Speed

Igår låg jag i soffan tillsammans med 38,4 och fyra polare till; halsont, järnkeps, snor och en fästing. Idag har polarna slutat klänga och jag känner mig makalöst bättre. Jag har en speed-cold. Alla ingredienser i en förkylning finns där men tillfrisknandet går osedvanligt snabbt. Måndag - däckade i soffan kl sju, Tisdag - vaknade med skärande hals under morgontimmarna och ringde mig sjuk, sedan plakat, Onsdag - vaknade genomblöt men nästan feberfri och har mellan tv-passen vattnat både ute och inne!

När jag låg där i feberyran på tisdagskvällen såg jag vad jag tror var Allsång på Skansen. Jag minns att Robert Gustavsson lekte dansbandssångare och att jag skrattade högt ett par gånger för att direkt avlösa glädjen med ett gråt! Det bara rann och jag blev överrumplad av hur ledsen jag kände mig. Från hjärtligt skratt till hjärtskärande gråt på mindre än ett par sekunder! Jag blev så överraskad att jag var tvungen att kalla in M för att berätta om min prekära situation. Jag blev kramad.

Jag minns att jag kunde reagera sådär plötsligt under IVF-tiden. Speciellt när jag satt klistrad framför "So you think you can dance" och beundrade de unga, duktiga dansarna med förväntansfulla blickar. Som jag grät! Jag kände vad jag antar att en stolt mor eller far borde känna när de bevittnar sina barns frammarsch i lussetåget, målen på fotbollsmatcher och falska flöjtspelningar. Jag var full av hormoner som lämnade mig långt ner i klimakterieträsket, och malplacerade glädjetårar var mina enda symptom!

När jag var gravid med Ruth och Astrid kunde jag också växla snabbt mellan olika känslolägen. Jag minns en gång i början av graviditeten då vi passade familjen Storebrors mops (liten hund med tryne och knorrig svans). Jag var ensam hemma och skulle rasta henne. På skulle en liten stövel då hon skadat tassen, men hon bråkade otroligt med stöveln den kvällen. Efter blod, svett och tårar föll jag skramlande ner i parketten och grät så jag tjöt. Hunden stirrade ledset och jag var mer uppgiven än en herrelös hund, grät i säkert en timma. Då förstod jag att jag var gravid, och grät lite till.

Jag är vare sig i klimakteriet eller gravid, och några skadade hundar syns inte till. Men jag speed-gråter fortfarande, kanske från sviterna därav...

.

Lack, svett och tårar

Det har firats bröllop också!

Hemligt var det länge men nu är de lyckliga tu man och fru!
Pust, vad det kostar på att bevara trevliga överraskningar...

Bruden, som såg ut att komma direkt från en filminspelning i Hollywood på si sådär 50-60-talet, är min bästa vän och jag stod bredvid som vittne vid den borgerliga vigseln. Efter kyssen blev det cab-färd med skramlande burkar och en skimrande fest under äppelträd och lysande trollsländor. Vackert! Jag höll bildvisning tillsammans med talet, på gammalt manér med sådana där...
fotografier på blankt papper ni vet!

Samlade intryck från fredagen den 3:e Juli: Prickar, svart-vitt-rött, skimmer, snabbt, pirrigt, hemligt, bubblande, för snäv kjol, kladdiga barn, saknad, glädje, Hollywood, magi, chokladcremen till jordgubbarna, skitkul, himmel utan moln, vild brudvals, blommande naglar, skadad fot, sent, knott, nostalgi, rosor, brudens röda skor, svett, glädjetår och GRATTIS!


.

Tanten

Det har hänt en del. Alla tänkbara emotioner inkapslade i prasselplast och krullade snören. Jag har hunnit massor och inget alls i fullständig galopp. Det är fortfarande skillnad på min ork och ork efter Ruth och Astrid. Hon därborta, för 9 månader sedan, som älskade kalas och festligheter får något ångest-lust-blandat över sig när det beger sig. Roliga händelser blir snabbt ett stressmoment och trots att de verkligen är roliga börjar hjärtat pumpa för fort och jag blir yr och fallfärdig. Jag känner mig som tanten på "hemmet" som blivit bjuden på släktkalas. När det är dags för efterrätten är hon så trött och svag av all uppståndelse att det är dags för hämtning. Tant är jag bara i hemlighet, inombords, och ibland önskar jag att färdtjänst plockade upp mig alldeles för tidigt. Att personalen gav mig min kvällsmedicin och packade ner mig bland filtarna redan vid sju.

Högtider och stora som halvstora händelser är som en skål med snabbvispad grädde som äts för fort och gulnar i skålen. Efteråt händer det att jag dippar. Gråter och väntar apatiskt in natten, den som inte sovs. Det är som om allt som verkligen är roligt blir ytterligare påminnelser om hur mycket roligare de skulle vara om jag fick uppleva dem med mina döttrar. De som aldrig mer får uppleva något. Roligt blir påmind, blir ångest, blir våt pöl. Det är dubbelt att säga allt det här för i djupet av hjärtat har jag haft roligt, men när ångesten kommer krypande kvittar snabbt skratten och inget spelar längre roll. Jag känner mig elak som känner så men kan inget rå för. Jag får inte själv ihop det, roligt lika med ångest...

Det har fyllts 34 och kanske är det tiden som springer för fort för tanten under filtarna.

Tatuerade lökar på en strand

Vi mötte äntligen våra kära vänner, vars dotter nyligen dog i mammans mage. I en mörk tapasrestaurang trängde vi avsiktligen ned våra sorgtunga kroppar i skydd från solens obarmhärtiga ljus och på bekvämt avstånd från de brunbrända. Vi och dem. Förutom vår vanliga bisarra humor bjöd samtalen och skratten in nya gäster i form av tårar över tre fådda och förlorade barn. Det var en underlig känsla att sitta där tillsammans och dela det allra största. Rummet var en strand och staden en öde ö där fyra fumliga människor kravlat upp med salt hosta som ackompanjemang. Tacksamma att vara vid liv i den stund vi fått fäste under fötterna. Vad det nya landet kunde lova fanns ingen att fråga.

Vi talade om de saknade barnen som småspöken mitt ibland oss, här och alltid, och om alla de spöken staden skulle rymma om vi bara kunde se dem. Vi talade om sorgeband kring armarna för att demonstrera vår saknad. Vi talade om minnen och avsaknaden av. Vi talade om förståelse, bemötande, skillnader, likheter, sorgefaser, olidliga dagar, glädje och stolthet, saknaden av tyngd i våra magar och armar. Vi talade om den kärleksfulla sorg ett litet barn lämnar ifrån sig. På oss. I oss. Kring oss. Vi talade om.

Jag saknar att inte få se deras dotters häpna ögon följa två trassliga tvillingflickors upptåg. Hon var så vacker deras tysta flicka!

"Den förestående döden är hemsk nog som den är, men än värre är en förestående död med tid över, en tid under vilken all den lycka man ägt och all den lycka man skulle ha kunnat äga står klar för en. Man ser allt man håller på att förlora fullständigt klart." (Berättelsen om Pi, Yann Martel)

I en fin metafor sprängde vår vän in sorgen i en lök! Hon menade ur min tolkning att den fungerar som en lök som skalar lager från lager för att tillslut nå den råa mitt som låter tårkanalerna göra det de gör bäst. Det är inte längre vi som försöker skala bort våra ytligaste lager. Sorgen gör jobbet och skivorna släpper utan möjlighet till motstånd. Där sitter vi tvångsmässigt avskalade in till själva kärnan. Våra mest mänskliga jag blottade. Och mitt i svedan finns strimmor av tacksamhet över att finna sin mitt, där någon annan gjort skalandet. Barnens död bär olovandes kniv!

Spökbarn får finnas för lite. Och i den gemensamma viljan att skrika ut våra döttrars existens för omvärlden började vi prata om tatueringar. Tatueringar som livslånga symboler för vår kärlek och saknad. Tatueringar som syns och manar till frågor och svar. Frågor där svaren är våra barns namn. Änglaspöken under huden. Jag fantiserade om hösten då flickorna försvann ut ur mig och utom synhåll för mänskligt öga. Löven sprängde röda på träden och de vackraste som föll samlade jag på hög under buntar av böcker. Jag ville spara men de ruttnade. Löv, som i den hösten, kunde samsas under huden där jag kan se, minnas och svara deras namn. Våra barn som fanns.

"Man kan vänja sig vid allt - har jag inte sagt det förut? Säger inte alla som överlever det?" (Berättelsen om Pi, Yann Martel)

.

En höftad kvadratmeter

Tisdagen innehöll bland annat gravpyssel. Jag är inte där så ofta på grund av avståndet och jag våndas varje gång över de döda växter jag förväntas se ovanför mina döda flickors sista destination. Död på död är ingen angenäm tanke, om nu död i singular kan vara det. Att resterna av mina förstfödda ligger i sin röda urna med guldströssel kan jag hantera någorlunda, där finns inget mer att göra, men att det dessutom ligger hjälplöst kvidande (de nästan hörs) växtdelar smetade längs stenen kan jag inte stå ut med!

I 30 graders sommarsol tog jag stora spaden och skottade bort en kvadratmeter gräs på ytan runt stenen. Till min förvåning myllrade det av liv därunder! Förutom maskar hade en myrfamilj á tusentals bröder och systrar flyttat in i graven! När jorden var blottlagd fick jag för mig att ytan jag grävt var för stor jämfört med ytan på gravarna intill. Jag tror att jag minns, från de första chockade veckorna, att det talades om en kvadratmeter där plats finns för 9 urnor...och ett myrsamhälle. Hur brett får man gräva? Hur djupt får man gräva? Hur högt får man plantera? Hur stor är en kvadratmeter utan måttband? Hur stor är en höftad sådan? Förmodligen alldeles för stor. Människor och döda i närheten kunde ju tycka att jag tog mig friheter på heliga domäner och tanken gjorde verkan.

Jag lappade och lagade och fyllde tillslut min (fortfarande för stora?) ruta med sjösten, ett blommande mosaikhjärta på lut och stack ner en vindsnurra i skepnad av Cyklande Syrsan mitt i den utblommade Julrosen. Pappa M gav under tiden mjuka hälsningar genom mobil på sten-metoden. Jag ska ta reda på var jag kan ta reda på mer om vilka friheter en änglamor har vid sina barns grav, för alldeles nöjd med resultatet blev jag inte. För prydligt. För kantigt.
Jag måste gräva lite till.