget vanligt liv hittas i spillrorna försvinner gnista, glädje och lust. Just nu vet jag inte var jag kan finna nytt eller om dosen är avverkad para siempre. Jag vet ingenting, mer än att oturen ligger oss i hasorna och att det gör ont. Ganska mycket för stunden.

Till och med grävaren...

.

Sjuklingen

"...djup inre frid är möjlig att uppnå för alla människor,
vid alla tillfällen..."

Jag minns att jag läste meningen skriven av någon jag inte minns namnet på, i förorden till en bok jag inte minns titeln på, i en lista jag inte minns numret på. Jag minns bara det viktiga. Själva orden, att hon som skrev dem drabbats av stroke, att det tog henne 8 år att tillfriskna och att händelsen kom att vara "det bästa som kunde hända henne".

Sådana påståenden och insikter låter så befriande och självklara. Fantastiska och önskvärda, men själv promenerar jag mellan bäst och värst. För jag antar att även jag är en av "alla"? Om upplevelsen av Ruth och Astrid är den bästa är den samtidigt den värsta, och däremellan vandrar jag i vad som tycks all evighet för det finns ingen skiljelinje mellan min största lycka och sorg. De är ett och jag bakar dem till ett svårtuggat bröd som på sin höjd kan smaka okej. Jag lär mig hela tiden baka, tugga och smaka.

Visst har jag blivit en mer grundläggande människa genom sorgen efter döttrarnas korta liv och definitiva död, men jag har svårt att se att jag inte skulle ge den människan i retur om jag fick välja flickorna tillbaka i livet. Och jag har svårt att se någon djupare mening med att de tvingades dö.

Jag tror nog att djup inre frid är möjlig att uppnå för många människor, men kanske inte vid alla tillfällen. Kanske fanns den redan där, men förlorades! Om möjlighet finns till någon slags frid vid tillfälle räcker det bra, för riktigt frisk från mina döda barn blir jag aldrig. Vill jag aldrig.

.

Den mjuka lyckan

Det kunde ha varit en alldeles vanlig mamma som sitter här och skriver. En som funderar över varför hon fryser så om de raggsocksklädda fötterna instoppade under elementet. En som precis diskat fram familjens kladdiga kastruller och pannor under resterna av dagens ärtsoppa och gårdagens wok. En sådan mamma som kastar en varm blick på den dåsande, trassliga familjen i soffan och snart tränger sig tätt intill den mjuka lyckan framför tevens blåa sken.

Men det är jag som sitter här. Raggsockorna som når upp till knät och randas av diverse färgglada restgarner har bästa tanten gjort. Jag minns att hon tyckte de var fula, men att jag fick dem som jag ville. De är precis så grälliga som raggsockor ska vara och enda symmetrin är två röda hjärtan som pryder varsin frusen häl. Hon blev gammal bästa tanten.

Jag som skriver här är ingen vanlig mamma. Jag är en sådan som plötsligt inser hur mycket jag fryser. Hela tiden. Jag undrar hur gammal jag ska bli och vem jag ska sticka sockar till? Har jag tur blir jag någons bästa tant på ålderns höst. Och har jag tur blir jag inte bittrare än så. Jag bär ett levande moderskap i vänster bröstficka och dess död i den högra. Där får de samsas under lager av oviss framtid.

Det skulle ha varit en alldeles vanlig mamma som sitter här och skriver.

.

Lika gott eller bättre

Ett bättre nytt år, önskar jag er som behöver ett! Annars får ni ha ett lika gott...

Familjen X är bara på låtsas

Upprörd och ledsen, igen. Det hela började med julkorten.

Vi skickar inte ofta sådana men av sällsynta anledningar infann sig några få, små och bruna varianter i den röda julboxen. Brun, tunn strukturkartong varsamt stämplad med motiv föreställande en perfekt idyllisk (?) by mitt i vintern. Som tillägg strödde jag glitter och placerade några vita pyttestjärnor på den bruna fonden. Signerad Familjen X.

Att "familjen" figurerade på kortet vållade huvudbry kan ni tro. Hade vi fått levande barn utan andras vetskap? Eller vad menar...just det, ahaa! De har ju två katter nu! Men då så, låt gå. Ok att vi inte är en kärnfamilj som består av klassikern två föräldrar och deras levande barn, men visst f-n är vi tillräckligt mycket familj för att en simpel julkortsmottagare ska slippa förfäras över att vi anser oss vara en sorts sådan! Vi är trots allt gifta och bär samma efternamn! Jag blev sårad och därför ledsen över utropstecknet.

Upprördheten började med orättvisa frågetecken kring julkortets signatur och slutade med annat...som jag inte orkar berätta här och nu, men kanske där och då...