Jag skyller på Gud

Min lilla bärbara har legat medvetslös och under tiden har den stationära krånglat, då blir inte mycket skrivet...istället har jag dansat!

Inte så många vet att det bor en disco-diva i mig, som älskar att dansa och spexa så länge saknaden efter Ruth och Astrid hålls armen. Tror jag har dansat och showat sedan jag föddes, med och utan ficklampor och blinkande örhängen på föräldrarnas grantiljor, fritidsgolvets plastfogar och skolans hemmasnickrade scengolv. Komplicerade nummer de där... Då var det Herreys, Lili & Susie och Carola med 80-talets givna rörelsemönster. Ni vet, med utspridda fingrar framför ansiktet som en solnedgång och långa sidosteg med tvära vändningar och ett och annat golv-move.

Härom dagen fick jag och katterna ryck. De gick på tvären med kutiga ryggar och jag dansade moonwalk samtidigt som jag drog ett luftgitarr-riff framför Kärleken. Kommer inte ihåg vad som triggade det hela. Moonwalk i sig är svårt, men den som tränar med neonfärgade sockar hon lär! Att samtidigt spela luftgitarr är att sätta ribban väl högt. Jag blev minst lika förvånad som Kärleken och vi skrattade giporna ur oss! Det är uppfriskande att fortfarande överraska den man älskat i snart 8 år...

Ikväll fick jag ryck till Calvin Harris techno-electro-house-progressive-trance-låt (pju!): "I'm not alone". Jag kände mig plötsligt lite gammal, men svarade tillslut "ja" på Harris text: "Can you stay up for the weekend? And blame God for looking too old..."

Annat som får Johburs fötter att ta överraskande steg och se nödig ut:

Moloko: The time is now

Franz and Shape: Acceleration

A-HA: The sun always shines on Tv

The Knife: Silent shout

Silverbullit: Star

Pet Shop Boys: West and girls

Och ni?

Jag var där, men ändå inte

Fredag den 20:e blev lördag den 21:e, blev söndag den 22:e. Jag är sömnlös som jag brukar och på nätterna märker jag hur fort mina dagar har passerat. Som ett hungrigt nattdjur letar sina matgömmor letar jag ord som kan stilla mina tankar och skänka ro i mörkret.

Ett veckoslut har passerat utan att jag märkt det och vi som samlevt helgen har rört oss i ett töcken. De fyrbenta varelserna har haft diarré och sovit, de tvåbenta har haft magknip och sovit. Sovit, vilat, suttit och legat.

Idag tog vi oss samman för en tur till stora köpcentrat. Kärleken behövde finjacka och skjorta till ett viktigt möte och jag...jag som älskar att prova ytligheter gick några steg bakom. Jag var där men inte med, hungrig men inte jätte, trött fast jag borde vara pigg, nedstämd men lite busig. Minnesbilder av mamma och pappa på besök, vi som pryder en buske med ljusslinga, lämnar sänggavel hos bror, jag som säger förlåt när jag var dum, äter hallon med grädde, bilder som fladdrade märkligt förbi...

När söndagen blev kväll vaknade jag ur min helglånga dröm och insåg att den varit sann. Jag insåg också att det var i lördags för ett år sedan vi begravde våra döttrar! Bilderna från den dagen skapar bilder från ett helt år, och jag inser att det också passerat i ett sorts töcken. Jag fast ändå inte, vi men inte tillräckligt, tröstlösa men modiga, så levande men oändligt döda.

Jag minns men ändå inte...

Grannens hund som lekte i kylan









Ett leende i det plötsliga snöfallet









Hålet där vi strödde glitter












Änglaljuset och kortet












Att jag lyfte blicken mot solen









.

Under solens långa armar

Idag har jag smugit hålögd och nästan osynlig bland sjukhusrockar. Alla de ställen där jag, Ruth, Astrid och allt som oftast Kärleken, befann oss under graviditetens berg och dalar, där har jag varit idag. Ensam. Solen strålade värme på husryggarna och i entrén låg en stor mörkröd pöl som någon ovilligt lämnat efter sig.

Sjukhusbesöket föranleddes av att jag vänligt men bestämt bad om en missfallsutredning i veckan, och fick en! Jag tömdes på 5 rör blod. Där ska sökas eventuella brister i hormonbalans och immunsystem, kromosomavvikelser, fnurror i ämnesomsättningen och om mitt protein C är aktiverat. I så fall är det inte bra, och jag behöver veta!

Jag blev stående en lång stund framför Reproduktionsmedicin. Det väldiga övergångsstället tycktes suga mig mot den tornande trappan, men jag stod kvar och mindes. Jag minns överallt, hela tiden. Där blev Ruth och Astrid till. Då var vi mor och döttrar tillsammans, trygga i varandras blodomlopp. Plötsligt ville jag ha deras liv så som det skulle ha blivit, långsamt uppspelat framför mig. Med trappan som scen och flickorna själva i huvudrollerna. Små glänsande huvuden under solens långa armar.

Jag tvingades vända mot provtagningen med de blå "svampade" väggarna. Gravid i vecka 8-9 sov jag bort två timmar på de hårda rosa sofforna längst in i väntrummet, efter att ha druckit ett glas sockervatten på en halv minut. Tänk tre delar socker, en del vatten så förstår ni mitt illamående. Insulinresistensen skulle utvärderas och jag låg över gränsvärdet. Flickorna som små sockerkorn i magen. Jag gick per automatik mot den soffan idag, och där låg de! Täcket och kudden jag vilat mig och flickorna mot när jag fick mitt diabetesbesked. Där låg ingen nu. Jag vände och blinkade samtidigt bort en ensam tår.

Melankolisk och trött funderade jag över vårt stora äventyr och insåg att jag aldrig blir hel igen. Jag måste inte låtsas. Där människor tog sina kaxiga steg vek jag undan blicken och tänkte elakt. Jag halkade bakåt i sorgeprocessen för en stund. Först blev jag rädd men lät mig ändå falla, för sorgen gör alltid som han vill. Lika snart gick det över. Vad visste jag egentligen om de där kaxiga stegen? De kanske bara var steg, precis som mina. Blodpölen igen.

Där vi lämnade flickorna för sista gången var det skräpigt av utbrunna ljus och löven låg kletade mot gravstenen. Jag började rensa men plötsligt kändes stenen så naken. Jag klistrade fast löven mot stenkroppen igen och ägnade mig istället åt att följa de nedsänkta bokstäverna med fingret. Långsamt över R och A. Så annorlunda livet blev för alla oss som sörjer längs raderna, bland stenarna. Så många öden. Så många namn. Så många liv vi ovilligt lämnat efter oss under solen...

.

Mer än ord

Jag skulle skriva om den gränslösa kärleken till två döda barn, hur det som görs av kärlek alltid sker bortom gott och ont. Jag skulle skriva om hur fylld av mening en obesvarad kärlek ändå kan vara och varför hjärtan med tappade slag orkar fortsätta slå...

Istället hamnade jag hos Honungspojken med de nya lockarna och sedan vidare genom ett minnesprojekt som fick mig att tappa andan av beundran. Mina storvulna kärleksord rann ut i överflödet och försvann. Jag har tittat i en timma och tänkt på hur jag och Kärleken dokumenterade varje minut vi fick tillsammans med döttrarna efter döden. Hur oersättliga de bilderna är.

Tillsammans med de vibrerande fotografierna, små kärlekssagor med hörbar puls, fastnade en rad skriven av fotografen:

"...inget liv, hur kort det än är, är meningslöst om det har blivit älskat" (Juliana Wiklund)
.

Kollapsad lunga

Min bärbara kompis är medvetslös!

Där hade jag många av era sköna bloggar som bokmärken. Och bara där! Märker ni att jag inte varit hos er på ett tag är det för att jag inte minns alla bloggadresser på rak arm. Påminn mig då med en kommentar eller ett mail, snälla.

Hoppas hon vaknar snart, min tredje lunga!