Katterna slösar kärlek i varma vågor och jag...jag släpper loss ångest för dem att jaga! Med brödernas intåg blev allt så förbannat svårt igen. Jobbigt, härligt, jobbigt, mjukt tillsammans med en oro som återvänder likt en bumerang. Jag knockas när den slungar tillbaka och vill krypa ur mitt blåslagna fodral.
Ena stunden tar jag i hand på att inte överge bröderna. Det sker oftast när jag gråter och då pojkarna genast smyger intill med sina blöta nosar för att trösta. De känner min oro och spinner sin tröst. De gör det så bra! När jag sedan inser vad jag håller på med, att jag för mina hjärtan bakom ryggen med en annons jag inte ens kan stå för, då känns den plötsligt berättigad! För vilken fostermor är villig att lämna sina redan utsatta hjärtebarn i händerna på främlingar? Så gör man inte! De förtjänar ett hederligt hem.
Varför är jag då beredd att svika? Vi har haft bästa ängla-förälder-vännerna på besök i några dagar och de har hjälpt mig utreda de dåliga fasonerna. Jag är helt enkelt rädd att kissarna inte ska klara sig, bli olyckliga, och jag vill inte - orkar inte - ställas till svars för det. Jag orkar inte mer förluster även om jag vet att många återstår mig...dig...ju äldre vi blir. Kunde jag bara glädjas åt det vackra som sker på vägen fram till förlusten...
Jag har ett enormt kontrollbehov över situationer omkring mig och jag är van att kunna hantera dem. Med flickorna misslyckades jag. Två katter kan inte och ska inte kontrolleras och jag står naken och främmande inför deras bräcklighet. Den jag bestämt åt dem för att kunna hantera den. För att lura mig till att greppa det ogripbara. Den är falsk och de klarar sig undan döden till matte. Jag är deras största hot!
Ibland undrar jag om mina svulstiga känslor inför mjukvara alltid kommer höra samman med förlusten av våra förstfödda? Jag kan inte längre skilja på vad jag är ledsen för när eller varför. Flickorna är en enkel ursäkt...men jag får passa mig för att koppla hela min existens till den mest olyckliga omständigheten i mitt liv. Det finns omständigheter som inte lämnar mig med öppna blödande sår i en grop med hungriga vargar. Kanske är katterna en sådan? Och blöder jag inte överlever jag. Överlevnad är rikedom.
Jag borde skratta åt mitt guld!
.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Utan att ha förlorat några barn (utom de försvinnande plus som varit det enda jag lyckats prestera) kan jag ibland, för ett ögonblick bara, prestera en förståelse för detta. Det potentiellt onda. Det som faktiskt, någon gång, förmodligen kommer att bli verklighet. Om 10-20 år om allt går som det ska. Och att följa ett djur till döden kan och kommer att påminna dig en aning (och bara en aning dock) om dagen när två mänskliga liv togs ifrån dig. Och ändå... Ögonblicken var värda allt. Och det fanns ingen falskhet, inte ens i det du upplever som falskhet. Älska dem. Nu. Sedan kommer senare. Kanske i form av ett svar på din annons, kanske när det värsta händer, och kanske... när du om 20 år följer bröderna på sin sista resa.
Egentligen ger jag mig nog bara tillkänna, jag har följt din blogg en ganska lång stund nu. Jag kan inte förstå, men jag läser och förstår ändå. En aning...
Min blogspot-identitet säger inget just nu. Finns på www.fertilitychallenged.wordpress.com
När Antonia och Gabrielle dog så insåg jag att jag skulle klara av hundarnas död (något som jag fasat för och även om jag inte längtar efter den dagen så vet jag att jag kommer att "klara av" den).
Kanske kan den tanken hjälpa dig också... att skulle det hände dem något så har du klarat av något så mycket större och svårare... Astrid och Ruths död.
Men jag tror att sorgen just nu är en soppa... för jag känner igen att inte kunna hålla i sär saker och ting... vet liksom inte vad som är vad rent känslomässigt...
Alla dessa känslor som krockar och gör så ont...
Ibland önskar man (jag iallafall) att man inte funderade så mycket.
Jag tror att vilket beslut du än tar om kattungarna så blir det bra (även om det förstås också kommer att göra ont, antingen de stannar eller inte).
Kram
Finns här... och behöver du näsdukar så kommer jag på studs -hittade en hel hög sedan flickornas dag... :.)
Tittar in titt som tätt för att läsa om hur det går för er...
har även fått lämna in min mobil igen (3:e gången gillt...?) så nu har jag en telefon som jag inte begriper mig på... i fall du undrar varför jag inte svarat på ditt gulliga sms:.))
Skicka en kommentar