Stilla gatan

På Stilla gatan 8-14 parkerade jag gratis en hel timma! Det var krispigt som knäckebröd under fötterna där jag gick och min del av världen gnistrade frostnupen och strålande. Jag älskar att vara ledig när ingen annan är ledig och idag såg jag med barnaögon fram emot den nya dagen. Att finnas på ödsliga platser där människor vanligtvis kryllar är som att vakna ett sommarlov och inse att hela den varma dagen ligger där bortom frukost. Att vakna efter flera dagars tung sorg är som ett isbad. Först sågande kyla, rädsla, kokhett domnande lemmar och sedan snabbt upp, fippla med våta tändstickor och dansa runt min egen åkerbrasa! Det finns en tjusning i att skapa brasor på egen hand...att vandra långt med sig själv som ryggsäck.



Vid dagens höjdpunkt satt två änglar och solade med kinderna uppåtvända. Det såg varmt och behagligt ut. Jag tände de sedvanliga ljusen och fotograferade den stilla härligheten. Idag vaknade jag men i en annan skepnad... jag förstod plötsligt vad jag skulle göra med senvintern och den stundande våren! Att jag ska skynda långsamt och få gräs mellan tårna innan jag sågar ner buskarna i nya trädgården, att jag ska så ett frö och se var det växer bäst, i vilken jord, innan jag häller ner hela påsen...

Metaforer å sido, en vanlig dag kan bli väl så minnesvärd om man bara tänker efter...Jag bokade tid för diabetesuppföljning och därefter klippning. Jag körde påtittad med tjutande fläktrem genom halva stan för att besöka mina döttrars fridfulla viloplats. Vilade själv tills kylan pillade loss mina naglar! Jag tröttnade på skriket vid höger framaxel och svängde förbi mekanikern som reparerade gratis! Tror han flirtade lite, med en grå-platt skepnad som denna! Köpte mat för två veckor och tulpanerna fick jag nästan gratis då prislappen försvunnit. Nästan gratis vår! M blev glad för min rotmos-middag och blommorna. Gjorde en islykta inspirerad av Orchid´s vackra sådana, och sedan sköna samtal med Kärleken om framtiden...

På Stilla gatan fann jag förankring i ny-gamla mig. Gratis vila för trasigt fordon och en mamma i närheten av de hon älskar högst, där ordnar sig det mesta. Fråga Tiger!
.

Rut m.fl.

Idag har Ruth haft namnsdag hela dagen, men vad spelar det för roll när hon inte finns hos oss? Ännu en förbannad dag på en skitvecka som tagit slut för att starta en ny.
Har panikångest och kan inte skriva, än mindre göra något alls.
Jag lägger ner.
Saknar.
Gråter.
Förbannar.

Ser ni mig alls ute bär jag ofta en nött rosa påse det står Rut m.fl. på...men vem gör inte det? Har ni dessutom sett mig utan jacka ser ni rutor på näthinnan ännu!

.

Kram till alla levande och döda Rutor!
Speciellt min.

Ps. Ruth har fått en ny mer passande melodi här. En riktig bossanova!
.

Bryta ihop och gå vidare

Idag har jag städat bland Ruth och Astrids grejer. De har legat utspridda och blivit riktigt många! Vi har två stora röda lådor för bröllopsminnen. Skrattlådor! Kort, planering, foton, albumet som aldrig blir färdigt...jag fann en presentask med två gamla bebis-amoriner i! En av dessa röda lådor fick etiketten Ruth & Astrid. Gråtlådan. Det tog tid att sortera och flytta över och under arkiveringens gång blev jag sittandes med ett fotoalbum från möhippan. Längst bak hade vännerna sammanställt frågor:

Vem såg vem först?
J: Exakt precis samtidigt...han såg mig först!
M: Jag såg J först.

När blev ni ihop?
J: Dagen efter, nej med en gång!
M: Den kvällen den...juli.

M/J har en dröm, vilken är den?
J: Han har många drömmar...men vänta nu, osttillverkare i Frankrike och resa runt med en dockteater i hela världen. Min dröm är att ha en dockteater med M, skriva barnböcker, bilda familj med M...
M: J vill frälsa världen. Jag har ingen dröm.

Hund eller katt?
J: Båda katt.
M: J svarar hund. Jag svarar katt.

Vilken känd person skulle M/J vilja vara?
J: M skulle vilja vara Dean Martin. Jag skulle vilja vara Stevie Wonder.
M: J skulle vilja vara Ghandi. Jag kan inte komma på någon.

Hur många barn vill M/J ha?
J: M vill ha 2 barn. Jag vill ha 2 barn.
M: J vill ha 3 barn. Jag vill ha 2 barn.

Vad gör ni om 3 år?
J: Vi gör dockor och det ligger en gnällig Egon i vaggan bredvid oss.
M: Jag byter blöjor. Har hus på landet, västkusten eller utomlands. J sover.

Några dockmakare har vi ännu inte blivit, barnboken finns i huvudet, vi fortsätter vara som hund och katt och två barn kom till oss...men inte som vi önskade. Längre ner i högen av minnessaker fann jag en Mina-Vänner-Bok som gästerna fyllde i. Där finns en vän som när han var liten ville bli stor, men blev arkitekt. En informationsspecialist som är riktigt bra på att spela kastanjetter. En ordningsvakt som ville bli dagisfröken. En konsult som ville bli bondmora och som tyckte trollkarlen på scen blev för naken! En som bara ville "kiss u very long time" och en musiker som tyckte det spelades riktigt minnesvärda poplåtar under kvällen. Dataanimatören blev inte zoohandlare men bra på att rapa och musikern/dansaren/musikalartisten/halvfärdige arkitekten höll en trolleri-show utan dess like! Längre bak i boken tänkte bror fluffiga och formlösa tankar och vår jordnära vän veterinären menade att: "Det är bara att bryta ihop och gå vidare."



Vi, ville bli en familj. En tvåbarnsfamilj med katter och många långa fluffiga drömmar om att frälsa världen. Istället bryter vi ihop, och försöker gå vidare...

.

Hon går genom tavlan in i bilden

Jag såg en glimt av mig själv framför tavlan jag ännu inte skapat. Den tavla med djup ram där det finns plats för två låtsasänglar och två riktiga. Ett vackert foto på våra tvillingdöttrar i mitten, med samlingen av höstlöv, från deras höst, som busigt virvlar uppåt. Där är färgglatt och vackert och jag står där och tittar, men inte ensam!

Jag håller en pekglad 1-åring i famnen! Fingret alltid redo. En krabat med kal hjässa och några guldstrån som kikar fram längst upp. Lite avskavt i nacken från goda nätters sömn. När jag berättar om hans storasystrar hojtar han livligt "Dä!" och pekar på det redan kladdiga glaset. Det är en han, och jag trycker näsan mot nacken och andas in hans doft. Det luktar varmt och nybadat med en nypa surt. Det blir varmt på handen efter en liten rap och vi skrattar och kladdar vidare framför systrarna. De är trygga för lillebrors fingrar därinne. Alldeles för trygga...

Jag undrar hur det känns att borra näsan i en egen liten nacke som sjuder av liv? Visst har jag snosat på andras barn, men hur känns doften från mitt? Hur känns det att insupa en del av sig själv, en del av min nya familj? Doften av oss? Det är klart att jag har en aning, varför längtar jag annars hjärtat ur kroppen? De som menar att "Har man inga barn vet man inte vad det är att vara förälder" har fel. Vi har alla varit barn och tagit del av en familj. De flesta av oss. Många är vi som fått kärlek och värme. Längtan efter en familj, sådan vi känner den, är beviset för att vi vet vad det innebär att bli föräldrar. En aningslös längtan finns inte. Vi vet, och därför längtar vi. Få är de som kastar sig handlöst ut i rymden...

En mjuk nacke som doftar vi, en familj som andra men vår. Den tavlan vill jag köpa!

.

Kaffe utan mjölk

Till frukost idag serverades torrt sötat bröd, lite hård ost och kaffe utan mjölk. Ingen typ av frukt har sett våra skålar på några dagar, och ingen av oss har lust att handla. Vissa veckor tar vi oss igenom kyl, frys och skafferi tills det är tomt. Inte en smula kvar! Nu måste vi snart till affären den stora och kryssa mellan trötta men lyckliga familjer som köper 7 liter mjölk...

Några andra som är tomma är vi. Inte mycket kvar av oss heller. Och smulorna av mat som håller sig någorlunda färska kommer att räcka ett tag till med de små magar vi skaffat oss. 9 kg lättare men med oändligt tyngre sinnen. Konstigt att vågen inte märker av vår tungsinthet? Inatt har M svettats, och drömt, och sparkats. Han kände sig febrig vid frukostbordet och jag, jag var utom mig. Inte som den vanliga ångesten. Värre! M satt grå och kallsvettig framför sin gråtande fru som gång på gång ursäktade det vemodiga sällskapet. Morgnar är fortfarande värst. Inte för att jag längre tror att allt varit en dröm men för att en ny betydelselös dag tagit form, där 7 liter mjölk lyser med sin frånvaro i det irriterande solljuset! Dagar som kommer och går utan tillstymmelse av spår...

Bland julkorten som trängs på hyllan intill bordet finns flera med glada levande barn och ett med fridfulla döda. Jag trivs med att vila blicken på det sistnämnda. Det står stolt och rakryggat i första ledet! Vackert men oändligt sorgligt, och jag gråter lite till. Det som ger mest hopp är kortet från Guddotter, med två stora guldgula änglar som heter Ruth och Astrid, tillverkat på barntimman. Jag ser framför mig hur hon och E knåpat och limmat. Det är så galet limmigt!

Jag blir livrädd att alla ska försvinna! Mina vänner, min familj...att det ska hända dem hemska saker. Har funderat på övervakningskameror så att jag kan förvarna, men M lovar att de klarar sig. De klarar sig...och jag landar tryggt med en klunk till av det varma svarta kaffet. Jag får M att lova mig en sak till, att det ska springa tipp-tapp-fötter på golvet i nya huset. Jag gråter inte längre.

En frukost som många andra.

.