Det är en ny Johbur som står i solen och önskar snöstorm, det är så det tycks men skenet bedrar. Det är samma Johbur som alltid gillat oväder och innemys, samma Johbur som inte får tummen ur att ringa frissan och envisas med hårklämmor och taskigt fall. Samma gamla som står och kisar med vattenfast mascara på oregerliga fransar och längtar efter att måla väggar i nya huset. Vattenfast färg! Alltid vattenfast.
Skillnaden på mig och mig är att jag har blivit mer grundläggande. Flickorna har hjälpt mig dit. Jag är på botten, där alla fiskar är lika fula och jag börjar se nyttan med den kletiga vassen. Allt jag någonsin tänkt, tyckt och känt har trillat av mig, och nu har jag chans att bygga nytt av bättre material. Nytt bygger jag på ytan och gammalt tar jag med mig nere från dyn, med hjälp av stora fiskstim. Nytt blir gammalt, gammalt blir nytt.
Vi hamnar på botten när vi sörjer och där är alla lika. Vi kan kika upp mot ytan som glänser ikapp med solen och se våra spegelbilder. Omvända, förvrängda. Ytan blir en spegelsal på ett nöjesfält med skrattspeglar som bryter mig i delar. Men jag skrattar sällan. Fiskarna omkring mig blir bara vackrare och all ilska försvinner. Ingen har bett om förvandlingen, ingen har blivit lovad något, ingen har rätt till något...utom till oss själva.
När jag faller till botten blir jag en djupare kopia av mig, en fulare fisk men en bättre, en ledsnare lax men en ödmjukare, ett bräckligare ben men ett tålmodigt. Jag har fått simblåsa och strömlinjeformad kropp och börjar anpassa mig till vattnet!
fredag 2 januari 2009
Inkommande
Jag är nu en officiell "upptänkare"! En i mängden fast med min egen unika önskan. Jag präntade ner den alldeles nyss på inkommande.se . Det blir så bra det bara kan bli när vanligt folk tillåts dela och ta del av annat vanligt folks tankar. Precis som i bloggvärlden. Utan vanliga jordbors ovanligt vanliga synsätt skulle jag tråkas ihjäl. Nu har jag spenderat en halvtimme och nästintill skrattat mig ihjäl! Ni kan kalla mig död hur som haver. För efter att mitt skratt klingat ut är det dött det känns, resten av tiden...den är ganska lång som död...
Inkommande hjälpte mig en halvtimme fram på det nya bräckliga året. Någon önskade färgglada baciller så att vi kan hoppa undan för läskiga sjukdomar, någon annan önskar en spruta som ger en tredje uppsättning nya tänder! Där fanns fördumnings-piller, framgångsmaskiner och aktiv tystnad för Ipod. Där fanns riktigt fina önskningar som den att finna en given uppgift för ensamma åldringar som gått i pension, eller den att få skapa en kolonilott ovanpå familjegraven som ändå mest består av gräsmatta.
Jag önskade följande (på allvar):
Inkommande hjälpte mig en halvtimme fram på det nya bräckliga året. Någon önskade färgglada baciller så att vi kan hoppa undan för läskiga sjukdomar, någon annan önskar en spruta som ger en tredje uppsättning nya tänder! Där fanns fördumnings-piller, framgångsmaskiner och aktiv tystnad för Ipod. Där fanns riktigt fina önskningar som den att finna en given uppgift för ensamma åldringar som gått i pension, eller den att få skapa en kolonilott ovanpå familjegraven som ändå mest består av gräsmatta.
Jag önskade följande (på allvar):
Personlig ombesörjare vid sorg
Jag önskar...en tjänst som innebär att människor i stor sorg kan få välja 1 person som ombesörjer den sörjande tiden efter en bortgång, olycka, sjukdomsbesked etc. Denna ombesörjare skall vara bra på matlagning, terapeutiska samtal, begravningsplanering, fotografering, gravskötsel, bilkörning, telefonkontakter, att sitta tyst i nära samvaro med den som sörjer, ta initiativ vid akuta chocktillstånd och ordna kalas...allt den sörjande önskar. Det krävs dessutom ett nära samarbete med sjukvård, arbetsplats, skolor, begravningsentreprenör, stenhuggeri etc. En sorgens"allt-i-allo" i en hushållsnära tjänst.
Med en sådan tjänst att tillgå ges den sörjande sin rättmätiga tid att sörja, vilket i nuläget är en omöjlighet. Alla har inte underbara vänner eller familj, men vid sorg behöver de flesta experthjälp inom en uppsjö av områden.
Jag önskar...en tjänst som innebär att människor i stor sorg kan få välja 1 person som ombesörjer den sörjande tiden efter en bortgång, olycka, sjukdomsbesked etc. Denna ombesörjare skall vara bra på matlagning, terapeutiska samtal, begravningsplanering, fotografering, gravskötsel, bilkörning, telefonkontakter, att sitta tyst i nära samvaro med den som sörjer, ta initiativ vid akuta chocktillstånd och ordna kalas...allt den sörjande önskar. Det krävs dessutom ett nära samarbete med sjukvård, arbetsplats, skolor, begravningsentreprenör, stenhuggeri etc. En sorgens"allt-i-allo" i en hushållsnära tjänst.
Med en sådan tjänst att tillgå ges den sörjande sin rättmätiga tid att sörja, vilket i nuläget är en omöjlighet. Alla har inte underbara vänner eller familj, men vid sorg behöver de flesta experthjälp inom en uppsjö av områden.
Jag hade önskat mig någon att prestera i mitt ställe, i en värld som fortsätter sin kravfyllda bana med mig i pausläge.
Vad önskar du?
_
Vad önskar du?
_
torsdag 1 januari 2009
Att ta farväl...
Efter att både kärleken och jag fallit hårt fanns inget annat att göra än att plåstra om våra sår i soffan. Mjukt inlindade i varandra och filten. Nyårsrepriser på TV. Gamla avsnitt av Friends välkomnades ända till sista avsnittet. Det med alla farväl. Rachel ska till Paris och tar farväl av sin Ross men ångrar sig och de tu får varandra, igen. Monica och Chandler tar farväl av sin lägenhet och livet som barnlösa, till fördel för hus och tvillingar! Joey blir med kyckling- och ankunge och tvingas slå sönder sitt fotbolls-bord för att få ut de små rymlingarna. Han och Chandler tar ett storstilat farväl av bordet...
Vi, vi tar farväl varje dag. Av en Ruth och en Astrid. Våra förstfödda barn, och kanske de enda. Vi säger hej då tills vi spyr. När lågor slutar brinna är det farväl, när fåglar flyger förbi vårt fönster är det farväl, när vi går sakta från graven är det farväl, varje gummisnodd som hittas i gamla byxor är farväl och när jag måste tvätta örngottet med röda hjärtan som alltid ligger under min kudde, samma som det flickorna bäddades i för sin sista vila, är det farväl...
Varje tår är far...väl....
Minnesstunden som hölls för de små var ett stort sådant avsked. Alla grät och jag hörde min far kvida "det gör så ont" gång efter gång under tårarna. Mamma höll hårt i minnesbladet jag fixat med till långt in på nätterna. Vi bäddade flickorna, som blivit utmärglade och fläckiga, i en röd liten kista tätt tillsammans. Vi var tvungna att bära handskar på grund av såren från obduktionen. Fick inte pussa eller hålla tätt i famnen. Vi bäddade varligt och tysta i en timma. De fick små mössor skapade ur avklippta sockar, jag antar att det var för att höstkylan gjort sig påtaglig och vi ville hålla dom varma. Det gjorde vare sig från eller till på de kalla kropparna, men vi fick lite till att pyssla med.
Vi spelade två visor av Nick Drake. Först Things behind the sun för allt det stora i livet, därefter From the morning för allt det vackra...De fick blommor och höstäpplen med sig på färden och vi bäddade ner mängder av minnessaker, allt ifrån foton på oss till mjukdjur, deras pappas musik, glitterstenar, delar av en virkning, en bok om färger jag gjort till "fröcken" på dagis...Ett stort farväl för stora små flickor! När vi hade skruvat den sista skruven på kistlocket skulle vi aldrig få se våra döttrars små ansikten igen. Jag bär den där allra sista "levande" bilden tatuerad bakom ögonlocken och jag blundar varje gång jag tar mina avsked.
Vi, vi tar farväl varje dag. Av en Ruth och en Astrid. Våra förstfödda barn, och kanske de enda. Vi säger hej då tills vi spyr. När lågor slutar brinna är det farväl, när fåglar flyger förbi vårt fönster är det farväl, när vi går sakta från graven är det farväl, varje gummisnodd som hittas i gamla byxor är farväl och när jag måste tvätta örngottet med röda hjärtan som alltid ligger under min kudde, samma som det flickorna bäddades i för sin sista vila, är det farväl...
Varje tår är far...väl....
Minnesstunden som hölls för de små var ett stort sådant avsked. Alla grät och jag hörde min far kvida "det gör så ont" gång efter gång under tårarna. Mamma höll hårt i minnesbladet jag fixat med till långt in på nätterna. Vi bäddade flickorna, som blivit utmärglade och fläckiga, i en röd liten kista tätt tillsammans. Vi var tvungna att bära handskar på grund av såren från obduktionen. Fick inte pussa eller hålla tätt i famnen. Vi bäddade varligt och tysta i en timma. De fick små mössor skapade ur avklippta sockar, jag antar att det var för att höstkylan gjort sig påtaglig och vi ville hålla dom varma. Det gjorde vare sig från eller till på de kalla kropparna, men vi fick lite till att pyssla med.
Vi spelade två visor av Nick Drake. Först Things behind the sun för allt det stora i livet, därefter From the morning för allt det vackra...De fick blommor och höstäpplen med sig på färden och vi bäddade ner mängder av minnessaker, allt ifrån foton på oss till mjukdjur, deras pappas musik, glitterstenar, delar av en virkning, en bok om färger jag gjort till "fröcken" på dagis...Ett stort farväl för stora små flickor! När vi hade skruvat den sista skruven på kistlocket skulle vi aldrig få se våra döttrars små ansikten igen. Jag bär den där allra sista "levande" bilden tatuerad bakom ögonlocken och jag blundar varje gång jag tar mina avsked.
Snubbeltråd
Mina känslor kastar sig framför fötterna på mig, och jag snubblar på min egen tråd. Ner och upp, ner och upp. För visst måste jag upp, annars kan jag inte trilla! Jag tar nya tag varje dag och varje dag faller jag hårt. Tråden är osynlig och gör att jag kippar nervöst efter luft där jag hasar fram. Luften är alltid slut innan fallet men jag dör aldrig. Tänk att jag aldrig egentligen dött fast jag är dödare än dödast! Jag är skal och Liemannen borde uppdatera!
Man kan tro att det blir en vana tillslut. Att smärtan drar fram likt en tandborstning. Men inte hos mig. Jag slungas mellan väggarna i mitt eget isslott, varje gång lika förvånad över den skada det vållar. Jag glömmer fullständigt hur man andas! Mitt nya hem blir ett syrerikt luftslott.
De vi möter kan förändra oss, ibland så djupt att vi aldrig blir desamma mer. Andra människor. Vi. Det är detta nya folk vi måste förlika oss med, komma fram till vilka de är och vad de gör här. Alla som omgärdar vår olycka har blivit annorlunda i mina ögon, särskilt jag. Jag hatar mitt nya jag och jag hatade mitt gamla. Hatet började i samma stund jag visste det var försent. Mitt gamla jag pallade fysiskt inte trycket och det är fegt och svagt. Mitt nya har fått en förgörande uppgift, den enda hon kan! Att sörja två döttrar som ville leva, utplånade av det jag hon brukade vara. I mötet med mig själv blir jag aldrig densamma igen...
Man kan tro att det blir en vana tillslut. Att smärtan drar fram likt en tandborstning. Men inte hos mig. Jag slungas mellan väggarna i mitt eget isslott, varje gång lika förvånad över den skada det vållar. Jag glömmer fullständigt hur man andas! Mitt nya hem blir ett syrerikt luftslott.
De vi möter kan förändra oss, ibland så djupt att vi aldrig blir desamma mer. Andra människor. Vi. Det är detta nya folk vi måste förlika oss med, komma fram till vilka de är och vad de gör här. Alla som omgärdar vår olycka har blivit annorlunda i mina ögon, särskilt jag. Jag hatar mitt nya jag och jag hatade mitt gamla. Hatet började i samma stund jag visste det var försent. Mitt gamla jag pallade fysiskt inte trycket och det är fegt och svagt. Mitt nya har fått en förgörande uppgift, den enda hon kan! Att sörja två döttrar som ville leva, utplånade av det jag hon brukade vara. I mötet med mig själv blir jag aldrig densamma igen...
Vårt stora år
Jag lyckades ta mig igenom årets sista dag, det år våra döttrar föddes och som jag nu tvingas lägga bakom mig. Jag gjorde det, men inte utan hjälp! Vi bjöds på middag och sköna samtal av våra goda vänner uppe på berget. Samma par som smög in en livräddande kladdkaka innanför dörren i trapphuset, dagarna efter att vi förlorat våra döttrar. De räddade oss även igår!
Lite mer levande tog vi oss halkande uppför ett nytt berg och hela staden förvandlades till en glittrande uppenbarelse framför oss. Jag var glad men också ledsen. Glad över det perfekta sällskapet men ledsen över att aldrig någonsin få dela allt det härliga glittret med våra döttrar. Vi strödde guldglitter ner i graven över urnan vid begravningen! Hoppas det fortfarande glimmar i mörkret. Jag blev plötsligt väldigt ensam i den tjoande folkmassan, som att se sig själv på håll, liten och osynlig. Människor i slow motion runt omkring, förtjusta och leende finklädda par och grupper med livet gnistrande i ögonvitorna. Jag undrar hur mina döttrars ögon skulle ha gnistrat? Jag tror deras ögon var blå.
Saknaden skar mig i tjocka skivor när jag tänkte på året som gått. Året då precis allt hände. Det var vårt stora år och det enda år vi alltid kommer att tänka på som vårt STORA år! Det kommer inga fler av den sorten eller den storleken. Livet och döden fladdrade förbi, i rasande fart, och vi hann inte med eller ens ikapp! Vi är ännu inte framme och behöver knappast skynda längre, allt har redan gått förlorat...
Ett hoppfullt år tog sitt slut, ett hopplöst har börjat.
Lite mer levande tog vi oss halkande uppför ett nytt berg och hela staden förvandlades till en glittrande uppenbarelse framför oss. Jag var glad men också ledsen. Glad över det perfekta sällskapet men ledsen över att aldrig någonsin få dela allt det härliga glittret med våra döttrar. Vi strödde guldglitter ner i graven över urnan vid begravningen! Hoppas det fortfarande glimmar i mörkret. Jag blev plötsligt väldigt ensam i den tjoande folkmassan, som att se sig själv på håll, liten och osynlig. Människor i slow motion runt omkring, förtjusta och leende finklädda par och grupper med livet gnistrande i ögonvitorna. Jag undrar hur mina döttrars ögon skulle ha gnistrat? Jag tror deras ögon var blå.
Saknaden skar mig i tjocka skivor när jag tänkte på året som gått. Året då precis allt hände. Det var vårt stora år och det enda år vi alltid kommer att tänka på som vårt STORA år! Det kommer inga fler av den sorten eller den storleken. Livet och döden fladdrade förbi, i rasande fart, och vi hann inte med eller ens ikapp! Vi är ännu inte framme och behöver knappast skynda längre, allt har redan gått förlorat...
Ett hoppfullt år tog sitt slut, ett hopplöst har börjat.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
