Flickornas far

Flickornas far är av otålig natur. Lite av ett släktdrag...

När han smakat på den ugnsbakade benfyllda lördagsfisken antog han ett mystiskt uttryck och idisslade än hit och än dit. Försvann ur samtalet och suckade här, pustade där. Rusade snart iväg och muttade "Nä, det här går inte!", med munnen full av ben.

Snart därefter blev han arg på radiosporten som verkade hindra "Allt om melodifestivalen" i P4. Vi har som tradition att skåda finalspektaklet tillsammans med familjen Storebror & Co och det brukar bli rejält festligt. Därför krävs lite förberedelse för att inte verka blasé. Nej, flickornas far är långt ifrån matcho och grabb, han är en riktig man! Han har ingen aning om vem Johan Pettersson inom vilken sportgren är men han kan laga benspäckade fiskfiléer som ingen annan, han kan vara mjukare än soffkuddarna och han kan älska sina flickor trots att han inte riktigt orkar med allt det jobbiga deras död fört med sig. Han ser aldrig slutet på en film (zzz) , han är uppe i ottan och väntar otåligt på sin morgontrötta fru och han spelar smäktande pianostycken för sina vackra änglar.

Vi började lördagskvällen med prat om sport som inkräktar i allt, och om "allt" som måste stå över i väntan på att sporten gjort sitt. Där är vi överens. Vi började prata om sport som om det vore en sorts religion, och vi började prata om religion som meningen i livet för många. Där hände det något med samspelet! Vi tog vägen förbi religion och fotboll och slöt in på utomjordsliga banor, helikopterfärder och spöken i garderoben. Allt medan pappa M blev mer och mer frustrerad. Händerna för ansiktet och med en snabb rörelse konstaterade han att: "Du förstår ju inte alls vad jag menar!!!" Jag konstaterade lika snabbt motsatsen. Med en snabb skiss som möjlig förklaring förstår jag fortfarande inte och undrar om han?















Räddningen från ett tvättäkta gräl blev Rumäniens 4:e placering i Eurovision Song Contest 2006 (Sverige nr 5): Mihai Traistariu med Tornerò. En schlagerfavorit, och nu talar jag i schlagertungor! Den engelska titeln lyder "I´ll come back", men helst inte till ikväll...

.

Barn hela dan

Vi målar rum på övervåningen och på den skrålande färgkladdiga radion pratas det barn, det har pratats barn hela dagen i den!

Först handlade det om en tragisk familj där mamman som vunnit en vårdnadstvist, vinnare av ensam vårdnad om tre barn, utropar: "Ens barn är ens lycka, och jag vet inte vad jag skulle göra utan dem!!!" Detta säger hon samtidigt som vi får höra den uppgivna pappan som inte fått träffa sina två yngsta barn på sex hela år. Vem som ljuger eller talar sanning är omöjligt att avslöja, men som vanligt i vårdnadstvister har mamman mer rätt att vårda det som är gemensamt än mannen, trots att han är precis lika mycket förälder...
Jag hoppas för alla inblandade att mammans version är den som stämmer, om inte hoppas jag att hon inventerar sina ord och förstår att pappan inte heller borde veta vad han ska göra utan sina barn.

Vidare tänker jag på att hennes uttalande ter sig självklart för lyssnande familjer. Det konstiga är att för vissa av dessa familjer är inte min sorg över uteblivna träffar med mina barn lika självklar. För samma familjer handlar mitt mörker om "missfall" och "nya försök". Jag kommer ständigt åter till frågan om varför sorgen efter barn, födda och förlorade i graviditetens mitt, före eller efter, måste förminskas och bortförklaras i termer av "natur". Så fort naturen kommer på tal måste känslor skuffas undan. Jag kan inte förstå det! Och ännu mindre när förminskningen skapas av föräldrar som lever med levande barn. Föräldrar som borde förstå vad kärleken till ett barn handlar om, kärleken till två...

Nyss handlade det om branden på Scandinavian Star utifrån anhöriggruppers upplevelse av katastrofen. Betoningen ligger på en norsk fars berättelse om tiden innan och hur han och frun "skulle ha barn" just då, följt av prat om norske barnesager...jag ställer mig osäker och skeptisk till inslaget av melodiösa "tomtar och troll" i samband med att 159 passagerare omkom. Men den självklara familjebilden framstod tydlig och jag anar att det var en snyfthistoria med hög igenkänningsfaktor som skulle gestaltas.

Sedan "Dubbelt så kul med tvillingträff" på Familjeliv, där jag inte tittat in på väldigt länge. Där gick hjärtat sönder till tonerna av Robert Miles och den för dagen mer eller mindre passande 5-miljonerssuccén Children. Jag känner ögonen på mig var jag än tittar och jag känner mig utanför, inifrån och ut. Jag är inte välkommen på tvillingträff trots att jag är mamma till ett par, jag kan inte självklart minnas att "vi skulle ha barn" innan katastrofen och jag kan inte få den äran att vårdnadstvista med flickornas underbara pappa.

I mörkret från mina egna ögonlock blir "familjelycka" något relativt och egenkonstruerat, i mörkret från andras blir den självklar och allmängiltig. Mina barn är även min lycka och jag vet inte vad jag ska göra utan dem. Visst är det konstigt?

.

Mrs Tristess och äggröran

Det luteiniserande hormonet stegras inom 24-36 timmar innan äggstocken släpper sitt eller sina ägg, samma dag som stegringen påvisas har jag störst möjlighet att bli gravid. Det finns små digitaliserade apparater som visar mig det. Visst är det fantastiskt!

Jag har tappat räkningen på hur många svettiga kronor jag brukat på dessa dyra stegringspåvisare. Istället för en bok eller ny tröja, ett ägglossningstest! Månad efter år efter vad som känns som en livstid har de följt oss på vägen mot en ännu osäker framtid. Jag har lärt känna min normala cykellängd, kissat snett, glömt av, haft sönder och köpt nytt. Testen är de enda som inte svikit i min vardag, eller rättare sagt gjort den till en sådan.

Jag tycker fortfarande att det är fantastiskt hur den mänskliga kroppen fungerar (ibland mindre bra) och att det dessutom finns hjälpmedel som påvisar (o)funktionen. I brist på de plus jag önskat i fönstren på de lika många men något billigare graviditetstesten (olycka är lönsamt), har jag fått vad som liknat lyckokänslor när testsymbolen slutat blinka och visat blått med litet ägg i mitten. Jag ägglossar friskt och med glans! Underligt hur något så litet kan te sig så stort och märkvärdigt i brist på annat. Testen ger därtill en välbehövlig semester från övrigt ofrivilligt-levande-barnlöshets-bryderi.

Tag av hylsan
Sätt ihop delar
Utför test, live eller i mugg
Vänta
Vänta
Vänta
Fortsätt hålla uppsugningsdelen nedåt eller plant ( här kommer oftast funderingar kring vad som egentligen kan hända i lodrät position?)
Vänta
Om testsymbolen inte börjar blinka, se F6 i Frågor & Svar (jag läser och letar samt kastar ett öga på Error 16 till 19, finner inget passande svar)
Vänta
Se resultat
Om LH-stegring ej påvisats, testa igen vid samma tidpunkt nästa dag (en förpackning räcker sällan)

Hela jag blinkar error när jag som mest fruktsam och ivrig inser att jag inte behöver testa mer. Tomt i alla fönster jag helst vill fylla med plus feta som kraftledningar. Men jag testar. Det är häftigt att Johbur-kroppen fungerar och det är stort att Johbur-psyket satt siktet mot...något. Mina mest fruktsamma dagar tornar upp sig på den gråblåsiga himlen. De viker inte undan ens i stormens öga. Jag testar för att jag hör att mirakelgraviditeter sker och jag testar för att jag tror att det kan handla om oss. Jag testar för att jag är uttråkad, men Mrs Tristess kräver sin lön.

Jag undrar i testande stund om det går att skapa något vackert av hundra blå-lila äggkartonger?

.

Maj-firande med inslag av änglar och troll.

Småpyssel på småtimmarna med vännernas kluriga 12-åring.

Med stadigt sällskap på stadens välbekanta gator.

Kärleks-latte

Jordiga fingrar, tåriga ögon.

Fjärilsvakt till änglarna.

Hälsningar till 'Grabbarna i graven bredvid'

2 st stammade 2 meter höga Trollhasselträd, inköpta vid flickornas kyrkogård, mellan oss i bilen. Trassligt kan jag lova! Skall varsamt planteras i vår snåriga Trollträdgård tillsammans med jord från graven. Familjens vindlande lyckoträd! Symboliskt så det förslår, men vad gör man inte för två döda älsklingar vars grav ligger på avlägset avstånd.

Små trollungar...

.

Blottaren Azrael

Den lättade småstadsbon slapp påhälsning av Döden under valborgshelgen i storstaden, det hade prognoserna lovat. Ljungskile på blåslängds avstånd. Det firades med mysigt umgänge, gravpyssel och en gnutta småtrevlig baksmälla på en fluffig hotellkudde. Men, jag lägger sällan undan garden länge för med Döden vet man inte när nästa sådd ska skördas med den stora lien som alltid är slipad och beredd under slängkappan. En evigt huvklädd ensamvandrare med mycket små kroppsliga tillgångar. Kanske är det därför han har ett sådant behov att överraskande dra undan kappan och visa sitt vassa substitut?

Det har visat sig vara en myt att blottare är ofarliga. De är enormt ensamma, förvisade och skruvade individer som är allt annat än skygga och rädda att närma sig, inbegripet kroppskontakt mot vuxna och barn. Studier visar att många grova våldtäktsmän och mördare debuterar som blottare då de ofta går igång på smärta, masochism och sadism. Blottare får i dagsläget böter som påföljd.

Jag ser ibland på Döden som en blottare som borde fått strängare straff, en psykopat som gått till randen av vad grymhet har att bjuda. Jag är inte rädd för döden som sådan, när jag väl är död. När blottaren gjort sitt med lien och jag har passerat förbi. Jag är egentligen inte rädd för honom heller utan ser mest fram emot att bjuda på ett hånskratt rakt i ynkedomen, ge honom segt motstånd och sedan låta honom göra det han måste för att jag äntligen ska få veta det mina döttrar redan vet. Vad efterlivet har att bjuda.

Jag har både sett, undvikit och konfronterat 9 livs levande blottare i tron att de var ofarliga. Jag har stått på bara en ofrivillig halvmeter från sorgliga ynkedomar. Att jag levt i tron på en myt visade sig i nr 10 som handgripligen gjorde oförlåtliga närmanden på mina älskade. Den sedan länge luttrade blottaren, a.k.a Liemannen, Azrael, Dödsängeln, som med slipad klinga gick över gränsen till det som går att möta med ett hånskratt. Han tog slutgiltig kroppskontakt med mina barn och fick inte ens böta...

.