Jag orkar inte alla stolta *som vore vi de enda på jorden* - mammor och pappor till minikomlingar. Egentligen är de vanligast i världen! Jag orkar egentligen ingenting, men minst av allt föräldrar till levande barn, eller levande barn till stolta föräldrar. Inte nu. Lika mycket som deras lycka är just deras är vår sorg just vår, och där tror jag vi stannar. Förståelse och engagemang uteblir när världar flyter i olika rymder. Ni slipper, vi slipper, allt gott.
Jag var på IKEA idag, för den som inte redan förstått...
Inget ställe i världen får mig att känna mig så misslyckad som bland hundratals gravida under samma tak. Synd att de har så bra och billiga förvaringslösningar! Jag brukar förresten otippat vägra barnavdelningen, och tar hela långa vägen tillbaka till start och trappan ned till "spara och förvara". Jag vill också vara vanligast i världen, brukar jag tänka på sista steget och vänder blicken uppåt mot fiket där jag aldrig vill sitta.
Jag orkar inte alla grattis och glädjetjut! Nu har samtliga IVF- och DödaBarnSystrar blivit gravida, om de inte redan fött barn och väntar nummer två. Även om jag är tacksam att ljuset vänder för de som tagit sig igenom stora förluster blir jag förkrossad över att det aldrig händer oss! Jag är bitter, ful och fel och för andra är barnalstrandet en dröm som förr eller senare går i uppfyllelse. När den gör det vittnar samtliga om en större mening med livet. Min mening med livet, den förblir lite mindre om jag ska tro den lyckliga merparten.
Jag kan inte längre tycka att det är en bedrift att genomgå en eller två IVF:er innan barnet kommer. För tillslut kommer det, ett efter ett efter ett och förgyller de flestas liv. Alla dessa förväntansfulla graviditetsbesked...Visste ni förresten att 2000-talets stora boom är tre- eller fyrbarnsfamiljen! Själv har jag två katter och skulle gärna skaffa fler, och kanske finns det de som inget hellre önskar än just två katter, eller fler. Avsky mig då gärna! Vi flyter också i olika rymder.
Jag önskar jag var mer storsint, och kanske var jag det en gång, men jag har blivit en småsint bitterkärring som slår sig fri med jämna mellanrum. Jag vill inte bara ha dåliga erfarenheter av hur en graviditet slutar. Bilder av döda barn bakom ögonlocken. Men kanske är det den enda bild jag får? När andra lyckas måste någon misslyckas. Så ser verkligheten ut. Jag undrar ibland vad jag gjort för ont, och för vem? En martyr? Ett offer? Nej, jag är en mångårigt förtvivlad och därför arg människa i en påtvingad verklighet som kretsar likt en äcklig gam kring alla utvägar.
Jag var på ultraljud inför embryoåterföring nr 14 idag, för den som inte redan begripit...
torsdag 4 februari 2010
De förgängliga Systrarna Körsbär
Om jag kisar ordentligt mot gatlyktan där de stora snöflingorna sakta dalar i små nedåtgående virvlar, kan jag drömma att det jag ser är de japanska körsbärsträden som släpper sina unga blommor för vinden...
Under behandlingstiden, som ledde till Ruth och Astrid, planerade jag och Kärleken inför våra drömmars resa - Japan under 3 fantastiska veckor!
Vi hade äntligen accepterat att IVF inte gav oss några barn, såg fram emot en adoption och riktigt kände vårt första barn ta plats i våra hjärtan. Innan dess skulle vi ut i världen och förundras. Vår sista IVF skulle genomlidas "därför att", och jag antar att det handlade om ett försök att bli färdig och en gång för alla bränna de procentfattiga chanser som fanns kvar.
Helst hade vi åkt till Japan under tiden för Hanami - blomsterskådningen - en av de viktigaste högtiderna i Japan som infaller under de vårdagar när körsbärsträden blommar och då hela Japan firar livet under trädkronorna. Vi kände oss starka och äventyrslystna. Fulla av förväntan. Men på grund av den överraskande tvillinggraviditeten med tillhörande komplikationer tvingades vi, häpna men glada, fira en alternativ Hanami här hemma.
Den kortlivade körsbärsblomman ses som en symbol för, och påminnelse om, det korta och vackra men förgängliga livet...I japansk estetik får blomman en att observera omgivningen, men den väcker även till att tänka på själva livets väsen, dvs. de olika skedena i blomningen...(Wikipedia)
Tvillinggraviditeten blev precis en sådan Hanami i förgänglighetens tecken. En frustrerande observation av livets dödliga flykt. Den blev vårt livs största resa in i ändligheten och dess obeständiga lyckorus, flyktig och odresserad. Inte minst andlöst spännande, livsomvälvande och oändligt vacker...
I Japan, under Bunka-Bunsei eran (ca1600-tal) skapades dockor av körsbärsträ i de skogsklädda bergen i norr under de många och långa vinternätterna. Hantverket gick i arv mellan generationer och dockorna skänktes som vänskaps- och kärleksgåvor. Varje docka fick sin egen design och signatur. De kunde heta Vårvind, Japansk aprikos och Lyckoblomma eller Fint väder, Tålamod eller Småtting. De kallas än idag för Kokeshi-dockor.
När jag tidigare i veckan hade stått en stund vid flickornas grav i det långsamma snöfallet, och både önskat och ångrat att resan inte blev av såg jag dem! Efter frys- och gråtattacker sökte jag skydd i närmsta butik, och där stod de! Den mindre framför den större tittade de på mig och nästan ville mig något. Resolut bad jag att få köpa de snedögda Systrarna Körsbär.
Där de nu står, i huset utan spjälsängar och med utsikt över snöfallet, påminner de mig om livets sanna väsen; det oändligt vackra och snabbt förgängliga.
Hur kort livet kan vara.
Tsubakinosato och Tsubomi
a.k.a Rutan och Lill-Astrid
Under behandlingstiden, som ledde till Ruth och Astrid, planerade jag och Kärleken inför våra drömmars resa - Japan under 3 fantastiska veckor!
Vi hade äntligen accepterat att IVF inte gav oss några barn, såg fram emot en adoption och riktigt kände vårt första barn ta plats i våra hjärtan. Innan dess skulle vi ut i världen och förundras. Vår sista IVF skulle genomlidas "därför att", och jag antar att det handlade om ett försök att bli färdig och en gång för alla bränna de procentfattiga chanser som fanns kvar.
Helst hade vi åkt till Japan under tiden för Hanami - blomsterskådningen - en av de viktigaste högtiderna i Japan som infaller under de vårdagar när körsbärsträden blommar och då hela Japan firar livet under trädkronorna. Vi kände oss starka och äventyrslystna. Fulla av förväntan. Men på grund av den överraskande tvillinggraviditeten med tillhörande komplikationer tvingades vi, häpna men glada, fira en alternativ Hanami här hemma.
Den kortlivade körsbärsblomman ses som en symbol för, och påminnelse om, det korta och vackra men förgängliga livet...I japansk estetik får blomman en att observera omgivningen, men den väcker även till att tänka på själva livets väsen, dvs. de olika skedena i blomningen...(Wikipedia)
Tvillinggraviditeten blev precis en sådan Hanami i förgänglighetens tecken. En frustrerande observation av livets dödliga flykt. Den blev vårt livs största resa in i ändligheten och dess obeständiga lyckorus, flyktig och odresserad. Inte minst andlöst spännande, livsomvälvande och oändligt vacker...
I Japan, under Bunka-Bunsei eran (ca1600-tal) skapades dockor av körsbärsträ i de skogsklädda bergen i norr under de många och långa vinternätterna. Hantverket gick i arv mellan generationer och dockorna skänktes som vänskaps- och kärleksgåvor. Varje docka fick sin egen design och signatur. De kunde heta Vårvind, Japansk aprikos och Lyckoblomma eller Fint väder, Tålamod eller Småtting. De kallas än idag för Kokeshi-dockor.
När jag tidigare i veckan hade stått en stund vid flickornas grav i det långsamma snöfallet, och både önskat och ångrat att resan inte blev av såg jag dem! Efter frys- och gråtattacker sökte jag skydd i närmsta butik, och där stod de! Den mindre framför den större tittade de på mig och nästan ville mig något. Resolut bad jag att få köpa de snedögda Systrarna Körsbär.
Där de nu står, i huset utan spjälsängar och med utsikt över snöfallet, påminner de mig om livets sanna väsen; det oändligt vackra och snabbt förgängliga.
Hur kort livet kan vara.
Tsubakinosato och Tsubomi
a.k.a Rutan och Lill-Astrid
onsdag 3 februari 2010
Förnuftet
Varför kan vi kasta ut en fråga
längre än vi kan håva in ett svar?
Sagt av någon, någonstans, i någon form. Av vem, varför och var har jag som vanligt glömt men jag funderar ofta över innebörden...
onsdag 27 januari 2010
En kris som inte liknar någon annan (eller Klängapan)
Cirka 13 embryon har vistats i min livmoder. 4 av dessa har trivts bättre än andra och 2 så pass bra att de gärna hade sett dagens första ljus vid liv och med kraftfulla skrik. Efter Ruth och Astrid har jag kastats in i barnfabriken som vore det för första gången. Vi trodde vi var färdiga med IVF, redan innan 3:e försöket då flickorna blev till, men bevisligen ger efterlivet prov på annat...jag kan inte förklara ens för mig själv varför jag mer än någonsin stångar mig blodig för att uppnå en graviditet som ger ett levande barn. Det bara sker, trots att gener och biologi fortfarande är lika oviktigt när det kommer till kärlek.
Följderna av att tvinga oss igenom nya provrörsförsök med tillhörande hopp och djup förtvivlan är att vi hamnat i en nygammal krisreaktion med en reaktionsfas som stannat upp. Som ett oförtjänt tillägg till den djupa sorg våra flickor lämnade efter sig, och där vi med olika resultat genomlevt alla helvetets fasor. Barnlöshetskrisen är på ett sätt värre...eller kanske svårare att följa...för den leder inte vidare till nästa fas vilket gör att acceptansen uteblir. Den krävs för att gå vidare.
Härom dagen fann jag stort prov på förståelse för en kris som inte liknar någon annan och som sätter ord på det jag, och många med mig, upplevt och känner. I nättidningen "villhabarn.com" för ofrivilligt barnlösa finns en intervju med Ann Lalos, professor i folkhälsovetenskap med inriktning genusforskning, där hon berättar hur chock- och krisartat det kan vara när det vanligaste livsmålet, att bli förälder, uteblir:
"Paret hamnar i ett känslomässigt kaos och ens existens och livsmål känns hotade. En kris innebär akut psykisk stress och beteendeförändringar...Paren reagerar ofta på ett sätt som liknar en vanlig traumatisk kris – chock, reaktion, bearbetning och nyorientering. Det finns dock en skillnad. Reaktionsfasen brukar vara mellan fem och sex veckor vid en traumatisk kris – Majoriteten av de par som inte fått några barn två år efter behandlingen befann sig fortfarande i reaktionsfasen...Kanske handlar barnlöshetskrisen om en kronisk kris som ligger latent livet ut. Det finns ännu inga forskningsresultat som visar vad som händer i det riktigt långa perspektivet."
Vidare fortsätter hon berätta om krisbearbetning vid ofrivillig barnlöshet:
– Det är en stark instinkt, som en primär drift, i människan att vilja föröka sig. Många anstränger sig så oerhört. I våra studier ser vi att önskan att vilja ha barn för de flesta par är ett uttryck för kärlek, det högsta man kan uppleva."
Att leva i en reaktionsfas är allt annat än hälsosamt. Den har med drift och längtan att göra. Den är följden av en drog. Alltid utanför, alltid ovanlig och så j-a svårt att förklara! Det största uttrycket för kärlek och det högsta man kan uppleva...hur accepterar man förlusten av det?
.
Följderna av att tvinga oss igenom nya provrörsförsök med tillhörande hopp och djup förtvivlan är att vi hamnat i en nygammal krisreaktion med en reaktionsfas som stannat upp. Som ett oförtjänt tillägg till den djupa sorg våra flickor lämnade efter sig, och där vi med olika resultat genomlevt alla helvetets fasor. Barnlöshetskrisen är på ett sätt värre...eller kanske svårare att följa...för den leder inte vidare till nästa fas vilket gör att acceptansen uteblir. Den krävs för att gå vidare.
Härom dagen fann jag stort prov på förståelse för en kris som inte liknar någon annan och som sätter ord på det jag, och många med mig, upplevt och känner. I nättidningen "villhabarn.com" för ofrivilligt barnlösa finns en intervju med Ann Lalos, professor i folkhälsovetenskap med inriktning genusforskning, där hon berättar hur chock- och krisartat det kan vara när det vanligaste livsmålet, att bli förälder, uteblir:
"Paret hamnar i ett känslomässigt kaos och ens existens och livsmål känns hotade. En kris innebär akut psykisk stress och beteendeförändringar...Paren reagerar ofta på ett sätt som liknar en vanlig traumatisk kris – chock, reaktion, bearbetning och nyorientering. Det finns dock en skillnad. Reaktionsfasen brukar vara mellan fem och sex veckor vid en traumatisk kris – Majoriteten av de par som inte fått några barn två år efter behandlingen befann sig fortfarande i reaktionsfasen...Kanske handlar barnlöshetskrisen om en kronisk kris som ligger latent livet ut. Det finns ännu inga forskningsresultat som visar vad som händer i det riktigt långa perspektivet."
Vidare fortsätter hon berätta om krisbearbetning vid ofrivillig barnlöshet:
"– Ofta kan det vara svårt att nå fram till en riktig krisbearbetning. Nya händelser och jobbiga besked leder till krisens akuta fas på nytt. Det kan handla om en misslyckad IVF-behandling eller missfall. Man kan alltså befinna sig i bearbetningsfasen och hamna i chockfasen igen...Paret pendlar ständigt mellan hopp och förtvivlan. Detta är ett påfrestande och ångestfyllt tillstånd som i längden kan innebära en risk för ohälsa...Människor i kris har dessutom svårt för att säga: Nej, nu avbryter vi. Istället klamrar man sig fast vid att nu ska det här gå...De vanligaste symtomen hos både kvinnan och mannen är ilska, isolering, skuld och depression. Att befinna sig i kris innebär att förlora kontroll och då är vrede en vanlig reaktion.
– Det är en stark instinkt, som en primär drift, i människan att vilja föröka sig. Många anstränger sig så oerhört. I våra studier ser vi att önskan att vilja ha barn för de flesta par är ett uttryck för kärlek, det högsta man kan uppleva."
Att leva i en reaktionsfas är allt annat än hälsosamt. Den har med drift och längtan att göra. Den är följden av en drog. Alltid utanför, alltid ovanlig och så j-a svårt att förklara! Det största uttrycket för kärlek och det högsta man kan uppleva...hur accepterar man förlusten av det?
.
söndag 24 januari 2010
No hope day
Trots att föremålet för en sorg kan skilja sig markant från en annans kan sorgefaserna te sig ganska lika. Där i början, mitten eller slutet av våra eländen, kan vi finna varandra och finnas för varandra utan våra masker. Sorg är fantastiskt på det viset.
Jag och min vän, som bär på en sjukdom vars missvisande namn lika gärna kunde tillhöra en vacker blomma i en subtropisk regnskog - vi tycks båda ha tänkt ganska samtidigt att hoppet kanske är förlorat. Vi finner möjligen aldrig bot på våra sorger och det enda som kan leda oss mot soligare stränder är acceptans. Men hur accepterar man så länge det kanske finns hopp? Vi letar ju ständigt nya utvägar och står därför med varsitt ben i en långdragen reaktionsfas. Som gjutna i betong.
Det där hånfulla hoppet som gör det så svårt att leva under tiden det uteblir. Hopp är bara till nytta när det får sin ärliga och sannolika chans, så jag funderar också på att sluta! För sorgen spelar det egentligen ingen roll om min kära vän har en "no hair day" eller jag en "short hair day", för numera finns "no hope day", och där kan vi stå tillsammans.
Short hair day on a No hope day
.
Jag och min vän, som bär på en sjukdom vars missvisande namn lika gärna kunde tillhöra en vacker blomma i en subtropisk regnskog - vi tycks båda ha tänkt ganska samtidigt att hoppet kanske är förlorat. Vi finner möjligen aldrig bot på våra sorger och det enda som kan leda oss mot soligare stränder är acceptans. Men hur accepterar man så länge det kanske finns hopp? Vi letar ju ständigt nya utvägar och står därför med varsitt ben i en långdragen reaktionsfas. Som gjutna i betong.
Det där hånfulla hoppet som gör det så svårt att leva under tiden det uteblir. Hopp är bara till nytta när det får sin ärliga och sannolika chans, så jag funderar också på att sluta! För sorgen spelar det egentligen ingen roll om min kära vän har en "no hair day" eller jag en "short hair day", för numera finns "no hope day", och där kan vi stå tillsammans.
Short hair day on a No hope day
.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
