En helt vanlig torsdags morgon och jag hörde något signalera mellan drömmen som behövde bli drömd och den verkliga väckarsignalen. Jag kunde inte skilja på vilken signal jag skulle vakna till så jag vaknade ändå. Signalen som tillhörde vad som verkade en fjärran telefon var min och personen i andra änden var också min. Min man. Han meddelade stressat att jag kunde sova vidare då det hade brunnit i soprummet intill min arbetsplats och att röken gjorde det omöjligt att arbeta innan saneringen klarats av, på måndag. Kollegan som försökt signalera mig under morgonen gav upp kampen om den drömmande Johburs uppmärksamhet. Message recieved, och jag somnade om.
När jag lyckats med omsomnandet började det ringa i alla möjliga apparater samtidigt. I den rosa drömtelefonen, mobilen, fasta telefonen och väckarklockan. Utanför tutade en båt! Jag gav upp, gick upp och lyssnade av. Inga meddelanden och jag blev ilsk! Här har världens tröttaste Johbur en välförtjänt sovmorgon och de som inkräktar tusenfalt har inget viktigt att meddela! Phfnys! Slängde gummiväckaren från Ikea i väggen och kokade kaffe. Ska man vakna så ska man vakna med besked till ännu en torsdag.
En sådan torsdag som inte lämnar något åt fantasin och som ställer sig i vägen som snubbeltråd framför dörröppningarna. För att göra någon nytta i min tillfälliga arbetslöshet tog jag de tunga kassarna med återvunnen plast, metall och papper med mig ut i hallen. Där hade dörren svullnat av den fuktiga torsdagsluften och jag kom inte ut! Inte på något sätt. Världens alla svordomar till trots. Källarvägen blev min räddning, och min död.
Väl ute i dimman balanserandes på en månadslast flaskor, hämtmatförpackningar, plastbyttor och metallpinaler gick källardörren inte att stänga! Den sista svordomen, ännu hemlig för mänskligt öra, och en kick senare hörde jag bakom ryggen ett ivrigt: "Hallå! Hallå där!" Vem vågade hallåa mig i ryggen och pocka på sådan enerverande uppmärksamhet när mitt viktiga uppdrag höll på att stänga sig ute...inne...ute? Rösten fortsatte: Hallå, är det du som har flyttat in här? Hur trivs ni? Har ni fått barn? Vill ni ha en Metro nästa gång jag har vägarna förbi? Jag brukar promenera förbi och lägga tidningar hos grannarna ibland. Vill ni ha en då kanske? Visst är det ni som fått tvillingar? Grannen intill har skvallrat. Det här är min gamla mamma...
Jag svarade "jaha" och "ja" på allt med tillägget att vi förlorat våra barn.
Utan den där tankepausen som visar när någon tänker till, och med samma jobbiga tonfall fortsätter rösten: Jasså, ja, det var ju tråkigt. Men då är det bara att ta nya tag och kämpa vidare. Sånt är livet. Se bara på min gamla mamma här! Hon är ju gammal nu och det är naturens gång (den förvirrade åldringen vid hennes sida såg genast tyngd och sårad ut). Bara att gå vidare. Jag har jobbat hela mitt liv inom vården. Jag bor några kvarter bort, huset med de blå blomställningarna. Ja, men välkommen då! Jag tar kanske med en tidning nästa gång. Hej.
"Jaha, ja, tack."
I bilens trygga framsäte och med ett tryck på låset brast jag i tusen bitar till ljudet av min rasslande plåtsamling. För svullna dörrar, vansinniga grannar, döda flickor, tung last och en ful jävla torsdag!
.
fredag 27 februari 2009
fredag 20 februari 2009
När konsten att sluta är att sluta
Ska bara...
Kom på att...
Läste...
Hörde...
Visste ni...
Nej, nu!
Ja, ni ser ju själva.
Under tiden sitter Kärleken och väntar. Efter en och annan hård avgrundsdipp skriver han till min tårdränkta arbetsplats:
"...Var inte ensam! Det är du inte. Klart jag förstår, är också där även om jag inte är i samma spår från stationen av helvete och död som har drabbat oss. Jag måste hitta en växel in på ditt spår igen, inte bara köra på dubbelspåret precis bredvid. Jag går hela tiden och tänker på små fötter som springer runt, slår sig och allt. I huset. I trädgården. Hålla i en liten hand på vägen till bussen. Längtar efter att den korta vägen till bussen tar en halvtimme för att lilla handen vill upptäcka allt på vägen dit, tappar vanten, pekar. Vill också ha en familj.
Blir bara så dödsförkrossad, som en gammal romersk vas under en bulldozer, så fort jag befinner mig närmare än 20m till nån som har barn eller en familj. Inom mig finns små demoner som sliter i allt som är jag varje gång jag hör om nån som är gravid i vår omgivning, eller barn vi känner eller såna som väntar det andra, tredje barnet. Känner mig grundlurad och hånad av det som kallar sig liv som skall vara mitt. Orkar inte heller ha det så. Är dessutom skräckslagen inför nästa ivf försök. Vet inte vad jag ska ta mig till om det händer igen. Men det ska jag inte tänka på nu. Börja om nu, från nytt men med historien i bagaget.
När börjar vi?"
Jag börjar när som helst med dig min käre! Måste bara sluta först...
.
Kom på att...
Läste...
Hörde...
Visste ni...
Nej, nu!
Ja, ni ser ju själva.
Under tiden sitter Kärleken och väntar. Efter en och annan hård avgrundsdipp skriver han till min tårdränkta arbetsplats:
"...Var inte ensam! Det är du inte. Klart jag förstår, är också där även om jag inte är i samma spår från stationen av helvete och död som har drabbat oss. Jag måste hitta en växel in på ditt spår igen, inte bara köra på dubbelspåret precis bredvid. Jag går hela tiden och tänker på små fötter som springer runt, slår sig och allt. I huset. I trädgården. Hålla i en liten hand på vägen till bussen. Längtar efter att den korta vägen till bussen tar en halvtimme för att lilla handen vill upptäcka allt på vägen dit, tappar vanten, pekar. Vill också ha en familj.
Blir bara så dödsförkrossad, som en gammal romersk vas under en bulldozer, så fort jag befinner mig närmare än 20m till nån som har barn eller en familj. Inom mig finns små demoner som sliter i allt som är jag varje gång jag hör om nån som är gravid i vår omgivning, eller barn vi känner eller såna som väntar det andra, tredje barnet. Känner mig grundlurad och hånad av det som kallar sig liv som skall vara mitt. Orkar inte heller ha det så. Är dessutom skräckslagen inför nästa ivf försök. Vet inte vad jag ska ta mig till om det händer igen. Men det ska jag inte tänka på nu. Börja om nu, från nytt men med historien i bagaget.
När börjar vi?"
Jag börjar när som helst med dig min käre! Måste bara sluta först...
.
100 gånger om dan
"Kanske är det som min moster sa, att döden ska man handskas med handgripligen, genom att ta i den, känna på stoftet och förstå att det som en gång var en människa nu är något annat.
Tänk om alla kunde få vara med och sitta och vänta in döden. Tänk om det fanns ett dödsrum. Lika väl som det finns ett födelserum. Där man kan få bo med sina anhöriga. En vecka eller två. Den tid som döden behagar vänta på sig när det är så dags. Som ett omvänt förlossningsrum. Rummet skulle ha kokvrå och ett litet kylskåp och en säng.
Under tiden skulle man avsluta, samla ihop och knyta ihop säcken. Ta farväl under värdiga former."
(Östman, Inger: Jag tänker på henne hundra gånger om dan.)
Jag tänker på mina döttrar hundra gånger om dan, och på deras födelserum som blev deras dödsrum. Döden hade gärna fått vänta på sig. Länge nog att få fylla en liten kyl med bebismat eller åtminstone en kanna med kaffe. Men döden lät inte vänta på sig och tvingade till värdigt men för tidigt farväl. Dessa många tankar hundra gånger om dan.
"När dina föräldrar dör, så dör också din barndom. Och din ungdom. Då står du i nästa led. Nu är du någons mor, inte någons barn..." (Östman, Inger)
Om jag ändå fick bli någons mor! När mina döttrar dog, så dog även mitt föräldraskap. Och min framtid. Flickorna gick före i kön. Nu är jag mor till änglar, inte med barn utan obarmhärtigt utan. Men jag är inte längre rädd för döden, rädd att dö. Inte alla har två döttrar att följa i fotspåren när det är dags för andra sidan! Jag vill också veta! Veta hur det känns, hur det blir. Jag dör gärna, men inte nu. Ingenting blir som det någonsin varit. Jag är inte densamma för jag har vunnit något nytt. Nytt utan att för den saken skull vara likvärdigt. För tro mig, jag skulle ge mig själv åt Herr Död om det gav våra döttrar livet. Utan att blinka!
Jag tänker på er hundra gånger om dan...
.
Tänk om alla kunde få vara med och sitta och vänta in döden. Tänk om det fanns ett dödsrum. Lika väl som det finns ett födelserum. Där man kan få bo med sina anhöriga. En vecka eller två. Den tid som döden behagar vänta på sig när det är så dags. Som ett omvänt förlossningsrum. Rummet skulle ha kokvrå och ett litet kylskåp och en säng.
Under tiden skulle man avsluta, samla ihop och knyta ihop säcken. Ta farväl under värdiga former."
(Östman, Inger: Jag tänker på henne hundra gånger om dan.)
Jag tänker på mina döttrar hundra gånger om dan, och på deras födelserum som blev deras dödsrum. Döden hade gärna fått vänta på sig. Länge nog att få fylla en liten kyl med bebismat eller åtminstone en kanna med kaffe. Men döden lät inte vänta på sig och tvingade till värdigt men för tidigt farväl. Dessa många tankar hundra gånger om dan.
"När dina föräldrar dör, så dör också din barndom. Och din ungdom. Då står du i nästa led. Nu är du någons mor, inte någons barn..." (Östman, Inger)
Om jag ändå fick bli någons mor! När mina döttrar dog, så dog även mitt föräldraskap. Och min framtid. Flickorna gick före i kön. Nu är jag mor till änglar, inte med barn utan obarmhärtigt utan. Men jag är inte längre rädd för döden, rädd att dö. Inte alla har två döttrar att följa i fotspåren när det är dags för andra sidan! Jag vill också veta! Veta hur det känns, hur det blir. Jag dör gärna, men inte nu. Ingenting blir som det någonsin varit. Jag är inte densamma för jag har vunnit något nytt. Nytt utan att för den saken skull vara likvärdigt. För tro mig, jag skulle ge mig själv åt Herr Död om det gav våra döttrar livet. Utan att blinka!
Jag tänker på er hundra gånger om dan...
.
När konsten att vila är att sluta
Min frånvaro här är bara delvis självvald. Jag kan inte hjälpa att bredbandet dröjer, inte heller att orken tagit slut. Jag rår inte över att sorgen tagit ut sin rätt och skickar hälsovådliga signaler genom kroppen. Ber mig sluta med allt. Jag rår inte på att saknaden efter döttrarna och drömmen om liv slår mig blå, att jobbet måste jobbas, magisteruppsatsen skrivas, hemmet renoveras, samtal ringas, livsviktiga beslut om framtiden tas eller att jag måste förhålla mig till en livstid med Diabetes Mellitus, en sjukdom som pockar på en helt ny livsstil. Jag har Kärleken vid min sida och vi måste lära oss tända nya lågor, tillsammans! Det duger inte med närvaro på håll. Så jag väljer att inte skriva om jag inget har att berätta eller om orken uteblir. Eller när bloggen blir en påflugen bekant som inte vågar vara själv.
Svårt att andas
Ont i bröstet
Sömnlös
Orkeslös
Gråtmild
Överkänslig
Irriterad
Handlingsförlamad
Glömsk
Idélös
Beslutslös
Orolig
And it goes on...
Ni förstår redan att jag drabbats av utmattning och att jag måste skala bort en del "måsten" men även ett och annat nöje. Jag har bestämt mig för att låta bloggen vila trots min kärlek till skrivandet. Kärlek är inte sällan hälsovådlig. Jag har tröttnat på den sorgfyllda tillvaron hemma hos mig, som spiller över i allt jag gör. Något som bara ska bli ett kort inlägg blir till helkvällar framför datorn. Jag kommer på nya infallsvinklar, läser hos medsystrar och bröder, engagerar mig, kommenterar, ännu fler idéer, gråter, fnissar, tappar taget och kan bara inte sluta! Men ibland orkar man inte engagera sig hur mycket man än skulle vilja. Det är då det är dags att göra motsatsen. Så jag slutar på obestämd tid, om en liten liten stund...
.
Svårt att andas
Ont i bröstet
Sömnlös
Orkeslös
Gråtmild
Överkänslig
Irriterad
Handlingsförlamad
Glömsk
Idélös
Beslutslös
Orolig
And it goes on...
Ni förstår redan att jag drabbats av utmattning och att jag måste skala bort en del "måsten" men även ett och annat nöje. Jag har bestämt mig för att låta bloggen vila trots min kärlek till skrivandet. Kärlek är inte sällan hälsovådlig. Jag har tröttnat på den sorgfyllda tillvaron hemma hos mig, som spiller över i allt jag gör. Något som bara ska bli ett kort inlägg blir till helkvällar framför datorn. Jag kommer på nya infallsvinklar, läser hos medsystrar och bröder, engagerar mig, kommenterar, ännu fler idéer, gråter, fnissar, tappar taget och kan bara inte sluta! Men ibland orkar man inte engagera sig hur mycket man än skulle vilja. Det är då det är dags att göra motsatsen. Så jag slutar på obestämd tid, om en liten liten stund...
.
Zeppelinare
En enslig och uttjänt ljusslinga med fem fungerande lampor kring en lika uttjänt och gles enbuske. Intill stentrappan med för höga räcken och hal senvintersnö på stegen. Jag finns i den bilden. Men jag är knappast slingan av ljus som fortfarande lyser. Jag är knappast den enträget barrande enen som fortsätter leva. Jag är luften däremellan. Bara luft, som sällan andas. Jag fryser till is och lägger mig farligt under obarmhärtiga skosulor. De trampar stenhårt över min hala uppenbarelse. Jag måste lära mig andas igen och ta mig fram i en luftburen farkost som lättar från marken ibland. Som gör att jag är mindre utsatt. Lyfta, sväva, landa. Åtminstone ibland!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
