En samba för Ruth

Klockan 19.12 den 24:e september föds Ruth i huvudbjudning. De föregående värkarna startade kl 09.00 på morgonen och vårt "välbefinnande" vid inläggning på Spec BB - Östra lyder enligt journalen:

"Paret är ledsna och oroliga.
Pat. gråter och är rädd att mista sina barn.
Stödjande samtal. Kontroll av urin som visar på: glu 1+ ket 2+ spår av blod och pro.
Pat. får info om att dricka mera.
Har sammandragningar. Får S. Confortid enl. tidigare ord."

Att hon fick namnet Ruth redan i magen är inget förvånande då hennes mamma är mycket förtjust i geometriska former. Lilla Rutan! När vi ännu inte visste att det bodde två barn i livmodern visste vi att där åtminstone fanns en Ruth. Ändelsen med h var på begäran av pappa M som menade att det stavas så i det land han växt upp, så fick det bli! Ruth är annars ett namn med hebreiskt ursprung som betyder vänskap och medkänsla. Den väna låg längst ner till vänster om lillasyster och var den som förde mest väsen. Den första rörelsen var hennes och jag anar att hon ville visa lillsyrran allt hon kunde, en snurr så kraftig att jag tror hon dansade samba på min urinblåsa! Hon gav en sprakande karnevalsdans med mycket skak och show som föranledde ett snabbt toabesök...

Ruth var kraftigare än lillasyster och hade fint formade muskler. Som sin senige far. Pappas händer, armar och fötter i miniatyr. Hennes anletsdrag var hennes egna, möjligen anade vi likhet med bror eller farfar. Lite grövre huggen än ömtåliga Astrid.

Jag undrar om hon hade blivit så mörkt rödhårig och fräknig som vi trodde? Eller så envis och rakt på sak som vi anade? Jag hoppas det. I drömmen ser jag förtjust på när Ruth grabbar systers hand och drar på äventyr de alltid klarar sig helskinnade ur. Deras sista stora fick dock ett dystert slut...
En del människor tycks ha en karta med bara utvägar på, och jag tror att Ruth av misstag och alldeles för tidigt hade fått tag på en bit av den...

Vi önskade dig många karnevaler, lilla älskade,
men det enda vi kan ge är en melodi som passar din samba...en dans jag aldrig glömmer...
The girl from Ipanema

Sagan utan Ringen

Dagens irrfärd tog oss till skogen den trollska. Snåriga grenar hade slagit knut på sig själva och höstens mylla luktade vinter och vått. Vi flåsade fram på stigen i skymningen men fortfarande var det ljust nog att se solen dra ner sitt oranga draperi bredvid månens bleka kind. Hala grenar gjorde det svårt att få fäste och M bekymrade sig över fästingar, tills han kom på att dom vilar när graderna sjunker under 6! Vi drog varandra över mosshala berg och tog emot över våta sänkor. Som i Net on Net:s reklam "...vi fortsatte till fots...J skrek: Fortsätt utan mig!..."

Vi var på skattjakt! Med det "stora svarta monstret" på armlängds avstånd, men ändå så nära att vi visste var hon spejade. Hon fastnade även på bild! Skattkistan vi båda längtar efter att finna är gömd för alltid i den djupaste av gammelskogar. Men här, under löv och sten fanns i alla fall en liten kladdig ask för oss att lägga vantarna på! Vi fann den efter mycket letande och petande i löven, och M hade som vanligt givit upp efter de sedvanliga 5 minuterna. Fel på GPS:en, för hala stenar och visst ser han ändå en fästing...och mörkt har det blivit...hittar vi hem? Själv gillar jag just letandet och vissa skatter vill verkligen bli funna!

Geocaching är ett spännande komplement till den lite vanligare promenaden, även om innehållet i askarna mest är värdelöst pryttel. En gång fann vi äkta magisk sand från Sahara...och en "travelbug" som vi skickade vidare! Nackdelen med Geocaching är ivern som riskerar att skattletaren irrar sig vidare, vidare in i ingenmansland där Gollum våndas i träsken. Och utan GPS är det som Sagan utan Ringen...

Resandefolket

Gårdagens pappersmassa var utmärkt material att modellera två nya människor av! Våra pyjamasplaner höll ut till klockan ett, då var bärare och pyjamasar lika trötta på varandra. Jag behövde få muntra upp min M och vad bättre än att göra det han gillar mest, åka på utflykt! Nu är det så med mig att jag inte gillar att köra bil. Inte för att jag inte kan, utan för att jag ogillar det helt enkelt. Speciellt i stan. Stress, snabbt och fy! Men jag tog mig i kragen och med tanke på försummade julklappsköp styrdes kosan mot Frölunda Torg. På vägen dit trallade vi sönder den enda julsång vi kan hela texten på: Hej Tomtegubbar! Vi sökte länge efter p-plats och "låt oss lustiga vara" rullade ut mellan bildäcken. Vi cruisade likt två blekfeta raggare runt, runt på Frölunda Torg, hängande genom rutorna och hytte åt alla som klämde en plats. Det blev till att gå en bit och vi fick upp färgen...

Nästan alla presenter handlades inom loppet av ett par timmar! Vi tillsammans är som effektivast när vi sörjer. Förra veckan bestämde vi allt material till nya badrummet på 30 minuter, utan förberedelse och väldigt nere i skorna. Idéer blir klara som korvspad efter ett hett långkok! Det blir onekligen spännande att se resultaten...

Bilen blev en zigenarvagn av alla glansiga pryttlar som vräkte ut sig mellan oss där vi trängdes. Fläktremmen tjöt uppmärksammat och glittriga tingestar studsade upp och ner i påsarna över fartguppen. Det blev muntert, på gränsen till käckt (huga) färden hem och rimmen haglade tätt. Väl hemma lagades det middag för två, tändes ljus för fyra, tvättades och hängdes tvätt, rimmades lite till och sågs trist film. Så trist att fantasierna noggrant klädde om hela soffan i det nya sagolika presentpappret ovan!

Vilken tur att inte ens den svartaste timmen är längre än 60 minuter!

Min kloka vän

Jag har en sällsynt klok vän som på hennes unika vis får mig att se saker lite annorlunda. Hon får mig att städa garderoben och se att det mesta i den är ganska konstigt vikt, men det gör inget! Jag viker bättre med henne i närheten. När jag är svart eller vit är hon allt däremellan, se bara:

"Att vara stark betyder inte att man lever utan smärta, eller att man kan forcera bort den, eller att man strider sig genom livet, obruten med huvudet högt. Att vara stark är att leva, att älska även då man går sönder av kärleken ... Allt är ju inte svart och vitt, det mesta faktiskt oändligt mycket mer komplicerat än så..."

Så oändligt mycket mer komplicerat än så. Du har rätt, som alltid.

Jag tycker om dig större än en smula, och hoppas jag blir förlåten för att jag otillåtet och, än så länge, utan din vetskap publicerade din klok-dom. Men bara vi vet vem du är...f´låt ifall, ifall...ska aldrig göra om det ;)

Pappersmassa i pyjamas

Min man kom nyss hem, med sorgen hängande tungt över axlarna som sjunkit ihop likt tvättat papper. Hela han var ett bräckligt fuktigt pergament naggat av tiden och den hårda snålblåsten. Jag försökte släta ut och vika fint men pappret gick bara ännu mer sönder. Han grät efter våra döttrar och såg armar sträckas mot honom, men han kunde inte nå...orkar inte mer...orkar inte mer! "De fick aldrig sina små röda stövlar!".

Den där jobbiga typen hade varit på krogen och slingrat sig runt min värnlösa man, ett slem som vägrade släppa och äcklade ut honom under kvällen. Att typen skulle slagga över var droppen! M blir arg. Han blir arg på handtag som måste öppnas, vad är vitsen? Det spelar ändå ingen roll. Inget spelar någon roll! Och jag vet inte vad jag ska svara, för jag vet inte om något längre spelar någon roll...förutom vi som rollspelar oss igenom en vardag som inte vill ha oss.

Tröstlös och vacker menade M att "Det är som att falla från en klippa, utan att någonsin ta mark. Det var inte meningen att det skulle bli såhär...orkar inte mer..." Jag blev till pappersmassa bredvid min man och jag vet inte vem som tröstade vem. M somnade till toner av sitt eget mumlande om döttrarna små, vilka klossar de hade gillat, vilka färger, att Astrid inte hade gillat brysselkål (som pappa) men att Ruth hade ätit vad som helst...
Man måste inte ta mark.

Det var så vackert och oändligt sorgligt att smälta samman i tårarna, där under klägget. Imorgon går två barnlösa föräldrar i pyjamas och gör ingenting. För ingenting spelar roll...