Lättad småstadsbo

Livet måste gå vidare, jag har bara glömt varför...

Valborgsmässoafton skall hjälpa mig minnas.
Jag ska bo på hotell i Stora Staden med Kärleken.
Vi ska äta och dricka gott med goda vänner.
Vi ska beställa brunch med flottiga ägg och segstekt bacon.
Vi ska strössla överraskningar vid graven, och den bredvid...
Vi ska leva.

Minnesverktyg

Långt innan mina döttrar föddes och dog läste jag om sorg. Innan min vandring över den vassa IVF-spikmattan. Varför denna vurm för sorg? Kanske skulle det jag läst och lärt behövas en dag?

IVF-helvetet stängde av och nålade fast mig i en ekande tystnad och en övergiven känsla av ensamhet. Mina döttrars död blev därefter den vackraste och mest smärtsamma upplevelsen i mitt nuvarande liv. En grymhet som öppnade hjärtat på vid gavel. Medan sorgen av ofrivillig barnlöshet viskade och isolerade skriker kärleken till Ruth och Astrid med blottad puls.

Det är inte vanligt att tala om sorg men om kärlek. Inte för att kärlekens motsats måste vara sorg. Kärlek ÄR sorg! Även när den är som ljuvast är den smärtsam och skruvad. Tröttsamt oförutsägbar. Så även kärleken till mina döttrar. Vansinnig på alla vis. Kärleken leder mig ofta till tankar om överlevnad och kärleken överlever alltid. Den överlever allt. Men att överleva är inte detsamma som att leva, för livet har stannat och jag finns över.

Den första intensiva smärtan, sedan djup saknad som i vissa fall går över... ibland aldrig.

Att den aldrig går över har inget med ofullkomligt sorgearbete att göra utan med sorgens karaktär. Kan sorgen efter ett förlorat barn någonsin gå över? Kan sorgen efter två?
Jag har gått igenom alla sorgens faser. En gång. Om igen. Två gånger. Om igen.
Utan att få berätta om det stora, mitt stora, skulle det stora packas i trånga lådor och skeppas till Shanghai. Långt, långt bort. Ett land där matlagning oftast utförs av mannen. Det är tyvärr inte mitt land! Utan att få berätta skulle mina döttrar, våra döttrar, andras döttrar, aldrig blivit verkliga för världen.

Vad som skiljer mig från de som inte vill prata om sorg? Inget! För jag vill inte heller men jag måste. Det är måstet som skiljer oss åt. Man tvingas tänka sig en tillvaro utan den man inte kan tänkas vara utan. Finnas mitt i den. Däri ligger tragedin och däri ligger behovet av att synliggöra densamma. Bara att säga deras namn eller höra dem sägas gör verklighet av det ofattbara. "De dödas sätt att finnas till är att bli ihågkomna" (okänd). Närvaro lindrar min sorg. Antingen tror jag ord eller tystnad behövs för att förklara och klara den. Tystnad när orden inte gör någon skillnad och ord när bekräftelsen är behövd. Genom orden blir det svåra mer gemensamt, för jag tror sorg är allmänmänskligt där den följer oss som en hungrig byracka.

" Det är som om vi skulle bli vänner för alltid
på promenaderna av sorg och försäkringar,
i vad det nu kan finnas för vårdhem för själen..."
(Douglas Dunn)

Jag tror minnen är bra verktyg för att hantera sorg. För mig är det så. Minnen av det som var och minnen av det jag fantiserade. För minnena får mig att känna att jag ännu lever. Jag talar gärna om dessa svåråtkomliga minnen för de får mig att leva.

.

När ingenting finns

Att finna sig själv i en stor och ödslig soffa klockan ett natten till tisdag och gråta hejdlöst av saknad. Att sju månader efter det oerhörda sörja med alla porer på kroppen. Jag visste inte att sorgen efter två små barn födda i v 20+6 skulle vara så grym, så ensam och utelämnande. Jag visste inte att jag skulle sitta här, i huset vi alla skulle bo och växa samman, sju månader efter födseln av våra förstfödda och önska att det fanns någon mening.

Jag önskar mig tillbaka till förlossningsrummet för att i samma stund mina döttrar föddes få viska i deras otränade öron att "Jag älskar er förevigt". Berätta om den vagn pappa M sett ut till er och som någon dag senare skulle provköras. Försäkra mig om att det sista på färden skulle vara kärlek. Säga att ni aldrig behöver vara rädda, att vi finns här. Jag önskar mig tillbaka för att få chansen att göra det allra sista en gång till. Hålla, känna, krama, pussa och säga de där orden. Vi hann alldeles för lite, visste ingenting. Jag önskar mig åter till tre små ord i två flickors öron när de ännu var vid medvetande.

Jag gråter och kramar luft. Känner en tom mage under mina händer. Känner tomhet i rummet och alla ytor omkring och jag orkar knappt finnas. Det enda som hörs är surret från en fluga under lampskärmen och jag vill genast rädda liv. Kanske finns flickorna i ljudet av försök till överlevnad, bakom skärmen och flugans vingar? Jag letar, fantiserar, håller mig sysselsatt för stunden, men smärtan är beviset på deras död. Deras död är beviset på min sorg. Inte ens orden jag skriver lindrar när det är som svårast. Sorgeåret ser ut att bli tidernas längsta, bortom 365 dagar, bortom allt.

Jag önskar att sorgeåret var över och jag önskar oss alla tillbaka. Jag önskar jag kunde få bära ett syskon fram i ljuset. Jag önskar det gjorde mindre ont. Jag önskar att mina inlägg gav mer hopp och visade vägen framåt. Jag önskar jag fick berätta hur mycket jag väntade på er, hur mycket jag älskar er. Jag önskar jag hade en rolig överraskning, eller något alls att förkunna. Jag önskar någon kunde försäkra mig om ett lyckligare slut på vår sällsamma saga.

Jag önskar, jag önskar, jag önskar. Det är allt jag gör.
Men tiden är förlorad och Alladins lampa förstörd.

.

Graffiti vid Vänerhavet

Lite småfebrig, krasslig, allergisk och med ett svajande blodsocker i kombination med lågt blodtryck. Ingen bra prognos för en soloutflykt i bil omgiven av 22 våriga plusgrader. Men jag behövde bort och få en känsla av att vara på väg. Jag behövde vara ifred med mina döttrar på neutral mark, slå rot i det grundläggande. Jorden och vattnet. Jag packade bilen full med minnen och mjuka näsdukar och matsäcken med syrlig tonfiskbaguett. Var är man bäst ifred tillsammans med minnen av två döttrar om inte vid vatten!

De storslagna vattenvidderna mötte ett trött knippe människa med utsträckta armar. Det tiotusen-åriga deltalandskapet som andades hemligheter i den disiga solen tycktes komma med uppmaningar: "kom fram, tag plats, jag vill visa dig något..." Sanden blåste sina ljusa korn tvärs över de vågiga dynerna innan de tog plats intill min sloknande kontur. De fäste sig tätt, tätt intill och med ryggen mot varandra byggde jag och sandmassorna ny styrka med blicken fäst mot horisonten. Lyssnade på vågorna från Vänerhavet.













Måsarna slöt upp med hotfulla stämmor, rädda att deras livsverk skulle utsättas för attentat. Lugnade sig sedan i mötet med den sandtäckta milda varelsen vid vassen och återvände till sitt hedersvärda livsuppdrag. Den senaste istiden har repat djupa åldersstreck i hällarna och jag satt mjukt nedsänkt mellan visdom och välvilja. Min nya åldriga vän har 'förhoppning', 'förtroendeingivande' och 'vacker' i sitt namn och jag kände hur hon undrade hur det var fatt, ville lyssna till min saknad. Sandkornen lade sig som pyttiga plåster över skadad hud och fyllde igen mina hål i takt med att skymningen pyste mörker. I sinnet upprepades två namn likt ett mantra: Ruth & Astrid, Ruth & Astrid...namnen rullade ut över sandbäddarna och jag nästan såg två flickor komma till liv vid vattnet. Sandslott som byggdes av flitiga händer, kanaler som grävdes med beslutsamhet. Men jag hörde inga rullande små skratt, kände inga dofter av solvarma barn.










Jag sprayade sandgraffiti över den mjuka ytan och grävde med fingrarna efter det som förlorats, hoppades att flickorna fanns där någonstans i allt det vänliga varma. Ville få fatt i något som varit de. Jag blåste regnbågsfärgade bubblor som rullade över bergen och trillade ner i vattnet. De blänkte ikapp med tårarna som fyllde sötman med salt. Aldrig har jag saknat någon utöver allt förstånd, all begriplighet! Aldrig som nu när önskan nästan blev vår, nästan verklig. Nästan är ingenting. Nästan är ett hån och en bedragare! Jag blåste bubblor som yrde vansinnigt omkring mig för att sedan studsa mot vattnet och upplösas i små oljiga fläckar. Fläckar överallt. Jag den största.










Jag lämnade min vän med löften om att återvända och bygga verkliga sandslott på hennes rygg. Blåsa ivriga bubblor som åter ska kittla hennes yta. Klappas på med små brunbrända händer. Jag vill att hon ska få höra mer om min verklighet, inte min andnödda saknad. Jag vill att solvarma barn ska blanda dofter av lek i strandkanten. Levande, livliga dofter av verklighet.

Där flod möter hav

Jag har alltid fascinerats av att resa. Gärna länge nog för att lära känna ett land och dess folk på djupet. En del resor har varit svaret på tristess, andra har långt ifrån handlat om verklighetsflykt utan verklighetsförankring. Att landa som mig själv i en annan del av världen och se det nya i ljuset av sin egen sol. Efter att Ruth och Astrid dog har lusten till resandet också dött och under IVF-perioden minskade den drastiskt. Mitt senare liv har varit så till bredden fyllt av överraskningar och påtvingad verklighet att resan inåt har tagit udden av självvalda semesteräventyr. De är inte lika intressanta längre, precis som allt annat. När jag hör om resor som gjorts eller ska göras kan jag på min höjd märka av ett litet inombordsligt "jaha". Vi var på väg till Japan när flickorna övade i den sköra magen, istället åkte vi på förlossning med dödligt utfall.

De senaste dagarna har överraskat mig. De har givit mig en glimt av den jag var innan. Jag har läst resemagasin och fantiserat mig och Kärleken upp på tiotusen meters höjd, på väg...vet bara inte om det är bort ifrån eller till? Jag har hört mig säga "vi drar och börjar om", lite på skoj men ändå klart och tydligt. Jag har hört mig själv tänka att "vi skulle kunna passa på att skapa något nytt, något alldeles eget, bara för oss. Där vi kan lära oss njuta igen, vara vi, de vi var." Jag saknar oss! Just nu, mest av allt, är det oss jag vill resa åter till.

Jag läser om vingårdar i Frankrike och alternativa seglatser med handelsfartyg. Jag läser om bilsemester på Kolahalvön och flodpaddling i Swaziland. Regnskogar här och bergsbestigning där. Men ingenstans läser jag om hur man reser tillbaka till svunna tider och återtar redan erövrad mark. Den resa som kommer närmast min längtan och som kunde ta mig närmre mina älskade ser ut att vara Guatemala. Där anordnas "de dödas festival" som namnet till trots är en färgglad högtid där man pyntar kyrkogårdar och flyger hysteriskt stora drakar. Där finns berg med aktiva vulkaner och mellan bergen och skogarna glider två vackra floder. Där kunde jag och kärleken ta skydd hos varandra och söka upp vår längtan. Bortom dramatisk hetta och fuktig tropik kunde vi speja med händerna sammanflätade och varsin högtflygande drake på jakt bland opålitliga molnbäddar, toppar och dalar.

Vi kunde speja mot två kuster, hålla ett öga på en var. Hålla tålmodig utkik mot den smala kust som möter Karibiska havet och den västra mot Stilla Havet. Två floder, två kuster, två försvunna flickor, två hav. Två människor med samma längtan.

Dit vill jag.

.