Varföralltgåråtpipan

Jag ville låta M vara lycklig en stund till. Sedan:

Älskade!

Jag tror vi måste glömma vår lilla Glott...

Igår kväll kände jag mig inte gravid längre, det var så påtagligt. Och imorse såg jag blodet. Det kommer en del. Magen är platt och kroppen känns som vanligt. Trodde inte jag skulle palla att jobba, men jag är här och det går. Ledsen såklart, och förbannad, börjar bli van...

Ledsen att göra dig ledsen min käre. Vill att du ska vara lycklig. Tror det är något fel på mig, invändigt. Kanske vill någon av de två gluttarna i frysen stanna...men tror ingenting just nu.
Vill bara göra, inte känna. Svårt.

Varm kram till dig min finaste! Lite vin ikväll? Och kattlek och gos...

Din J

Svar från ledsen och därmed sarkastisk M:

Älskade!

Vi är vana. Är vi? Jobbigt. Men så är det, vi vet hur sånt går till. Vi klarar uppenbarligen av det. Sagt av de som inte har en aning.

Det har inget med dig att göra, sånt händer, som folk säger. Ibland funkar det, ibland inte. Det kanske är så att av 1'000 födslar så krävs 200'000 missfall. Bara att ingen registrerar det. Inte så vanligt att barn föds, så kanske det är? Födseln är ett undantag.

Är du säker?

Har du möjlighet att gå förbi apoteket kanske? Köpa ett test? ifall ifall?
Så fixar jag vin, ifall ifall.

Ta det lugnt, det blir bra. Vi har två kvar, därefter ett försök till, om vi orkar. Vad vet jag. inte mycket just nu.

Ses ikväll
Superkramar
Din M

Jag:

Blev så ledsen förut. Fina Melissa ringde när jag stod i lånedisken och undrade hur det var med mig och så bara brast det. Masken jag satte på imorse. Satt på toa och hulkade...behövde det. Känner mig alltid lika lurad, antar att du också.

Vill vara hemma med dig i helgen. Skriva på bloggen. Kolla nya glasögon till dig. Köpa många nya lekisar till kissarna och kanske måla stolar. Vad vet jag. Pratade med en vänlig kattexpert igår. Hon gav mängder med tips som jag ska berätta om i helgen...

Ledsna Kramen!
J

Kärleken:

Ja, lurad och hånad av livet och alla andra, har jag känt ett tag.

T o m när man ligger på marken och fått sin andra omgång med sparkar kommer det fler sparkar, en efter en, oupphörligt, som ett urverk. Till slut får man väl vänja sig och kalla det för liv. Som om nån gick med en dygnet runt och slog en hela tiden. "Ja, det här är min pryglare. Har inte du en?", kan man säga till folk.

Vi är hemma. Koncentrerar oss på kissarna.
Vi kan köpa vin imorgon annars. Har ju alltid den däriga Bristol Cream som B skulle få. Det blir nog inte av på ett tag att se henne. Det finns inte tillräckligt med timmar på dygnet.

Uppgivna kramar. Undrande 'varförgåralltåtpipan' känslor.

Din M

---

Nej, Glottis fick aldrig bli mer än Glottis. H*n finns inte mer än som sipprande blod och ledsna tårar. Vi är ett övergivet kråkslott på en ofruktsam slätt. Jag är ledsen men också glad att ni, vackra läsare, lät oss veta er glädje för vår kortvariga lycka. Sann och intensiv. Rörd till tårar.

Jag har de bästa av kollegor och därför kunde jag jobba idag. Tacksam för det, och för katterna som tröstar förbehållslöst. Mellan plus och minus rämnar en hel värld. Jag undrar var skammen kommer ifrån? Vi var glada och lät världen veta. Vi trodde och såg en framtid.

Alltid på fel sida procenttalet...j-a tjuvar!

.

Mitt hjärtas förlorade slag

Jag kör händerna i jackfickor fulla av fjolårs-ludd. De fungerar som vantar ikväll och jag ska bara vara borta en stund, en väldigt lång stund. Det har fallit vinter över markerna och jag beträder dem varligt, för täcket är skört och i bomullsvitt. Mina tunna skor är blinda. De träder där de träda vill, förblindade av och förundrade över kontrasten mellan vitan inunder och det kolsvarta höljet. Stillheten där jag tar fart uppför Kulan mot de två tjärnen är öronbedövande och jag tar mig om hörseln. Händerna blir kalla.

Det är mörkt. Det är olidligt tyst. Det är glitter från mångulan. Kallt uppför Kulan. Det är namnet på en livsfarlig pulkbacke. Den var is på lager av is och branten lutade 90 grader, minst! Den slutade i en livsfarlig krök som gjorde att alla modiga barn önskade krokar till armar för att stoppa farten och i fantasin rädda livet. Det var aldrig någon som dog i den där svängen, säger de. Jag får snabbt fäste och tar mig fram och uppför i snörävens fart där jag minns.

Jag vet var jag måste för att se dem. Jag vadar i snö över isen på tjärnen. Vinden som knivar mot kinden. Ett av tjärnen har jag passerat och det andra är avverkat till mitten. Jag stannar i ett kryss av klar is. Den sprack som av ett pistolskott under ytan, en rekyl från den svarta dyn under spegeln. Plötsligt. Jag stannar. Andas. Rök. Det luktar krut. Raketrester från en glittrig nyårsnatt. Snart måste jag våga mig över sprickor och genom rök, för jag ska vara borta en lång stund bortom isen.

I skogen styr jag min darriga skepnad genom granris och dofter av kåda. Jag slår mot stora stympade lämningar av träd med hundra år på nacken. De vill mig inget ont men jag slår mig lik förbannat. Och jag fryser. Luddet mellan fingrarna har blivit grus och fickorna grustag. Jag blöder mig fram i den svarta skogen utan puls. Jag är rädd och har så alltid varit. Är man rädd gör pulsen ingen nytta och jag är därför pulslös. Skrämd utan hjärtslag, men jag lever som på nåder. Jag är blind av köld och ögonen gör ingen nytta. De tittar och letar genom ett galler av kristaller. Ibland har jag önskat att man kunde dö i den där svängen.

De ligger där jag lämnade dem, och borta har jag varit länge. Men de ligger där. Kilar av brun sly och mossa bildar ingången till grytet där jag tappade eller lade dem. Jag minns inte längre och de är inte riktigt mina för tappat är tappat och bytt är bytt. Kommer aldrig igen. Men jag ser dem i mitt halvblinda tillstånd. Små. Runda. Skälvande frostnupna knoppar i purpur. Två slag bort. Kylan har gjort glas av mina fingrar, som gått i kras mot skogen och jag önskar mig Kulans armkrok för att greppa. Men önskan är bortom att vara en önskan. Den blev och blir aldrig min, och visst var det väl någon som dog i den där svängen?

Jag vill hålla kvar det som fattas mig, men tappade fingrar av glas är allt jag har när jag finner mitt hjärtas förlorade slag.

(Som det kan bli när en mamma saknar sina döda barn, är rädd för livet, och när sorgen sveper över och genom henne på väg från jobbet i den första kalla vinternatten. Glottis är för liten för att trösta...om han ens finns kvar.)
.

Vem är Glottis?

Någonstans i mitten av vår IVF-mardröm, när vi förlorat det första modiga hoppet och satt apatiska och grälsjuka om kvällarna. När vi aktivt dragit oss undan vår omvärld för att alls orka överleva den ofrivilliga avundsjukan och de repeterade besvikelserna, och när vi hade tappat lusten för nästan allt. Våra vänner och bekantas första barn hade gjort storslagna och okomplicerade entréer och vår barnlöshet började bli en livsstil. En som kanske alltid skulle vara det. Naiviteten hade runnit ut över golven där den hånlog sitt påklistrade smil mellan tiljorna. Visst kunde vi fortsätta gå på krogen och bli fulla, om vi bara hade velat! Men vi ville bli familj och vi levde det livet tillsammans med alla fantiserade obarn. Någonstans där fann vi Glottis!

Jag hade visserligen sett honom tidigare hemma hos bror, men aldrig upplevt honom tillsammans med Kärleken och aldrig i en lika svårmodig situation som den efter alla fruktlösa återföringar och evighetslånga väntan och längtan. Inte många förstod den där sorgen. Heller.

Som jag minns honom var Glottis rund nog att fylla ett garage och högljudd nog att överrösta Askersunds manskör. En gul bilälskande demon. Han var snäll och lite besvärlig. Glottis var en skön karaktär i ett äventyrsspel som spelades hos Familjen Saknad de där mörkaste kvällarna. När inget ljus i världen kunde styra blicken från barnrelaterade orättvisor, då spelade vi oss glömska. Då grälade vi inte, skrattade ibland. I den där trånga hallen med den höga bokhyllan till vänster om de två hårda pinnstolarna framför databordet i hörnet. Där spelades Grim Fandango när andra vyssjade sina nyammade kärleksbebisar trötta. Jag med sur önskemjölk i tuttarna.

Som rättvisetänkande lieman i aztekernas dödsrike fann vi oss fram i en film-noir av korruption, bedragare och mördare på De Dödas Dag, för att göra rätt av fel bland alla döda återvändare. Med Glottis som bullrig och ständig följeslagare. Det var Glottis då, innan två döttrars död och innan livet efter döden blev en verklighet för två pölar till mamma och pappa. Nu är Glottis en blastocyst på många hundra celler, och en del av både då och nu. H*n är på riktigt och ska med turens hjälp förvandlas till någon vi ännu ej vet namnet på.

För nuvarande är h*n Glottis då smeknamnet får oss att le och minnas livsviktiga skratt. H*n finns och h*n lever. Ännu.

Ute faller den första snön.

.

J som i Jokkmokk

Sömnlös och med Glottis i tanken och magen, tar jag mig an en liten utmaning funnen hos Paprika:

"Reglerna är enkla (?): Varje svar måste börja på första bokstaven i ditt namn, och det är inte tillåtet att hitta på egna ord. Du får inte skriva samma svar två gånger eller svara likadant som personen som utmanat dig (om era namn råkar börja på samma bokstav), och du får bara ange ditt namn som svar på fråga ett."

1. Vad heter du? Johbur
2. Ett ord på fyra bokstäver: Jobb
3. Flicknamn: Justina
4. Pojknamn: Jocke
5. Yrke: Justitieminister
6. Färg: Jade-grön
7. Klädesplagg: Jeans
8. Maträtt: Julskinka
9. Sak i badrummet: Jod-flaska
10. Plats/stad: Jokkmokk
11. En orsak att vara sen: Jordskred
12. Något man skriker: Jävla skitväder!
13. Film: Jagad
14. Något man dricker: Juice
15. Band: Jonas brothers
16. Djur: Jättepanda
17. Gatunamn: Jaktmästargatan
18. Bil: Jaguar
19. Sång: Jag vill ha en egen måne
20. Aktivitet med fler än en deltagare: Julshopping

Passar också vidare…

.

Glottis

Vi har haft kissfest i en vecka med avslutning idag!

Tre av fyra tillförlitliga graviditetstest har visat plus, först svagt, sen starkare och nu starkast.

För sju dagar sedan var jag mer än vanligt uttråkad av morgonbestyren och tänkte "what the heck, jag testar"! Inget ovanligt i rutan, men spännande så länge morgonvätskan tog sig tiden att genomsyra resultatfönstret. Dagen efter syntes det blå strecket, det vertikala, just det streck man vill se när man längtar barn! Jag fick vinkla och vrida i samspel med ljuset för att upptäcka linjen som snart blev starkare. Jag tänkte att ett plus är ett plus är ett plus och idag ska jag vara glad.

Jag har nog vetat om graviditeten sedan natten efter återföring. Jag vaknade kl tre och kände mig sjuk. Riktigt sjuk. Jag hostade långt ned i lungorna, var febrig och tänkte att "svininfluensan har kommit för att ta mig..." På morgonen vaknade jag mer eller mindre kry! Jag kom ihåg att läkaren vid återföring nämnde att blastocysten, om den ville fästa, skulle göra det inom det närmsta dygnet. Jag minns också min lusläsartid inne på Familjeliv, med stora ögon på trådar som handlade om tidiga graviditetstecken. Där läste jag om några vars första symptom var en överväldigande sjukdomskänsla som gick över lika snabbt som den kom över dem, och att det hände sig i infästningsstadiet.

Dagen därpå svullnade magen. Jeansen gick, och går ännu, inte att knäppa. Precis som med Ruth och Astrid och en gång innan dess, före ett mycket tidigt missfall. Den blir som fylld med en extra uppsättning tarmar som bubblar runt och spänner. Lika obehagligt som det låter. Och humöret det arma! Min ilska och irritation har gått över gränsen till det uthärdliga. Även det ett sorts tecken. Annars som vanligt.

Rabies + svininfluensa + extra uppsättning tarmar
= gravid Johbur!

Nu vill jag varna för starka bilder. Ni som av humana anledningar har svårt att glädjas åt andras graviditeter. Ni som avundsjukt tycker jag kommit lätt undan då ni väntat och kämpat längre, precis som jag har känt ibland. Ni som avskyr bilder på andras plusstickor och gravidmagar, precis som jag. Ni bör sluta här!

Jag publicerar dem då jag ångrar alla uteblivna foton från tiden med Ruth och Astrid i magen, från en graviditet vars symptom gjorde mig orörlig och därför osynlig för omvärlden. Jag vill att min växande glädje ska få synas, för om den slutar växa skulle jag ångra alla osynliga bevis för omvärlden på dess magiska existens.

Vi kallar hennom Glottis!

Plus nr 1, test nr 2 den 27/10









Plus nr 2, test nr 3 den 31/10









Plus nr 3, test nr 4, officiell testdag 1/11









Innehåll: Glottis












Vilken resa! Glad, trött och rädd.