Gravfrid

När Ruth och Astrids gravplats skulle bestämmas trodde vi det var bråttom. Vi trodde allt var bråttom när det gällde döda människors omhändertagande. Speciellt små sköra bebisars. Vi såg ju hur de förändrades efter hand vi besökte deras tomma skal i sjukhusets Aurora-rum. Det är dit de små plastvagnarna med avlidna barn rullas in för att föräldrarna ska få hålla om och viska avsked. De blev många och varje gång blev det svårare att ta i våra barn då deras hud blev kinesiskt papper som veckades av den lättaste smekning. I slutet satt vi mest och tittade med sorgsen beundran.

Bästa G vid Sjukhuskyrkan bedyrade att det inte var så bråttom med avsked och ceremoni. Vi fick ta vår tid. Men när det kom till val av gravplats och gravsten var vi osäkra. Våra flickor kremerades och det fjäderlätta stoftet lades i en klarröd urna och först nu har jag läst mig till att urnor kan bevaras i upp till ett år innan de måste gravsättas. Kanske hade vi väntat om vi visste, kanske inte. I ena stunden av sorgens alla faser kan val verka så självklara för att i nästa tyckas överilade och ogenomtänkta.

Jag har undrat ibland om det är möjligt att flytta flickornas urna. Det dåliga samvetet över uteblivna besök tillsammans med inre syner av förfall har skapat mina frågetecken. Vi visste att det skulle bli långt men visste också att vi valt gravplats omsorgsfullt utifrån kärleksfulla minnen från den aktuella stadsdelen. Den är så mycket vi och därför så mycket Ruth och Astrid. Vad jag inte insåg i skuggan av död var att den nya staden dit vi flyttade kort efter flickornas födsel också blir vi, kanske ett mer långvarigt vi och att vi därför skulle sakna flickornas viloplats nära.

I efterhand har jag undrat men svaret är nej. En gravplats kan svårligen flyttas av respekt för gravfriden. Jag förstår det. Men jag förstår även de änglaföräldrar som ångrat de val som gjordes i sorgens första mörker. Som läst här. Avsked från döda barn är definitiva även om de är många. Avsked måste få ta tid. Val måste få ta tid. Sorg. Aldrig bråttom. Rester av splittrade hjärtan kan hamna fel och avlägset gömda. Definitivt.

Graven är nu höstpyntad och en änglamor och -mormor har funnit lite gravfrid. Här knyter flickornas mormor silverhjärtan i trollgrenens mitt och jag sätter kattvakt över rester av splittrade hjärtan.