Jag är förföljd! På vippen att jag ringer ett akutnummer. Den dyker upp som gubben i lådan och kränker mig, drar tag i hjärtat, mobbar sönder och hånar min ihåliga mage. I headern på min privatmail, när jag kollar filmrecensioner, söker på sökmotorer...Den vet givetvis inte att den gör mig allt detta. Om den så gjorde vore den elak och om den var elak skulle den ha ett smutsigt samvete. Den är fullständigt samvetslös.
Min förföljare blottar sig utan att jag hinner sänka ögonlocken, visar sig i sin fulla skrud och jag får spyreflexer och andas som fisken på land. Den där lilla som inte går att äta och kastas för snabbt och hårt tillbaka i sjön. Mister andningsreflexen med långsam död till följd.
Bilden på teststickan (flera dussin avverkade) blinkar till och snabbt framträder det magiska plusset (andra förunnat): "Det är aldrig för sent att skaffa If Gravidförsäkring...Börjar gälla direkt."
Var var denna plåga när jag som bäst behövde den?
.
lördag 4 april 2009
fredag 3 april 2009
Likgiltig
Jennifer Aniston är djupt olycklig för att hon är "för tjock"! Det fick jag höra på radion idag. Jag inser genast att i jämförelse med min egen olycka är hennes värre! En yta utan dess like, eller snarast en yta som gör lik av bäraren.
Endast lik är gott nog för vissa.
Själv har jag två.
Jag blev plötsligt stolt över min olycka.
Endast lik är gott nog för vissa.
Själv har jag två.
Jag blev plötsligt stolt över min olycka.
Memento mori
Det ligger något laddat i att visa bilder på de vackra två. Är inte på det klara med varför ännu. Kanske handlar det om en änglamammas enda sätt att beskydda sina änglar. Kan inte skydda mer än mot främmande blickar på varsamt tagna foton. Akta de små uppenbarelserna från ovänligt vassa ögon. Tror väl inte att dessa rör sig här inne, men om. Den här cybervärlden är inte att lita på och äckel som utnyttjar det som utnyttjas kan ges möjlighet att härja nästan fritt på heliga domäner. Vill inte ge dem en chans att utnyttja, speciellt inte mina barn!
Kanske gör jag det inte då jag tycker att de borde få ett ord med i leken. Välja själva om de vill synas för allmänheten. Nu kan små spöken inte välja, men jag kan välja för dem och tar därför det säkra före det osäkra. Kanske är jag bara nojig. Den enklaste förklaringen på bristen av bildbevis lyder så. Galen av sorg så till den grad att jag börjat tro på icke befintliga konspirationsteorier med siktet inställt på mig och döttrarna. Jag vet egentligen inte vad det beror på, alltså får det bero.
Jag kan visa bilder på ultraljud (levande bevis) och kista, grav och en sörjande Johbur, resten av de vackra bilderna på våra döda Ruth och Astrid får bara vänner se, om de vill. Då visar jag glatt och gärna det för mig vackraste. Mängder av detaljerade bilder! Jag förstår att många tycker det är svårt att se döda människor. De döda är särdeles dåliga på att agera annat än just döda och de påminner oss om livets bräcklighet. Små avlidna barn i synnerhet.
Jag minns från mina extraknäck inom vården att jag tvekade i stegen innan jag besökte de rum som hyste en avliden åldring. Jag tvekade men ville ta farväl av de människor jag mött och som lämnat avtryck hos mig. Jag steg med vördnad fram, lade en slät pulserande hand på en rynkig kall och viskade några valda ord på vägen. Jag brukade stå blickstilla efteråt, betraktande och känna in det lugn de avlidna visade i sina sista ansiktsuttryck, tycka det var vackert. Sorgligt vackert. Jag skapade en värdig sista bild för mitt inre. Så vill jag att de som vilar sin blick på flickorna ska uppleva det. Vackert och fridfullt. Men det är svårt att titta på liv som slutat leva, knappt börjat, det förstår jag.
Jag minns också en film som kommit att betyda mycket. Den första film jag och Kärleken såg när vi pirrigt rörde varandras händer. Förbjuden lycka. Jag var redan upptagen, inte han. Biljetten ligger kvar i sin plånboksficka. Att den var bra registrerade jag först andra gången den sågs på dvd. En oförutsägbar spökhistoria som skrämde skiten ur mig på ett ljuvligt sätt. Ni har säkert också sett The Others både en och flera gånger och förstår vad jag talar om. Någonstans i filmen hittas "The book of the dead" med fotografier på döda barn och familjer, arrangerade som om de levde. Jag fick kalla kårar och minns att jag undrade vem som skulle vilja ha ett sådant album hemma, och ännu värre visa!
Jag glömde att dessa böcker fungerade som minnesgömma för de som levt men förlorats, särskilt för föräldrar som mist sina barn och vars bild skulle bli det enda minnet som fanns kvar av den första lyckan. En "post-mortem" eller "memento mori" som bilden också kallades. Jag glömde men fick snart besök av det livsviktiga värdet i dessa bilder. Som filmens "tagline" lyder: "Sooner or later, they will find you."
Kanske omvärderar jag så småningom valet att inte visa mina flickor på bloggen, för när det kommer till kritan tycker jag det är modigt och vackert och mycket lärorikt när med-änglaföräldrar visar stolta bilder på sina förlorade barn. Vackert. Fridfullt. Oändligt sorgligt. Jag är inte lika bra på att visa hur vacker döden kan se ut. Jag är dödligt överbeskyddande.
Kanske gör jag det inte då jag tycker att de borde få ett ord med i leken. Välja själva om de vill synas för allmänheten. Nu kan små spöken inte välja, men jag kan välja för dem och tar därför det säkra före det osäkra. Kanske är jag bara nojig. Den enklaste förklaringen på bristen av bildbevis lyder så. Galen av sorg så till den grad att jag börjat tro på icke befintliga konspirationsteorier med siktet inställt på mig och döttrarna. Jag vet egentligen inte vad det beror på, alltså får det bero.
Jag kan visa bilder på ultraljud (levande bevis) och kista, grav och en sörjande Johbur, resten av de vackra bilderna på våra döda Ruth och Astrid får bara vänner se, om de vill. Då visar jag glatt och gärna det för mig vackraste. Mängder av detaljerade bilder! Jag förstår att många tycker det är svårt att se döda människor. De döda är särdeles dåliga på att agera annat än just döda och de påminner oss om livets bräcklighet. Små avlidna barn i synnerhet.
Jag minns från mina extraknäck inom vården att jag tvekade i stegen innan jag besökte de rum som hyste en avliden åldring. Jag tvekade men ville ta farväl av de människor jag mött och som lämnat avtryck hos mig. Jag steg med vördnad fram, lade en slät pulserande hand på en rynkig kall och viskade några valda ord på vägen. Jag brukade stå blickstilla efteråt, betraktande och känna in det lugn de avlidna visade i sina sista ansiktsuttryck, tycka det var vackert. Sorgligt vackert. Jag skapade en värdig sista bild för mitt inre. Så vill jag att de som vilar sin blick på flickorna ska uppleva det. Vackert och fridfullt. Men det är svårt att titta på liv som slutat leva, knappt börjat, det förstår jag.
Jag minns också en film som kommit att betyda mycket. Den första film jag och Kärleken såg när vi pirrigt rörde varandras händer. Förbjuden lycka. Jag var redan upptagen, inte han. Biljetten ligger kvar i sin plånboksficka. Att den var bra registrerade jag först andra gången den sågs på dvd. En oförutsägbar spökhistoria som skrämde skiten ur mig på ett ljuvligt sätt. Ni har säkert också sett The Others både en och flera gånger och förstår vad jag talar om. Någonstans i filmen hittas "The book of the dead" med fotografier på döda barn och familjer, arrangerade som om de levde. Jag fick kalla kårar och minns att jag undrade vem som skulle vilja ha ett sådant album hemma, och ännu värre visa!
Jag glömde att dessa böcker fungerade som minnesgömma för de som levt men förlorats, särskilt för föräldrar som mist sina barn och vars bild skulle bli det enda minnet som fanns kvar av den första lyckan. En "post-mortem" eller "memento mori" som bilden också kallades. Jag glömde men fick snart besök av det livsviktiga värdet i dessa bilder. Som filmens "tagline" lyder: "Sooner or later, they will find you."
Kanske omvärderar jag så småningom valet att inte visa mina flickor på bloggen, för när det kommer till kritan tycker jag det är modigt och vackert och mycket lärorikt när med-änglaföräldrar visar stolta bilder på sina förlorade barn. Vackert. Fridfullt. Oändligt sorgligt. Jag är inte lika bra på att visa hur vacker döden kan se ut. Jag är dödligt överbeskyddande.
Memento mori - "Be mindful of death"
**
.
**
.
Konserverad kärlek
Våra döttrar blir aldrig längre än 25 respektive 24 cm långa. Ganska långa om man beräknar den korta tiden i livet och samtidigt kastar ett öga på 25-cm-strecket på måttstocken. Längre än så blir de aldrig. Inte ens i drömmen, eller i utdömda försök att måla en framtidsvision av det som inte fick bli, går det att se döttrarna i en vuxnare skepnad. Jag håller i Ruth ibland. Plockar fram ett tetrapack ekologiska linser á 380 g, väger i min hand. Nästan så vägde vår förstfödda. Astrid som en burk laxfilé i tomat- och basilikasås á 190 g tillsammans med en grekisk burk anchovis i vegetabilisk olja á 100 g. Jag håller och blundar, ser en sista rörelse. Grammen överensstämmer aldrig.
Ibland när jag tittar på pappa M i profil, där han sover med det tjocka bruna virvelhåret på den vita kudden, kan jag för mitt inre ana en liten Astrid som vuxit. En Astrid med känslig vattenblå blick mot ett tjockt glänsande brunt hår. Lite blek. Speciell. Henne kan jag ana mig till men det är svårt med Ruth. Hon ser för alltid ut som den för lilla bebis hon blev. Vacker och egen. Min nyfikenhet går bortom förståndet, och jag letar efter Ruth i alla de människor jag möter. En förnimmelse av det som skulle, borde, drömdes. Den rinner alltid undan. Finns ingen som hon.
Jag tänker på föräldrar som förlorat sina barn i vågen. I Khao Lak. I ett monsunregn i Bangladesh. Armar som sträcks i desperation, röster som bryter i smärta och blir överröstade av det oförklarliga, ofattbara. En liten hand som glider undan och tappar fästet. Skräckslagna blickar som inte vill ta farväl, eller ens vet vad farväl innebär, hänger kvar i luften. Bara en förnimmelse av små fingertoppar kvar mot handflatan. Borta. De som blev kvar blev så grymt kvar, så uppenbart levande att smärtan kunde klyvas i kompakta skivor. Halva människor fast i en evighet de aldrig önskade.
Vattnets styrka är övermäktig. Det lärde jag den 24:e september när vattnet gick. När vatten forsar med flodens styrka rinner livet undan, det visste jag. Jag hade inga små fingrar att greppa utom de redan kända och jag gav upp alla räddningsförsök. Jag koncentrerade mig på att föda fram våra döttrar i det sipprande varma vattnet som dränkte alla drömmar. Våra liv. Öppen 5 cm, öppen 7. Vatten gör det oundvikliga mer oundvikligt. I stormen som rasar därefter famlar jag efter okända grenar att hålla mig fast i, och bristen på minnen efter små levande fingrar i min handflata är det enda som skiljer mig från klyvna människor i Khao Lak. Bara våra egna skräckslagna blickar riktade mot öppet rasande hav. Farväl är för alltid.
Så jag plockar med mina burkar och letar rätt tyngd, rätt rundning på burken mot handflatan. Vill stoppa magen full med Ruth och Astrid. In med kärleken! Men det blir fel, kallt och inte i närheten. Sparar, lagrar, hamstrar som efter ett skeppsbrott uppspolad på ej kartlagd mark.
.
Ibland när jag tittar på pappa M i profil, där han sover med det tjocka bruna virvelhåret på den vita kudden, kan jag för mitt inre ana en liten Astrid som vuxit. En Astrid med känslig vattenblå blick mot ett tjockt glänsande brunt hår. Lite blek. Speciell. Henne kan jag ana mig till men det är svårt med Ruth. Hon ser för alltid ut som den för lilla bebis hon blev. Vacker och egen. Min nyfikenhet går bortom förståndet, och jag letar efter Ruth i alla de människor jag möter. En förnimmelse av det som skulle, borde, drömdes. Den rinner alltid undan. Finns ingen som hon.
Jag tänker på föräldrar som förlorat sina barn i vågen. I Khao Lak. I ett monsunregn i Bangladesh. Armar som sträcks i desperation, röster som bryter i smärta och blir överröstade av det oförklarliga, ofattbara. En liten hand som glider undan och tappar fästet. Skräckslagna blickar som inte vill ta farväl, eller ens vet vad farväl innebär, hänger kvar i luften. Bara en förnimmelse av små fingertoppar kvar mot handflatan. Borta. De som blev kvar blev så grymt kvar, så uppenbart levande att smärtan kunde klyvas i kompakta skivor. Halva människor fast i en evighet de aldrig önskade.
Vattnets styrka är övermäktig. Det lärde jag den 24:e september när vattnet gick. När vatten forsar med flodens styrka rinner livet undan, det visste jag. Jag hade inga små fingrar att greppa utom de redan kända och jag gav upp alla räddningsförsök. Jag koncentrerade mig på att föda fram våra döttrar i det sipprande varma vattnet som dränkte alla drömmar. Våra liv. Öppen 5 cm, öppen 7. Vatten gör det oundvikliga mer oundvikligt. I stormen som rasar därefter famlar jag efter okända grenar att hålla mig fast i, och bristen på minnen efter små levande fingrar i min handflata är det enda som skiljer mig från klyvna människor i Khao Lak. Bara våra egna skräckslagna blickar riktade mot öppet rasande hav. Farväl är för alltid.
Så jag plockar med mina burkar och letar rätt tyngd, rätt rundning på burken mot handflatan. Vill stoppa magen full med Ruth och Astrid. In med kärleken! Men det blir fel, kallt och inte i närheten. Sparar, lagrar, hamstrar som efter ett skeppsbrott uppspolad på ej kartlagd mark.
.
torsdag 2 april 2009
Html-tålamod
Det här duger inte! Måste göra något åt bloggen. Hur den ser ut, eller INTE ser ut! Behöver piffa och snygga till men har inget tålamod med html-koder och annat svårt. Enkelt är bra, men enkelt hur? Har givetvis kastat långa ögat på gratis bloggdesign, men inte fastnat för någon. Ska vara svart, vitt, rött...eller brunt...Ruth och Astrid...någon bild...äh! Finns det någon kunnig med html-tålamod här inne?
Gillar den här rubriktexten. Kanske brun?
Och enkelheten här, kan jag nog klara.
Också bra.
Väldigt gratis också!
En Jan Stenmarkare borde finnas med.
Som den änglamor jag är...
Den här bakgrunden skulle passa perfekt! Men hur? Kan en gratis wallpaper bli bloggbakgrund?
Mycket fin, kanske bäst, men behöver ljusas upp.
Jag?
Hjälp!
.
Gillar den här rubriktexten. Kanske brun?
Och enkelheten här, kan jag nog klara.
Också bra.
Väldigt gratis också!
En Jan Stenmarkare borde finnas med.
Som den änglamor jag är...
Den här bakgrunden skulle passa perfekt! Men hur? Kan en gratis wallpaper bli bloggbakgrund?
Mycket fin, kanske bäst, men behöver ljusas upp.
Jag?
Hjälp!
.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
