Tom mapp

Idag är en sådan dag. Jag har så ont i hjärtat! Det som är krossat, färdigpumpat och överhettat. Bara ibland är det nästan helt och bara varmt. Allt har fått mina tårars uppmärksamhet; den gulliga ungen med kaninmössan, barnsnacket på fikat, solen som glimmade förbi, adventskonserten och den fina damen som undrade om hon inte såg mig gravid för ett tag sedan...? Jag får glimtar av allt och alltet är outhärdligt att ta in. Jag bad inte om ett storpack av varan! Jag tänker på jular utan två omsorgsfullt skapade önskelistor, den ena prytteln önskas mer än den andra och Jultomtne felstavat. Jag tänker på trötta små händer som vilar i mina efter kvällens nattsaga. Och på tindrande blå (?) ögon med glitter i håret och ljus med dåliga batterier. På trasiga sockar och gråt i pulkbacken, "Kulebacken" där det går som snabbast. Två lekvarma barn som doftar snö...

Skärmens skrivbord är full av mappar. Försäljning bostadsrätt, Google Earth, Vattenskada, Barnen1.pdf, Barnen2.pdf, Barnen3.pdf...ultraljudsbilder som skickades till farfar och faster utomlands. Att sluta tänka vore en skön lösning, men även när jag tänker att jag inte ska tänka så tänker jag! Om du har ett paraply i häcken, spänn då inte upp det!!!
Jag tänker istället för att ta till kniven. Lika smärtsamt men högst ofrivilligt. Inte ens TV lämnar mig ifred! "Vi föds, vi lever, vi dör". Lika snabbt som enkelt konstaterat blir svaret: Vissa föds och bara dör. Ett ältande utan slut, och kuratorn menar att "så kommer det att vara..." Sedan reklam, och trillingar! En till och gummiband i byxorna! "Planerar du för framtiden?"

Jag drabbas av skuld inför flickorna. De bad aldrig om något av det som tvingades på dom. Egoister till skitföräldrar som går genom lik för att skapa barn! Gjorde döden ont? Kan någon svara? Jag står inte ens knappt ut...

Ett jordskred till människa. Hör här!

Midnatten råder...

En fläkt brummar igång, och dörren slår. Telefonen är satt på väckning. En gammal kudde vars saknad av ett sömnigt huvud gjort den tunn och grå får besök i natt. Jag är i gott sällskap och bara lite rädd. Sancho Panza står på sin plats med vaktåsnan sadlad, ifall, ifall... Gubbarna Guillou och McCall Smith för ett förtroligt samtal om Mma Makutsis lilla vita bil, som börjar bli till åren, och om Botswanas rika jaktmarker. Något stör herrarna! I Mustafas kiosk har en groda precis rånat en bank med en kniv och en kotlett! Och någon har snutit näsan i en hel vecka! Det surrar på i kiosken och Guillou gruffar på Guillous vis. Osthålsskytten Handlare Grön skjuter skarpt och det blir tyst. Knäpptyst...Men så hör jag hur det karvar och skrapar i magasinet...Det är de 7 fula skitdjuren i rockar och tunga skor, som krälade en tisdags afton upp ur Köpenhamns underjord. En konstapel ropar halt, och jag är räddad.
Gott sällskap.

Efter julbord med jobbet kör man inte självmant alla milen hem. Man blir kvar spontant och sover på soffan! Ett litet äventyr i sig och jag anar lustiga drömmar bara för mig...
Får jag tråkigt kan jag alltid lära mig Konsten att gråta i kör!

Betraktelser på bussen

På väg till:

Jag tror inte sorgen gör oss starkare. Möjligen får vi lättare att känna igen oss i mörkret. Ett reglage sätter kroppen på överlevnad och det är inte vi som sätter på. Det finns heller inga färdiga formulär att kryssa i. "Jag donerar mina organ när jag dör". "Jag donerar min svaghet när andra dör". Jag sätter kryss i båda om jag kan. Vi kanske inte nödvändigtvis blir svagare heller, men mer ödmjuka. Där kan vi välja! Antingen stå kvar i bitterhet och ilska (den lätta vägen) eller ta skiten i hand, tacka för inget, och gå vidare med mjukare steg. Även om träskor är hårda runt fot och mot underlag kan vi välja att köpa ett par med bättre passform och lite svikt. Att gå med lättare steg hjälper förståelsen för våra medmänniskor, som alla har sörjt, sörjer eller kommer att... Ingen slipper egentligen undan, det är bara en fråga om när? Vem vet vad surgubben på spårvagnen just förlorat? Vem vet vad gnälltanten i luren får för besked imorgon?
Bortom bergen bor också människor.

Sorgen gör oss mindre rädda för döden. Det finns någon som står oss nära på andra sidan, som redan vet så mycket mer. Det blir spännande, men inte än! En god bok vill man bläddra sakta, in i det längsta. Upplösningen välkomnas alltid där på sista bladet...

Jag har inte lyckats särskilt bra med min ödmjukhet, men jag jobbar hårt! Det är mitt ansvar. Jag irriterar mig på våra unga, lyckade, kreativa, rika-som-troll- grannar som planerar att "skaffa barn September 2009"! Och som givetvis lyckas. Jag glor ilsket på snorvalpen i sätet bredvid som vägrar snyta sig och snörvlar högre än en brunstig flodhäst.
Vi ställer höga krav på vår omvärld, och jag...jag borde erbjuda en näsduk!

På väg från:

Förr sov jag på bussen hem, nu gråter jag. I den nedsläckta delen längst fram, där hulkar jag försiktigt. Dagen har tagit ut sin rätt och det enda jag uppfattar är mötande strålkastare i tårblänket. Någon spelar sönder sina hörlurar. Trash-metal. Jag droppar i takt och önskar att jag var sångare i bandet. Tänk att få skrika så! I bilen gör jag det ibland. Åker ut på motorvägen och ylar som en hund, svär på varenda jävel som kör alldeles för fort med sina bilbarnstolar. För dom är det vardag som skall stökas undan och för mig en avlägsen dröm om att finna min skatt...den som varsamt måste poleras och skyddas från åksjuka mötande pirater. Jag irrar med ratten och hoppas stöta på den som en överraskning där jag minst anar.
Jag kör också för fort!

Kanske överdriver jag denna min dröm om guld? Drömmer för stort. Funnen kanske den inte blänker lika starkt?

Utan förbindelser

Tack alla vackra som ger mig feedback på min livlina! Och tack alla vackra som läser ändå. Vill ni kommentera inlägg på bloggen är det busenkelt. Tryck dig in på "kommentarer" under inlägget och registrera dig på Google med din vanliga mailadress (vilken det än må vara) och hitta på ett enkelt lösen. Inget krav på att vara Googleanvändare eller bloggare. Så kan du svara och undra, helt utan förbindelse.
Så!

Utdrag ur Änglabalken

Änglamamman med stort Ä har äntligen utformat en "Änglaverksrapport med utdrag ur Änglabalken" En nödvändighet för att sorgen efter de förlorade barnen skall kunna genomlidas utan onödiga avbrott och dröpliga situationer. Jag har väntat på en sådan rapport och anade nog att just hon skulle bli den första att ta sig an uppgiften. Jag ser fram emot fler paragrafer, dock utan straffskyldighet vid regelbrott! Vi sorgens fäder och mödrar har inte alltid alla celler på rätt sida membranet då vi kastar oss in i det outforskade mörkret.

Ett sådant exempel är gravbesök vid blött väder där de sörjande enkom medbringar liten tändsticksask, med fåtal stickor och bara en "tändsida"! Där de sörjande fräser sig igenom de sista stickorna och dessutom försöker sätta eld på ett finger i hopp om någon slags låga! Eldstöld från graven intill blir då en sista utväg och detta bör ej vara straffbart! Se det istället i termer av "själförsvar" eller "glödlösning".

Ett till ägg...tillägg!... i balken bör vara att ansvarigt sjukhus skall tillhandahålla surviver-kit innehållande: tvättbara tygnäsdukar (för miljön), post-it med penna, en vacker minneslykta per förlorat barn samt en generös prenumeration på värmeljus och sömntabletter!