Genom vinst och förlust

Jag går framåt i alla riktningar. Mycket för att det är svårt att gå baklänges men mest för att framåt är en väg jag inte kan planbestämma, en som lurar mig med oförutsägbara illusioner jag kan välja att tro på om jag vill. Framåt är det enda sättet att ge sig in i det som komma skall, utan att riktigt veta. Det enda friska sättet för mig att vandra.

Det förutsägbara är mitt fördärv. Jag har kommit att avsky vardagssysslor som tandborstning, morgondusch, göra matlåda, ta med matlåda, sätta nyckeln i dörren samma j-a klockslag, tanka bilen när mätaren visar under det där strecket, att mörkret faller klockan X på kvällen och att jag bör lägga mig klockan Y för att vara någorlunda pigg när klockan ringer strax efter sex...

Och mensen. Samtidigt som den är ett tecken på att jag fungerar som jag ska i den ålder jag befinner mig, är den ett bevis på att allt är oändligt fel! Samma tid varje månad är jag besviken och fel. Även om jag vet att man bara kan spotta på en sten tills den är blöt, spottar jag lite till, och lite till. Inte för att det hjälper men för att jag är besviken och rädd. Att barn inte är för oss. Aldrig varit. Aldrig kommer att. Är det så har den varit en förutsägbar plåga för ingenting.

Och den levande-barnlösheten. Som att leva mellan vinst och förlust i ett ständigt pågående lotteri där jag, biten av tidigare högvinster, är fast trots att oddsen visar minus. Jag är bankrutt på lustar och gnistor men spelberoendet gör att jag sätter hälsa och värdighet på pantbanken.

Att alltid vara utsatt för fara. Det är så det förutsägbara fungerar. Det gör ont och det fortsätter göra ont månad efter år. Samma fara och samma smärta. Det är det jag vet om som gör mig illa och äcklar mig. Det är mitt fördärv. Men jag går, framåt i alla riktningar, genom vinst och förlust...kan inget annat.

.